Forest Man

Lars Larsen's blog

Om syndefallet og spörsmålet om menneskets syndighet. SVENSKA: Om syndafallet och frågan om människans syndighet

Publicerad 2020-12-13 14:41:00 i Anarchoprimitivism, Animal rights, Animalism, Critique of civilization, Critique of technology, Ethics of violence, Evilness, Jesus, Joy, Satan, the demiurg and demons, Sickness and health, Sin, Smith's Friends, Suffering, The Fall, The animals, The millennial kingdom, The origins of the earth,

(norskt brev til dansken Kåre Lichtenberg om hans kone Dinah Schytts tale "Det tabte gudsbilledet")
 
Kjäre Kåre! Nå har jeg hört den förste talen, men den andre gikk ikke å höre på, da det var to Dinaher som snakket i munnen på hverandre, antagelig to taler som har lagts oppå hverandre. Men jeg skal kommentere den förste talen. Den var et smukt stykke teologisk antropologi, lären om mennesket. Dinah har virkelig satt seg inn i sitt emne, når hun kunne citere Luthers, Grundtvigs og Kierkegaards tanker i emnet. Det er ikke vanlig blant Smiths Venner. Der er vi selvtilstrekkelige og bryr oss ikke om andre menigheter og kirkehistorie. Det er bare oss, oss, oss. Så det gledet meg at Dinah er innsatt i teologi. Jeg er enig i det meste hun sa, selv om jeg har min egen tolkning av syndefallet. Jeg mener at syndefallet handlet om at mennesket utviklet redskaper til å sette seg over resten av skaperverket med. Det förste redskapet var en panflöyte, som Gud forböd oss å lage (Det var også Satans syndefall, å lage en panflöyte av vass) fordi vi ikke skulle lage oss et billede av noe på jorden eller i himmelen, vi skulle altså väre som dyrene, uten redskaper. Det förste redskapet var fröet til hele den teknologi som har ödelagt naturen og menneskeheten i dag. Det så Gud på forhånd. Syndefallet var altså at vi sluttet å väre dyr, sluttet å väre aper. Og crescendoet i syndefallet var at vi drepte det förste dyret. Det kunne vi göre takket väre redskapene våre. Og det förste dyret vi drepte var en löve. Derfor ble Jesus löven av Juda, som skulle gjenopprette syndefallet, og han drepte aldri noe i hele sitt liv, kanskje bare maur på stien, ufrivillig. Ikke en gang mygg, frivillig. 
 
Så til spörsmålet om menneskets syndighet. Jeg tror ikke på ondskap, at det finnes ondskap, all ondskap er ren ondskap, ellers er det ikke ondskap, og ren ondskap finnes ikke, ingen vil väre ond for det ondes skyld, alle tror de tjener en god og nyttig sak med det de gjör. Den vanligste form av "ondskap" handler om hevn, å hevne seg, men da tror vi at vi er rettferdighetens tjenere, når vi hevner oss, vi handler ifölge rettsprinsipper som vi tror på, öye for öye og tann for tann, ofte. Det er ikke ren ondskap. All "ondskap" handler om uvitenhet og svakhet, ikke om ren ondskap. Da er ondskapen plutselig lett å unnskylde, og behovet av hevn uteblir. Hevn oppkommer alltid av att vi tror på den rene ondskapen, og har behov av å straffe. Så straff er "ondskapens" kjerne. I Guds öyne er vi alltid rene og perfekte, alle sammen, og jeg kjenner også at jeg aldrig har gjort en synd med vett og vilje, bare av uvitenhet og svakhet. Jeg kjenner meg syndfri, alltså, når det gjelder bevisste synder. Jeg kjenner ikke noe ondt kjöd i meg som vil friste meg til å gjöre synd. Nei, jeg kjenner lyst til det gode i meg, lyst til det jeg tror er godt, som iblant kan väre ondt. Slik tror jeg alle mennesker har det. Det er naturlig for oss å väre gode, pröve å väre gode, så langt vi forstår hva som er godt. Så jeg tror på menneskets naturlige godhet, mennesket er godt innerst inne. Men syndefallet har trent oss til å väre onde, ikke av vår frie vilje, men utenfra, gjennom teknologien og samfunnssystemet. Frelsen handler om å rette til dette, ikke noen individuell frelse, selv om vi får belönning og straff i livet etter dette alt ettersom vi har värt på den gode siden eller på den onde. Men belönningen og straffen handler om kompensasjon, ikke om frelse i egentlig, individuell forstand. De som har lidd skal få kompensasjon, de som har hatt det godt på jorden, skal straffes, fordi de har gjödd seg på slaktedagen og ikke ofret seg for det godes sak, som innebärer lidelser. Men straffen handler ikke om å komme til helvede, men å miste retten til å väre med i tusenårsriket, så att vi lever i stövet, mikrolivet, under tusenårsriket. Livet der er et paradis akkurat som det i tusenårsriket, men det er bare i det skjulte, i det små, og man får ikke väre menneske lenger. Kompensasjonen til de som har lidd på jorden er å få väre menneske en gang til på jorden, på en perfekt jord, der ånd og materie er ett. Der skal de reinkarneres i Jesu egen slekt.
 
Frelsen handler ikke om en individuell frelse fra synden, men å våkne opp til å delta i menneskehetens frelse fra teknologien og Satans makt over jorden. Våkne opp til å våge å lide for evangeliets skyld. Lidelsene har en utrolig stor plass i Guds frelsesplan, og det er verdt å lide for evangeliets skyld, så stor er belönningen, allerede her på jorden. Ja, vi belönnes allerede her på jorden, og straffen for å ha gjödt seg kommer også her på jorden i alle slags sykdommer og i å väre slövet av all lyx så man er ute av stand til å nyte og glede seg. Den som har små behov har lett for å glede seg. Se hvor mye glede og latter det er i Afrika og Amazonas, for eksempel, og hvilke gledeslöse zombier vi er i Skandinavia i sammenligning.  
 
Varme hilsener fra Lars 
 
 
SVENSKA:
 
 
(brev till dansken Kåre Lichtenberg om hans fru Dinah Schytts tal "Den förlorade gudsbilden")
 
Kära Kåre! Nu har jag hört det första talet, men det andra kunde inte höras, eftersom det var två 
Dinahs som pratade i munnen på varann, troligen två tal som har placerats ovanpå varandra. Men
jag kommer att kommentera det första anförandet. Det var ett vackert stycke teologisk antropo-
logi, läran om människan. Dinah har verkligen satt in sig i sitt ämne när hon kunde citera Luthers,
Grundtvigs och Kierkegaards tankar om ämnet. Det är inte vanligt bland Smiths vänner. Där är vi
självtillräckliga och bryr oss inte om andra församlingar och kyrkans historia. Det är bara oss, oss,
oss. Så jag var glad att Dinah känner till teologin. Jag håller med det mesta av det hon sa, även om
jag har min egen tolkning av syndafallet. Jag tror att syndafallet handlade om att människan
utvecklade verktyg för att sätta sig själv över resten av skapelsen. Det första verktyget var en pan-
flöjt, som Gud förbjöd oss ​​att göra (det var också Satans syndafall, att göra en panflöjt av vass)
eftersom vi inte skulle göra en bild av någonting på jorden eller i himlen, vi skulle vara som djuren,
utan verktyg. Det första verktyget var fröet till all teknologi som har förstört naturen och mänsklig-
heten idag. Gud såg detta i förväg. Syndafallet var att vi slutade vara djur, slutade vara apor. Och
syndafallets crescendo var att vi dödade det första djuret. Vi kunde göra det tack vare våra verktyg.
Och det första djuret vi dödade var ett lejon. Därför blev Jesus lejonet av Juda, som skulle återställa
fallet, och han dödade aldrig någonting under hela sitt liv, kanske bara myror på vägen, ofrivilligt.
Inte ens myggor, frivilligt.

Så till frågan om mänsklig synd. Jag tror inte på ondska, att det finns ondska, all ondska är ren 
ondska, annars finns det ingen ondska, och ren onska finns inte, ingen vill vara ond för det ondas
skull, alla tycker att de tjänar en god och nyttig sak med det de gör. Den vanligaste formen av
"ondska" handlar om hämnd, att hämnas, men då tror vi att vi är rättvisans tjänare, när vi hämnas,
vi agerar då enligt juridiska principer som vi tror på, öga för öga och tand för tand, ofta. Det är inte
ren ondska. All "ondska" handlar om okunnighet och svaghet, inte om ren ondska. Då är ondskan
plötsligt lätt att ursäkta, och behovet av hämnd försvinner. Hämnd kommer alltid från det faktum
att vi tror på ren ondska och behöver straffa. Så straff är kärnan i "ondska". I Guds ögon är vi
alltid rena och perfekta, alla, och jag vet också att jag aldrig har begått en synd med vett och
vilja, bara av okunnighet och svaghet. Jag känner mig syndfri, alltså, när det gäller
medvetna synder. Jag känner inte något ont kött i mig som vill att fresta mig att synda.
Nej, jag känner lusten till det goda i mig, lusten till det jag tycker är gott, som ibland kan
vara ont. Det är så jag tror att alla människor känner. Det är naturligt för oss att vara goda, att
försöka vara goda, så långt vi förstår vad som är gott. Så jag tror på människans naturliga godhet,
människan är god innerst inne. Men syndafallet har tränat oss att vara onda, inte av egen fri vilja,
utan utifrån, genom teknologin och samhällssystemet.
Frälsning handlar om att korrigera detta, inte
om någon individuell frälsning, även om vi belönas
och straffas i efterlivet allteftersom vi har varit
på den goda eller på den onda sidan. Men
belöningen och bestraffningen handlar om kompensation,
inte om frälsning i verklig, individuell
mening. De som har lidit kommer att få kompensation, de
som har haft ett gott liv på jorden kommer
att straffas, eftersom de har gött sig själva på slaktdagen
och inte offrat sig för den goda saken, vilket
innebär lidande. Men straff handlar inte om att komma
till helvetet, utan om att förlora rätten att vara
med i tusenårsriket, så att vi lever i stoftet, mikrolivet,
under tusenårsriket. Livet där är
ett paradis precis som i tusenårsriket, men det är bara i det dolda,
i det små, och man får inte
längre vara människa. Kompensationen för dem som har lidit på jorden
är att få vara människa igen
på jorden, på en perfekt jord, där ande och materia är ett. Där kommer
de att reinkarneras i
Jesu eget släkte.

Frälsning handlar inte om en individuell frälsning från synd, utan om att vakna upp för att delta i 
mänsklighetens frälsning från teknologi och Satans makt över jorden. Vakna upp för att våga lida
för evangeliets skull. Lidandet har en otroligt stor plats i Guds frälsningsplan, och det är värt att lida
för evangeliets skull, så stor är belöningen, redan här på jorden. Ja, vi blir redan belönade här på
jorden, och straffet för att ha gött sig kommer också här på jorden genom alla slags sjukdomar och
genom att bli slö av all lyx så att man inte kan njuta och glädja sig. De som har små behov har lätt
för att glädja sig. Se hur mycket glädje och skratt det finns i till exempel Afrika och Amazonas och
vilka glädjelösa zombies vi är i Skandinavien i jämförelse. Varma hälsningar från Lars
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland, Norwegian, lives in Österbybruk, Sweden, poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve and the Nacka Reserve outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars' professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Österby boende, a group home for mental patients 45 km northeast of Uppsala. His adress is: Harviksvägen 6A, 74830 Österbybruk, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela