Lilith. Dikt av Carl Uhnbom, Sveriges bästa nulevande poet
Jag vet inte om jag var sjuklig
eller bara bedövad av en bortglömd längtan
men jag kände medvetandet försvagas under
en tankevandring som långsamt övergick
i drömmen själv.
Jag tyckte mig någonstans lyssna till toner
av harpor och kom till smultronfältens
sälla värld där vinden smekte grönskan med
mjukheten hos en förväntansfull mor.
Här tycktes allting andas ungdom och
någonstans tycktes atmosfären likt den man
finner under sommarkvällar på italienska
vingårdar,
en underbar blandning av rofylldhet och
bitterljuv längtan till andra sidan.
Tänk dig,
doften av cypresser och cikadors spel
i fjärran där sammetshimlen var som
evighetens eget löfte om nya äventyr
på andra sidan morgonen.
Du var som en lekande syster en tid som
tycktes som ett virvlande nu och vars
sorglöshet var som dagen själv.
Här hade kvinnan en avslappnad hållning och
lät svalkande vindar leka i ett hår vars
lyster var som sommarens egen,
den som just här hade sin vackraste blomning.
Om eftermiddagen,
då allting stod still och alla hemföll
åt en sömndrucken dvala,
lät man blicken gå till vindens lek
med vinrankan,
eller längre fram då allting lättade,
svalans stillsamma flykt över fälten
där männen avslutade dagens arbete
i rytmer som långsamt övergick i kvällen
själv.
Så gick dessa i den drömlika glädjens
tecken och någonstans tycktes middagarna
som en skildring av människor vid ständigt
festdukade bord där romerska cirkelmönster
av blommor löpte längs kanten av vindruvsfat
av vitmålad porslin och där drycker vilade
i karaffer av kristall som skimrade likt
människans egen tro på lyckan.
Även du drack päroncider i värmen och
lät sinnet förföras av ett rus som sakta
omvandlade samtalen till ett slags sövande
mummel och som just därigenom talade om
närvaron av en annan värld.
Du hade länge lyssnat till havsbränningarnas
avdomnade rytmer och såg detta som ett tecken
på närvaron av en annan tid och höll just
därför huvudet högt för en kommande
sannings skull.
I din panna såg jag tecken på begynnande insikt
och havssträndernas egna linjer av sammetsmjuk
visdom.
Du började bära på ett halsband och någongång,
under kvällssamtalen,
ett osynligt,
men ändå sagolikt vackert diadem,
prytt av havssträndernas egna pärlor,
och som just därför,
tycktes tala om närvaron av ensamhetens
gåtor.
Du lämnade barndomens stränder en
dag då solen brände sönder allt liv,
och då sommaren själv var bedövad av sin
egen dröm om kärleken.
Och du kom till apelsinlundens svalkande spel
av skuggor i hopp om andra tankar men lät
ändå allting vara för den kommande
insiktens skull.
För dig var denna en gåva från
himlen och just därför ett ögonblickstecken som talade
om närvaron av den gudomliga sanningen själv.
Du hade fortfarande ett utsläppt hår,
men ögonen hade fått en mörkare färg.
Du valde alltmer madonnans avhållsamma hållning
och en dag när ingen annan såg,
så föll skuggan av en mor på barndomshemmets
söndervittrade hus av vitmålad sten.
Du genomgick långsamt flera stadier av
sjukdom men bibehöll alltid den gudomliga
insikten och ingick längre fram ett förbund med himlen själv.
Jag skulle kunna berätta mer om ditt liv men
skall låta ditt väsen tala om gudomlighetens
eviga närvaro på jorden och låta detta
vara en väg för mig själv.
(Carl Uhnbom, en artikel om honom av mig finns här)
