Forest Man

(bokens namn är på svenska "Räven i plommonträdet")

 

Maria Suutala är en finsk idéhistoriker, ekoteolog och ekofilosof som givit ut många böcker. Hon är också nära vän till mig och Titti. År 2004 gav hon ut en bok som heter "Räven i plommonträdet", på det lilla finska förlaget Myllylahti Oy i Suomussalmi, och boken är en återgivning i fiktiv form av minnen och intryck från hennes och hennes man Ernsts resor i kajak i den åländska skärgården, åtföljda av den tama gåsen Martta Alfhild, som simmar och flyger efter dem, frivilligt. Maria kallar sig Kvinnan i boken, och Ernst för Mannen.

 

Boken andas djup kärlek till skärgården och dess folk, särskilt dess historia, djup kärlek till naturen och djuren, och på sidan 15 kan man läsa de gripande orden: "När hon (Kvinnan) vaknade ur sömnen hade hon gråtit, gråtit över livets plågsamhet och över det att man inte fick älska djuren för mycket. Alltid fanns någon där och sa till."

 

Boken innehåller många intressanta anekdoter om deras upplevelser och skärgårdsbornas upplevelser, t.ex. historien om hur en räv åt ur Kvinnans hand. Kvinnan hade märkt att rävarna kretsade kring henne. Hon skriver sedan att "En gång hade räven kommit till farstukvisten, rest sig på bakbenen, och sett in i huset med ögon i vilka Gud själv bodde." Hon skriver vidare att "Kvinnan vet för väl att kyrkan inte gillar en sådan tanke - Gud i räven. Men för indier är det en helt vanlig tanke. Också ekoteologin i väst har framfört att Den Helige Ande bor överallt i naturen, i alla levande varelser. Kvinnan minns också, hur det på en avlägsen skogsväg hade stått en älg mitt på vägen, sett in i Kvinnan länge, t.o.m. på ett kravfyllt sätt. Inte heller då fanns det någon tvivel om att Gud själv såg in i människan."

 

En igelkott åt bullar ur handen. En orm drack mjölk. Sådana historier finns i boken. Men största delen av historierna handlar om skärgårdens folk och deras historia, lite i folklivsforskningens anda. Det bör sägas att Maria har skrivit en skild bok om samma ämne i mer vetenskaplig folklivsforskningsstil, den heter "Lyckliga kor och kloka människor" och kom ut 2008, och den finns både på finska och svenska. Stadsbiblioteket i Stockholm har den i en av sina hyllor, jag har läst delar av den, den är också fin. 

 

Vad är det man minns mest av skärgårdens folk när man har läst förstnämda bok? Jo, de hårda villkoren i skärgården, stormarna, den varma gemenskapen som fanns mellan människorna innan industrialismen tog över. Och arbetsglädjen! Den var påtaglig! Trots mycket arbete! Men människorna var sina egna herrar, och gjorde arbetet i egen takt, utan klockornas tyranni. 

 

När maskinerna kom, kom också ensamheten. I de flesta hus i Ålands skärgård bor det numera bara en enda människa per hus. Skärgårdsmänniskorna klarar sig själva nu, behöver inte varann. Men de längtar efter gamla goda tider, och boken avslutas med en gammal vis fiskares ord: "Hela det västerländska samhället kommer att gå konkurs. I det finns hopp och början på något nytt, också för skärgården."

 

En utsaga som jag kan stämma hjärtligt i, och det gäller lika mycket för resten av världen som för skärgården. 

 

Och boken åskådliggör på ett mycket tydligt sätt, att det inte är i bekvämligheten som lyckan finns, såsom vi lyxiga västerlänningar lätt tror, utan omges man av kärlek och frihet, gör den arbetet till lek och glädje. Och är kärleken borta, är bekvämligheten en urusel ersättning.