Forest Man

I detta blogginlägg skrev jag att jag var emot kvinnliga chefer och kvinnliga präster.

 

Titti Spaltro kommenterade såhär, bl.a. "Tack för förtydligandet. Gillar Ekofeminist också . Det låter som en medelväg mellan två extremer . Sen tror jag personligen att vi alla är unika själar och att i slutändan är det den som passar bäst för uppgiften som ska vägleda oberoende av kön."

 

Mitt svar till henne är att jag håller fast vid vad jag sagt. Ty att bli chef är ingen sann framgång i denna världen. Att bli chef är ingen rättighet att sträva efter. Demokrati är bra, rösträtt är bra, men härskande är inte bra. Härskande är människoandens förnedring. Härskandet är traditionellt manliga värden, det vi kallar "hårda värden", kalla värden, inte de "mjuka värden" som särartsfeminismen och ekofeminismen ofta strävar efter, de mjuka värden som kvinnorna i det gamla bondesamhället stod för. Omsorg, läkekonst, att föda och amma barn, att ta hand om varann och barnen, att laga närande mat, att sy värmande kläder, att lappa kläder, att ta hand om hemmet och skapa hemkänsla, huslighet, hemtrevnad. Livets, moderlighetens och livsbejakelsens värden. Inte "bilar och bomber", livsförnekelsens hårda värden. Att tro att kvinnlig emancipation är att kvinnor ska få härska, är att tro att det traditionellt manliga, det patriarkala, de hårda värdena, skall vara idealet, att kvinnan bara blir fri om hon blir som mannen traditionellt varit. Nej, den sanna emancipationen är att tjäna, och att älska att tjäna ("kärleken till nyttan", så brukade Swedenborg tala), att älska att vara allas slav, som Jesus säger, att vara på botten av samhället, och älska att vara där, älska ödmjukheten. Jag är anarkist, och min anarkism omfattar hela mitt liv och alla mina åskådningar, också mina feministiska teorier. Det är min anarkism som får mig att bli skeptisk till den kvinnliga emancipation som vulgärfeminismen (mitt namn för den gångbara, polulära feminismen i politiken idag) förespråkar. Om man inte förstår min anarkism, kan man heller inte förstå min ekofeminism. 

 

Det är den som tjänar mest som är den sanna chefen, den sanne vägledaren, paradoxalt uttryckt, i stil med Matt. 20:25-28, som jag citerade i blogginlägget som jag länkar till ovan. Därför skall vi inte ha några chefer, inte ha några officiella ledare, och att inte bara mannen, men också kvinnan ska bli ledare, hon som i alla tider tjänat och stått för Kristi ödmjukhet och ringhet, det är ingen seger för anarkismen och anarko-primitivismen (som är min form av anarkism), det är ett nederlag, och det ett riktigt starkt sådant. 

 

Ett sådant perspektiv hör du nästan aldrig i den feministiska debatten, och den är helt inspirerad av Bibeln och den mystika traditionen i kristendomen, där ödmjukheten och den frivilliga fattigdomen och utblottelsen intar hederspositioner.