Om Kerstin Ekman, Selma Lagerlöf och förtappade författare
I Kerstin Ekmans stora moderna klassiker "Händelser vid vatten" står det t.ex. såhär: "Han tog upp en kex. Den smakade stuga." Det kan inte förnekas att Kerstin Ekman är en stor författare, men Jesus har sagt till mig att hon inte blev frälst, det blev inga tillverkare av litterär spännings-LSD, som deckarna är, och Ekman är deckardrottning. Ekman kom till evigt helvete. Jesus har också sagt till mig att Selma Lagerlöf gick förlorad p.g.a. romanen "Jerusalem", och Dan Brown gick förlorad p.g.a. romanen "Da Vinci-koden". Båda är deckare. Läs aldrig deckare, då går du förlorad p.g.a. det helvetiska fantasilivet dessa böcker skapar i din själ. I "Jerusalem" är det upp-och-ner. Deckarmordet som hela boken handlar om, kommer på slutet, och det är ohyggligt. Boken är en sannskyldig skräckroman. Läs den inte. Det råder en ohygglig stämning i boken. Selmas ansikte förmörkades efter den boken, och hon kom till helvetet för evigt. Hon som började så lovande. Gösta Berlings saga och Antikrists mirakler var bra, hon var "frälst" * ännu då. Som 44-åring skrev hon "Jerusalem", och blev dödssyndare, förlorad i helvetet för evigt. Hon kunde göra bra grejer även efter det ock, såsom "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", men som barnbok är den livlös och utan humor. Sen blev det värre och värre fort, och på en bild 1928 ser hon ut som en demoninna. Hon blev feministdjävulinna. Det är betecknande att hon fick nobelpriset 1909, strax efter att hon kom till helvetet. Så brukar det gå, ty Svenska Akademin är en satansakademi och har alltid varit det. Det finns frälsta akademiledamöter, såsom Carl David af Wirsén (mycket bra man), Anders Österling och Viktor Rydberg, men de flesta är dödssyndare när de blir invalda, likt Bertil Malmberg, Johannes Edfelt, Horace Engdahl och Katarina Frostenson. Om du är frälst, är du ofta limbo-frälst. Dvs. varken förtappad eller frälst, men du kan bli frälst. Den frälsningen är mycket viktig, ty du kan då bli frälst på din dödsbädd, så som Anton LaVey blev, satanismens grundare. Den sekulära litteraturhistorien handlar mest om limbo-frälsningsvägen, som är mycket, mycket lång och tung, men med motsvarande kraft från Helig Ande. Ju närmare helvetet du är här på jorden, desto mer känslor och kraft är det på frälsningsvägen. Det är ett underligt fenomen, men det måste vara så, ty det är tungt att komma upp från helvetet.
Jag har förlorat alla mina känslor. Kvar är något mycket primitivt något, som knappt är värt namnet känslor. Stämningar kan jag ej känna alls. Psykmedicinerna dräpte allt. Men ändå har jag Swedenborgs andeskådarnådegåva, och det räcker för att bära mig i striden. Kalla det schizofreni, Johannes aposteln hade det ock. Jag bryr mig inte om vad ni kallar det..
* dvs. i limbot, ej än i gammaltestamentliga frälsningen (limbot är området mellan frälsning och förtappelse).
