Forest Man

Det som kommer att känneteckna den "postkollapsiska" (är vi på väg in i en ny epok, postkollapsen?) världen mest, är kanske stillheten. Vi går in i den eviga stillheten. Inga bilar, inga bussar, inga tåg, inga flyg, inga motorcyklar, inga larmande båtar, inga traktorer, inga skördetröskarfordon, inga lastbilar, inga gräsklipparmaskiner, inga byggmaskiner, inga vägbyggmaskiner, inga lövsoparmaskiner, inga mobiltelefonringningar, inget dån sent om sommarkvällen från musikfestivaler och skogsfester, som göra att man inte får sova, inga störande ljud från fester i lägenheten intill på fredags- och lördagskvällar, inga krigsfordon och krigsflyg och inga fungerande teknologiska skjutvapen, då kulorna snart tar slut, och aldrig kommer att tillverkas mer.

 

Aldrig mer skall den stillheten brytas. Aldrig mer. Och den kommer att vara mycket märkbar i början. Som en befrielse. Och i alla städer kommer friheten på gatorna, då fordonen är borta, att vara mycket märkbar. Inga trafikljus mer. Ingen otålig väntan på bilarna mer. Aldrig mer. Världen är öppen, och fri.

 

För stillhetens älskare, såna som jag och Titti, ja alla mystiker, kommer den tiden att bli sagolik, Guds rikes inbrott. Det var trots allt civilisationsmaskineriets framfart som var det värsta, och det värsta med detta helvetesmaskineri av slaveri och naturförstörelse är lyckligtvis redan över. Vi passerade "peak civilization" för inte så länge sedan.