Forest Man

Man läser mig mer i USA än t.o.m. i Finland. Chicago är högst upp på listan. Minns Al Capone. Toronto, där filmen om mig släpptes, lyser med sin frånvaro. Märkligt. 

 

Min dröm inatt: Jag drömde att jag höll min första riktiga föreläsning för en riktig klass på en riktig lektion på en riktig kurs som jag själv hade hittat på. Lektionen var utomhus och var en dellektion i en kurs som hette ungefär "Bli en coronahjälte". Nästan varje stol blev fylld av någon elev (det var uppemot 30 stolar), och de sög i sig varje ord. Det hela var på finska, och skedde i Finland. Särskilt de unga tjejerna var entusiastiska, de verkade dyrka mig. De flesta var ungdomar. 

 

Mitt i lektionen glömde jag vad ett ord var på finska, och hamnade gå in i ett närliggande bibliotek och slå upp ordet. Jag var portförbjuden, så jag kom inte in. Men jag hade sett en passande ordbok i hallen förr. Nu fanns den inte där mer, och orsaken var remont. Typiskt biblioteken, tänkte jag och blev arg. Men jag kom på ordet på finska, det finska ordet för hjälte, sankari, och återvände till lektionen. Då hade hälften av klassen försvunnit, och de kom inte tillbaka. De hade varit för otåliga, och nu såg jag dem stå flockade kring en annan intressantare skrävelmaskin. Men tjejerna som dyrkade mig var kvar, och ett samtal bröt ut om vad folk pratade om mig. Jag fick veta att man pratade en massa om mig och min familj, men ingen sade det till mig, ingen skrev om mig i offentligheten, inte ens på det gigantiska "nätet". Så fick jag varsågod gå med känslan av att vara ihjältigen, fast jag inte är det. 

 

Det är sant.