Forest Man

 

 

 

Filosofen Georg Henrik von Wright har i sina skrifter framhävt att antikens greker som regel hade naturen som sitt ideal, och ansåg det som en form av hybris att överskrida de gränser som naturen satt upp för mänskligheten, sådant straffades enligt dem med en nemesis av gudinnan Nemesis. Den antika grekiska religionen var en form av naturreligion, och har många paralleller med nordisk asatro, även den en naturreligion. Zeus, gudarnas konung, var en vädergud, och naturväsen som satyrer och kentaurer hade stor betydelse, och betraktades som en slags demigudar, halvgudar. Shakespeares "En midsommarnattsdröm", full av naturväsen, var inspirerad av antikens greker, och utspelar sig i antikens Grekland. 

 

Därför skall man inte förvånas över att man hittar en mycket stark ekologisk ådra hos vissa av antikens filosofer, och de hos vilka denna ådra är starkast, är de s.k. "kynikerna" i den "kyniska skolan". Skolan grundades av Antisthenes, som var Sokrates lärjunge, på 300-talet f.Kr. Men skolan har nått de flestas medvetande genom Diogenes av Sinope, som bodde i en tunna i Athen och som givit upphov till många anekdoter och legender, som haft stor spridning. Författaren Carl-Göran Ekerwald har t.ex. som titel på en av sina böcker "Diogenes lykta", och det anspelar på legenden om att Diogenes en dag gick omkring på torget i Athen, mitt på ljusan dag, med en lykta i handen. "Vad gör du?", undrade folk. "Jag söker en människa" (enligt vissa sa han "ärlig människa"), skall Diogenes ha sagt. Denna legend är typisk för den underliga heliga dårskap som Diogenes och kynikerna praktiserade, de ville ruska om i folk och väcka dem ur deras civiliserade slummer, ofta genom frän kritik och upprörande, skamlösa handlingar. Så skall Diogenes en gång ha suttit på torget och runkat öppet, mitt framför alla, och när folk undrade varför han gjorde det, skall han ha sagt, att om det vore lika lätt att bli mätt genom att gnida sig på magen, skulle alla göra det. Diogenes och hans män tog alltså avstånd från allt onaturligt, och ruskade om i folk genom sådana här handlingar. Naturen var idealet, de förde till sin spets denna grekiska tanke, och kände en så stor frändskap med hundarna, att de blev uppkallade efter dem, ordet kyniker kommer från "kynikos", som betyder "hundaktig". Vägen till enhet med naturen gick genom askes och ett extremt enkelt liv, ofta som tiggare, uteliggare och heliga dårar. Men inte sådan askes som vi är vana vid hos våra medeltida munkar, utan en som förkastade allt civiliserat, och åtog sig att leva som urmänniskan tänktes ha levat, på guldålderns tid, då människan inte ännu var civiliserad, utan levde i yttersta enkelhet, som djuren. 

 

 

 

Tyvärr framhävs sällan den ekoteologiska dimensionen hos Jesus och urkristendomen, särskilt inte i amerikansk fundamentalistisk kristendom, så den har kommit i skymundan, och man kan på basen av amerikansk förkunnelse komma att tro att Jesus var mer som Benny Hinn, Kenneth Hagin eller Oral Roberts än som Johannes Döparen. Men faktum är att professorn i nytestamentlig exegetik i Lund, Bengt Holmberg, kallar Johannes Döparen för Jesu mentor, p.g.a. likheterna dem emellan, och p.g.a. att Johannes döpte Jesus. När man betänker att Johannes Döparen var en vildman som levde i öknen vid Jordanfloden, nära Döda havet, gick klädd i kamelskinn och åt gräshoppor och vildhonung, då förstår man hur absurd amerikansk rikemanskristendom är. Jesu fyrtio dagar i öknen, då han fastade, efter att ha blivit döpt av Johannes, var nog inga bokstavliga fyrtio dagar, man kreperar om man fastar på vatten så länge, särskilt i vildmarken, utan talet fyrtio var, precis som Mose fyrtio dagar uppe på Sinaiberget, symboliskt, och beskriver en invigningsperiod i öknen tillsammans med de vilda djuren (så Mark 1:12) och Johannes lilla sekt, som mycket väl kan ha varat i flera år. Jesus gick inte från timmerman direkt in i messiaskallet, utan invigdes i sin gärning av Johannes Döparen och hans sekt i vildmarken. 

 

När man väl insett detta, blir det inte så märkvärdigt att höra den mycket kände bibelforskaren John Dominic Crossan kalla Jesus för en "omkringvandrande judisk kyniker", eller helt enkelt "kynisk filosof". Frågan om Jesus var influerad av kynikerna har blivit häftigt omdebatterad, och jag är böjd, på basen av ovanstående reflektioner, att ge dem rätt som anser att en influens förekommer. Särskilt då de trakter Jesus rörde sig i var starkt helleniserade. Att somliga bibelforskare, som Elisabeth-Anne Stewart, kallar Jesus för helig dåre (se Stewarts bok om det här), bara bekräftar mina aningar. Jesu aforismer i evangelierna har också en stark karaktär av vishetslära, och kynikerna var faktiskt hellenska vishetslärare. Av Jesu aforismer är det en som sticker ut som särskilt starkt ekoteologisk, och det är Matt. 6:26-30, där Jesus uppmanar oss att lära oss av fåglarna och liljorna: "Se på him­lens fåglar, de sår in­te, skördar in­te och sam­lar in­te i la­dor, men er him­mels­ke fa­der föder dem. Är in­te ni värda myc­ket mer än de? Vem av er kan med si­na be­kym­mer lägga en en­da aln till sin livslängd? Och varför be­kym­rar ni er för kläder? Se på äng­ens lil­jor, hur de växer. De ar­be­tar in­te och spin­ner in­te. Men jag säger er: in­te ens Sa­lo­mo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger såda­na kläder åt gräset på äng­en, som i dag finns till och i mor­gon stop­pas i ug­nen, skall han då in­te ha kläder åt er, ni trossva­ga?"

 

När det gäller urkristendomen, så var dens första tid full av vandrarpredikanter som vandrade omkring likt heliga dårar och omkringvandrande kyniker, för att förkunna evangeliet om Jesu uppståndelse (tänk över detta, vilken kraft som utgick från den händelsen, vilket verifierar att något starkt hände), i yttersta fattigdom. Aposteln Paulus var urtypen för denna slags predikant, och den askes han utsatte sig för, var extrem, med tanke på all förföljelse han utsattes för. Och man finner faktiskt naturmystik i hans, av katolska kyrkan utvalda skrifter, särskilt i Romarbrevet. Överhuvudtaget var han en mystiker, precis som Jesus och kynikerna var, och en asket som förkastade rikedom och ära, ja även äktenskapet, precis som Jesus. Jag skulle kalla askes för det praktiska livets ekoteologi. Alla heliga dårar genom historien har varit asketer. Det är ju rikedomen som har förstört naturen. 

 

 

 

På tal om askes, är det omöjligt att inte nämna ökenfäderna, en rörelse som uppstod i Egypten på 200-talet, och vars kändaste person är Den Helige Antonios. De bildade en proteströrelse där de protesterade mot kyrkans förvärldsligande efter Konstantin den Store, och lade grunden för den kristna klosterrörelsen, som var en slags kristen variant av de antika filosofskolorna, där man förde vidare den antika bildningen in i medeltiden. 

 

 

 

När det var de kristna klostrens tur att förvärldsligas, blev en rörelse som gick under benämningen "helig dårskap", "dårskap i Kristus", protesten mot detta, och de första heliga dårarna som gick under det namnet, uppkom någon gång på 500-talet e.Kr. Simeon the Holy Fool, som också gick under namnen "Simeon Salos" och "Simeon av Emesa", var en av de första. Han påminde så mycket om de hellenska kynikerna, att Leontius av Neapolis, som skrev Simeons biografi, tar kynikerna som referensram och jämförelsematerial för att kommunicera Simeons heliga dårskap till sina läsare, som redan var bekanta med Diogenes av Sinope. Simeon kunde göra saker som att inleda sin verksamhet i Emesa genom att gå in i staden släpandes på en död hund, han gjorde saker som att bajsa var som helst, på offentliga platser, dvs. inte i toaletten utan i öppen dag, kasta nötter på kyrkobesökare i kyrkan och äta en ofattbar mängd bönor på en gång. Att bajsa var som helst var även ett av kynikernas påhitt. 

 

Den heliga dårskapens tradition spred sig över hela den då kända världen, och blev särskilt stark i Ryssland på medeltiden, ja ända in på 1800-talet. Italien fick sin mest kända helige dåre i Franciskus av Assisi, om honom och hans rörelse blir det mera senare.

 

De heliga dårarna jämförde sig ofta med hundar, och då nästan alltid till hundarnas fördel.