Sången om mänsklighetens barndom
Stadd på vita vingar
var mänsklighetens gryning,
luftig, kristallren var dess flykt,
där den under jätteormbunkarna
fostrades av kentaurer.
O, du ljuva barndomsgryning
då dina gudar ännu bar på doften
av djurursprungets friskhet!
En Swedenborg, en Stagnelius
kunde drömma dig fram,
men stum blev vår längtan
under maskinernas grå himmel.
I Pindaros sånger ljöd du
ännu oförfalskad
då minnet av dig glödde än
i lägerelden,
då vi kunde värma oss på dig
i natten,
innan myternas massiva glömska
tog överhanden,
och gudarna blev mekaniska
som järnet då det varit för länge
utanför glöden.
O, barndomsgryning,
vem bär din andes svalka än,
här i brännande ökensanden,
för vem blev dina hieroglyfer tolkade,
vem minns dig, Eden, med sitt liv,
så som hundar minns,
men i en värld av språklösheten dold,
vem ger oss skäl att hoppas
på din återkomst,
den som gör oss stumma av längtan,
men tysta ber vi Livet om lov att få
hoppas
på den vita fågelns återkomst
med sin outsägliga, hemliga tröst
från fjärran skogar.
