Forest Man

Lars Larsen's blog

Allt samverkar till det bästa för alla. Och något om den soluppgång vi går i möte

Publicerad 2020-11-24 17:41:00 i Asceticism, Babylon's fall, Critique of "progress", Critique of civilization, Critique of technology, God, Joy, Nature mysticism, Nature romanticism, Salvation, Satan, the demiurg and demons, The Apostle Paul, The Fall, The collapse of civilization, Universalism, the doctrine about the final salvation of all,

"Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut."
 
(Romarbrevet 8:28)
 
Alla, varenda människa på denna jord, och myror ock, älskar Gud i sitt innersta inre, om vi med Gud menar själva Livet, själva den oändliga Skapelsen, både dess Ande och dess kropp. Alla är kallade av Gud till att bli medvetna om sin gudanatur, dvs. frälsta, efter Guds rådslut, som omfattar alla skapelser. 
 
Därför samverkar allt till det bästa för alla. 
 
Det finns en gudomlig fatalism i tillvaron, och det är just detta. Att allt samverkar till det bästa för alla. Och slutet gott, allting gott. Detta skall vi komma ihåg i prövningens lidandeseld. Lidandet går över, var så säker. Och då står du på andra sidan och tackar för allt. 
 
Så trots att det har skett ett stort Fall i kosmos, ett Syndafall, så är Skapelsen/Gud så gott inrättad, att även detta samverkar till det bästa för alla. Detta har med Guds allmakt att göra, han är mäktig att inrätta skapelsen så att allt ska samverka till det bästa för alla. Guds allmakt är visserligen begränsad, han kan inte göra vad som helst, bara det som är möjligt att göra, men just detta är möjligt, att allt ska samverka till det bästa för alla, och detta kan vi prisa oss lyckliga för. Det ligger stor visdom i aposteln Paulus' ord. Vi går ständigt mot ljuset, med andra ord. Halleluja! En soluppgång ligger framför oss! Efter regn kommer sol!
 
Vi har en lång period av regn bakom oss, då Satans rike, civilisationen, det som förstör Guds rike, dvs. Naturen, växt och nått sin peak, vilket den nådde 2008, varefter det har sakta, sakta kollapsat. Guds rike kommer istället, solen går upp, och nu blir det ljusare för varje dag som går, ty naturen, verkligheten segrar då civilisationen, falskheten kollapsar. Vi har en tid av kroppsligt överdåd bakom oss, på Andens bekostnad, och vi går en tid i möte då Anden, själva Livets yttersta källa, åter ska blomstra, medan kroppen ska begränsas, och det betyder att vi blir Levande igen, allihopa. Det kallas Jesu återkomst, denna händelse. Satans rike har varat i 6000 år och ska få en ände med ett brak. Naturen, verkligheten, kommer istället, och medan Satans rikes princip är att allt samverkar till allas olycka, är det tvärtemot i Naturen. Där blir allt till kompost för nytt, blomstrande, outsägligt vackert och livskraftigt liv. Ett annat sätt att parafrasera att allt samverkar till det bästa för alla. Komposten är en perfekt liknelse för denna princip, som genomsyrar naturen. Industriavfallshögen är en perfekt liknelse för Satans rikes princip, att allt samverkar till allas olycka, och denna princip genomsyrar civilisationen. 
 
Efter regn kommer sol, vi har lidit så mycket av civilisationen allihop, nu kan vi gratulera oss med att vi orkade igenom allt, och att vi går mot en soluppgång, då vi ska belönas för allt vårt lidande. 
 
Naturen får oss att känna oss levande som en kompost, civilisationen får oss att känna oss döda som en industriavfallshög. Vi behandlas som avfall i civilisationen, och slutar som avfall på ett åldringshem eller ett sjukhus. 
 
Mina mest levande stunder under mina senaste fjorton år har jag känt i yttersta kroppslig försakelse i naturen, då blomstrade min Ande som mest. Därför längtar jag efter den tid då Anden ska komma i förgrunden i vårt samhälle, och Livet, Naturen, ska segra, även om det innebär materialismens och lyxens död, och innebär försakelse för kroppen. Detta innebär att jag är redo för soluppgången, men andra kommer att möta den först som en eld som bränner i ögonen, innan de är förmögna att se dess ljuvlighet. De som älskar äldre tider förstår vad jag pratar om. 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland, Norwegian, lives in Österbybruk, Sweden, poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve and the Nacka Reserve outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars' professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Österby boende, a group home for mental patients 45 km northeast of Uppsala. His adress is: Harviksvägen 6A, 74830 Österbybruk, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela