Forest Man

Underligt, Runeberg får mig lätt att gråta, kanske för att jag är finlandssvensk. Hans nationalepos "Fänrik Ståls sägner" från 1848 är en av de vackraste diktsamlingarna på svenska språket. Jag läste nyss dikten "Molnets broder" ur den, och när jag var färdig, grät jag länge och högt. Jag tror jag aldrig har gråtit så mycket förr i mitt vuxna liv (min ungdom ock medräknad). Den är så vacker att jag vill dela den med er här, om ni än har sinne för långa dikter. Här kan ni läsa den på Wikisource. Man bör läsa den högt för sig själv eller för sin nästa. Printa gärna ut den om ni inte har tillgång till den i bokform.  

 

Dikten slutar så vackert:

 

Högt i jämmer brast vid talet skaran,
Ingen fanns, som stod med tårlöst öga;
Men den ädla flickans tårar glänste,
Och hon tog den fallnes hand och sade:
"Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full av glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan".