Forest Man

Om alla de pengar, all den tid och all den arbetskraft som gått åt att bygga städer, kyrkor och slott, plus (idag) allsköns högteknologi, hade gått till att stödja böndernas arbete, ner genom tiderna, hade dessa kanske bara behövt arbeta hälften så mycket, kanske bara fyra timmars dagar, som vilda urfolk arbetar, och vi hade då undvikit all livegenskap och alla statare, allt slaveri, all hungersnöd genom historien, en mängd sjukdomar (som ofta kom av otillräcklig diet och för hårt arbete) och arbetsskador, och, framför allt hade vi undvikit energikriser och klimatförändringar, föroreningar och ekologisk kollaps, ja mänsklighetens och planetens undergång i framtiden.

Så hemsk är rikedomen, så hemsk har rikedomen varit genom tiderna. Ett sådant himmelskriande brott är det att vara rik och bygga rikedom och lyx istället för att hjälpa sin bror i nöd. 

 

Med tanke på ovanstående, förstår ni varför Jesus Kristus utropade, redan på sin tid, "Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!", och det i självaste bergspredikan, hans viktigaste tal (Luk. 6:24, "hugnad" betyder "tröst").

 

Tänk då på hur mycket rikare de rika är i vår tid än på Jesu tid (de flesta lever faktiskt som antika kejsare här i väst), och hur mycket mer vår tids rika förstör naturen, de fattiga och tredje världen, än de rika på Jesu tid. 

 

Jesu skarpa ord har aldrig varit aktuellare. Vad betyder de? Jo, att det är synd om de rika, de har själva helvetet (för andeskådaren Swedenborg var det onda helvetet, inte lidandet) i sina giriga hjärtan (det är den olyckliges lott att vara girig, den lycklige är frikostig, har ett överflöd att ösa ur), och de går miste om lönen på Domens dag, de har redan fått ut sin lön, en simpel lön, eftersom den inte är andlig, enbart materiell. 

 

"Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till", säger Jesus i Luk 6:20. Det är andra sidan av "Ve eder, I som ären rika"-myntet. Inte "Saliga bliven I som ären fattiga", utan de är saliga just nu. Här kommer vi in på själva skapelsens generalhemligheter, som förnuftet inte kan förstå. Men jag kan vittna om att det är sant, då jag varit lyckligast i min allra djupaste utblottelse och fattigdom, då jag varit mest som ett vilt djur i skogen, som möss i Stockholms underjordiska värld. Jag upplever mössen där som djupt lyckliga, trots deras yttre elände, och jag ser en förfärlig tomhet och ett förfärligt inre armod hos de rika kapitalisterna i Stockholm, som mister det ljuvaste i livet; kärleken, solidariteten med allt liv, enheten med naturen, enheten med allt, ödmjukheten och det stilla livets stilla lycka, andlighetens ljuva sötma och inre rikedom. 

 

T.o.m. hos den rika kultureliten i Stockholm, de som sitter på bildningens inre skatter, ser jag detta inre armod och elände, och det kommer fram i den andefattiga litteratur de producerar. Det var bättre förr när poeterna inte var så rika. Eller vad sägs om Karin Boyes dikt, som verkligen fattar poängen:

 

"Den mätta dagen, den är aldrig störst. 

Den bästa dagen är en dag av törst."

 

(Karin Boye)

 

Ja, så är det så länge vi är på denna sidan av evigheten.