Forest Man

 

Den kristna kyrkan har, tyvärr, ofta varit en spegel av tidsandan, och införlivat i sig sekulärt tankegods allteftersom detta har uppkommit, sällan bidragande med något riktigt eget nytt. Detta gäller även dess relation till den sekulära miljörörelsen, och när den uppkom på 60- och 70-talet, uppkom det genast ett svar hos den kristna teologin, som blev till en kristen miljörörelse. Jag skall summera den här utan fördjupning (den är ett brett fenomen), och endast göra en fördjupning när det gäller den kristna ekofeminismen och den kristna anarkoprimitivismen, två ingredienser i den kristna miljörörelsen (jag skall gå mera in på dess enskilda författare i utvidningen av min ekoteologihistoria, som kommer som egen bok). Men innan jag går vidare till dem, skall jag bara nämna de viktigaste gestalterna i internationell och svensk miljörörelse:

 

-den katolske teologen, kosmologen och geologen Thomas Berry (1914-2009) som spann vidare på den ekoteologiska tråden från Pierre Teilhard de Chardin.

 

-den reformerte teologen Jürgen Moltmann (f. 1926) är en av pionjärerna för den europeiska delen av befrielseteologin, samt dess ekoteologi.

 

-den muslimske sufiteologen, iraniern Seyyed Hossein Nasr (f. 1933) som var en av de första att ge ett teologiskt svar på miljörörelsen, där han betonade religionens vikt för vårt förhållande till naturen, i och med att religionen gör att vi ser livet som heligt.

 

-brasilianaren Leonardo Boff (f.1938) är en av pionjärerna för den latinamerikanska befrielseteologiska delen av miljörörelsen.

 

-den f.d. katolske teologen Matthew Fox (f. 1940), som skapade något han kallade "creation spirituality", en slags lite New Age-influerad kristen ekoteologi.

 

-och slutligen på svensk mark Harry Månsus (1941), som utformade en inhemsk ekoteologi inspirerad av en långvarig dialog med New Age-rörelsen och tolvstegsrörelsen. Han kan räknas som en av våra skapelseteologer, lite i Gustaf Wingrens anda. 

 

 

 

Ekofeminismen har många kristna tänkare, och den kristna ekofeminismen har djupa rötter i 1900-talet. Redan i kväkaren Elin Wägner (1882-1949) kan man se en medveten ekofeminism, utlagd i boken Väckarklocka från 1941. Hon kopplade i den ekologi med fred och kvinnors rättigheter. Wägner menar i boken att det funnits en matriarkal fredlig urtid, då kvinnan styrde världen, och att industrialismen har varit fatal för kvinnans position. Hon menar att vägen framåt är att avveckla industrialismen och gå tillbaka till självhushållning, lite som primitivisterna menar. 

 

 

På nittiotalet fick vi se ett antal betydande kristna akademiska ekofeministiska verk på engelska och tyska, som gjorde den teologiska ekofeminismen till ett mer omtalat fenomen inom akademierna. Jag tänker särskilt på , Sallie McFagues bok "The Body of God: An Ecological Theology" (1993), Rosemary Radford Ruethers bok "Gaia and God: An Ecofeminist Theology of Earth Healing" (1994) och Maria Suutalas "Zur Geschichte der Naturzerstörung. Frau und Tier in der wissenschaftlichen Revolution" (1999) som också finns på svenska som "Kvinnor och andra djur" (1997). 

 

 

Teologieprofessorn Sallie McFague (f.1933) menar i sin bok att metaforen är en nyckel till att förstå Gud, att allt tal om Gud är metaforiskt, och att vi bör gå ifrån det bokstavliga talet om Gud och använda ett metaforiskt sådant. För henne blir jorden som Guds kropp en avgörande metafor för det ekologiska engagemanget, och metaforen Gud som moder en hjälp att, som hon säger, föreställa sig att Gud "bodies forth" ("kroppar fram") skapelsen, därmed antydande en mycket intimare relation mellan skapare och skapat än den modell där Gud skapar skapelsen ur intet, ex nihilo, och förblir distinkt från skapelsen och utanför skapelsen. 

 

Den katolska teologen Rosemary Radford Ruether (f.1936) menar i sin bok att det är patriarkalismen och den manliga dominansen, det s.k. "herradömet", som har förstört den här planeten, och att vägen till läkedom för planeten skulle gå genom att föreställa sig det gudomliga även i feminina termer.

 

Idehistorikern och ekofilosofen Maria Suutala (f.1959) studerar i sin bok, som är en mycket akademisk studie, renässansens syn på naturen, djuren och kvinnan, och ser ett samband mellan dess nedvärdigande syn på naturen och djuren, och dess nedvärdigande syn på kvinnan. Kvinnan sågs som ett djur, något att härska över och exploatera. Hon menar att vi, om vi skall läka vårt naturförhållande och naturen, måste bejaka vår djurnatur igen, vår natur som de primater vi är. 

 

Nämnas kan av annan religiös ekofeminism, den sedan 80-talet välpublicerade indiske hindu-ekofilosofen Vandana Shiva (f. 1952), som har propagerat för en ekofeministisk andlighet i Gandhis anda. Hon har bl.a. varit aktivist i antiglobaliseringsrörelsen och "food sovereignity"-rörelsen. 

 

 

 

 

Då får jag sluta min lilla historik med det jag anser som den finaste delen av ekoteologin, den kristna anarkoprimitivismen, visserligen p.g.a. att jag själv, som ekoteolog, arbetar inom dess domäner, ja, man står sig själv närmast, som det heter. Den är också ett av ekoteologins grenars senaste skott, och kan sägas gå tillbaka på Ched Myers och hans artiklar "Anarchoprimitivism and the Bible" (kan läsas fritt här på nätet) och "The Fall" (kan läsas fritt här på nätet) från 2004 som han skrev för encyclopedin "The Encyclopedia of Religion and Nature" (2004). 

 

Den kristna anarkoprimitivismen har dock långa rötter, men den är inte uttalad i dessa rötter. Man finner den hos Rousseau, Swedenborg,  Jacques Ellul och Maria Suutala om man bara granskar dessa lite noggrannare. Men det var, som vanligt, när den sekulära anarkoprimitivismen, dvs. den inom ekofilosofin, föddes med miljörörelsen, särskilt med John Zerzans (f. 1943) verksamhet på 1980- och 1990-talen, samt Daniel Quinns roman "Ishmael" från 1992, som det snart kom ett kristet svar på detta, och dess mest uttalade tidiga svar fanns alltså hos Ched Myers. Myers menar att det mycket väl går att tolka Adams fall i skapelseberättelsen i Första Mosebok som innebärande vårt lämnande av jägar-samlarlivsstilen i paleolitikum, ja som uppkomsten av jordbruket, den neolitiska revolutionen. Det var då civilisationens frö såddes, dekadensen som kom att förstöra planeten. Här följer Myers egentligen Daniel Quinn, som gjort en liknande tolkning av skapelsemyten, innan Myers, men utan kristna förtecken. 

 

Myers har fått lärjungar, även om många av dem kanske inte ens läst Myers, utan gjort egna kristna tolkningar av sekulärt anarkoprimitivistiska texter, direkt. En sådan grupp lärjungar, är Jesus Radicals, en grupp kristna hippies i Amerika. En annan är The Psalters, ett kristet punkband. Båda dessa grupper förordar en återgång till en jägar-samlar-livsstil, inspirerade av stenåldern. 

 

Även Sverige har fått sin del av kristen anarkoprimitivism, och då tänker jag på min teologi, men också på Örebroteologen Jonas Lundström, som i böckerna "En förtryckares frihetliga fantasier" (2014) och "Jesus eller kyrkan? Ett anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet" (2015) uttrycker sig försiktigt anarkoprimitivistiskt, även om han inte använder det begreppet, utan föredrar "postciviliserad anarki". 

 

När det gäller övrig religiös anarkoprimitivism (anarkoprimitivisterna är förövrigt ofta hippies, och ni vet hur religiösa de är), måste Richard Heinbergs bok "Memorys and visions of paradise. Exploring the universal myth of a lost Golden Age" (1995) (man kan låna den gratis som ebok på nätet här) nämnas, då den placerar himmelriket i ett avlägset förflutet på stenåldern, och hoppas på detta himmelrikes återkomst, likt de flesta kulturer på vår jord gör. Men Heinberg är uttalad anarkist i en av sina artiklar på nätet, och kan också ses som hortikulturell "back-to-the-garden" primitivist, kanske mer förr än nu. Han har ju, efter denna sin första bok, mer kommit att specialisera sig på Peak Oil och förnyelsebar energiteknik.