Vem skall leda, kvinnan eller mannen?
I detta och detta blogginlägg (kommentarer till några vers i 1. Petrusbrevet) skriver jag något som Titti Spaltro bad mig förtydliga. Hon anmärkte att jag lätt kan tolkas som stödjande patriarkalismen.
Skall mannen eller kvinnan leda? I en relation, i politiken, i församlingen?
Vad är sant ledarskap?
Nu kommer vi in på riktiga kärlekens generalhemligheter, själva kärnan i kärleken. Och det är något som finns i Jesu ord i Nya Testamentet. Jag har ofta på mina bloggar kommit tillbaka till några av mina favoritvers i Bibeln, nämligen Matt. 20:25-28:
"Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet. Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många."
Där 1917 års översättning har ordet "dräng", har koinegrekiskan ordet "doulos", alltså "slav" eller "träl", och den norska bibelöversättningen från 1930 översätter också med "træl", "träl", alldeles riktigt.
Fundera litet över detta. Att den som är störst är den som är mest träl, den lägste trälen, som bär tyngst bördor.
Tänk vilken gudsbild det ger.
Dessa ord av Jesus kastar en gång för alla omkull alla sorters patriarkalism, diktatoriskhet och tyranni.
Dessa ord är nyckeln till att förstå sant ledarskap. Också i äktenskapet, politiken och i församlingen. Att den som valts till ledare, är den som ska bära tyngst bördor, som skall tjäna mest, gå under alla andra. Som har det ansvaret, alltså.
Jesus är inte ensam om denna åsikt i Bibeln. Även Paulus ger uttryck för samma idé. Kolla bara upp Efesierbrevet 5:25:
"I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne."
Hur har Kristus älskat församlingen? Genom diktatorfasoner? Genom härskartekniker? Genom att trycka ner henne? Nej, genom att ta de tyngsta bördorna, gå ner i den största utblottelsen, genom den största ödmjukheten, genom att dö som en brottsling tortyrdöden, för församlingens skull. Tänk lite på det.
Strax innan Ef. 5:22, alltså strax innan han kommer till ämnet om hur mannen och kvinnan skall leva ihop, och versen "I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder Herren", skriver Paulus:
"Underordnen eder varandra i Kristi fruktan." (Ef. 5:21)
Alltså båda två, mannen och hustrun, skall båda underordna sig varann.
Då förstår ni att det Paulus säger om att mannen skall vara kvinnans huvud (1. Kor. 11:3), och att kvinnan skall underordna sig mannen, inte gör att mannen kan göra vad han vill. Tvärtom. Det ger mannen ett extra stort ansvar att vara den som tjänar mest, vara den mest ödmjuke, och inte minst, att vara den som bär de tyngsta bördorna. Detta var alltid andemeningen med den traditionella skapelseordningen mellan man och kvinna, rätt uppfattad. Att mannen skall leda, men att detta ledarskap innebar tjänande, störst tjänande. Och detta skall vara så, eftersom mannen är den starkare av de två. Detta är Bibelns lära, och det har också blivit bekräftat i vår erfarenhet, genom hela historien, det är därför man sänder männen ut i krig, inte kvinnan. Det är därför det har varit mannens uppgift traditionellt att försörja familjen, att gå i jobb, slita 8, 10, 12 timmars dagar, medan hustrun har fått det lättare värvet; att sköta om hemmet utan att ha någon chef över sig som piskar på, utan hon får vara helt självständig och göra det hon vill i sin domän.
Petrus talar om detta i 1. Petrusbrevet 3:7:
"Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade."
Här kommer vi till andemeningen i skapelseordningen: Att mannen ska respektera kvinnans svagare natur, och själv ta det tyngsta på sig. Att hans ledarskap skall bestå av detta; att ta huvudansvaret. Inte av att styra och ställa hur han vill, vara bossig och förnedra kvinnan. Nej, skapelseordningen handlar istället om respekt och tjänande.
Tyvärr har den postmoderna feminismen helt missat detta, och målat upp en halmdocka av Bibelns lära i dessa ting, som inget har att göra med andemeningen i Bibeln. Och vad är resultatet? Jo, att kvinnan idag måste slita minst lika mycket som mannen, ofta mer, eftersom hon, förutom att gå i jobb, också har huvudansvaret för hemmet, för barnen, för hushållet, matinköp, matlagning, tvätt och städning.
Detta är vad vulgärfeminismen leder till. Det är allt annat än respekt för kvinnans natur. Det är grymhet. Till och med i armén vill man ha kvinnor. Kvinnliga poliser, kvinnliga väktare, kvinnliga brandmän, kvinnliga dittan och dattan.
Allt detta kommer av att man grundligt missförstått Bibelns lära i dessa ting, för att man inte kan sin Bibel, och bortser ifrån de nyckelvers jag citerade.
Men om du vill kalla mig patriarkal för att jag menar att mannen ska leda i affärsliv, politik, församling och äktenskap, varsågod. Men din halmdocka som du gjort av mig och som du slår på gillar jag inte. Du har gjort detta alltför svartvitt. Saken är den att frågan är oerhört komplex. Och att jag inte passar i din svartvita vulgärfeministiska världsbild.
Feminismen skulle frigöra kvinnan. Men istället har hon gjort henne till en lika stor slav under kapitalismen och det kapitalistiska arbetslivet som mannen, och barnen i hemmet har blivit lidande. Det var inte meningen att kvinnan skulle bli som mannen, snarare tvärtom. Att kvinnan blir som mannen, är inte sann feminism. Det är snarare ännu större patriarkalism än gamla tiders patriarkalism, ty det ger sken av att mannen är idealet, att manligheten såsom den praktiseras idag, är att vara frigjord, och att kvinnan blir frigjord i den grad hon tar på sig mannens ansvar, och gör mannens sysslor, blir som mannen. Det är ett sånt missförstånd och ett sånt barbari att jag saknar ord. Och det är just vad marknaden och dens logik vill få oss att tycka. Kapitalismen stortrivs av vulgärfeminsmen. Den är egentligen inte ett dugg civilisationskritisk eller frigjord, trots att den braverar med sånt.
Meningen var ju att vi skulle humanisera samhället genom att arbeta mindre, göra det mindre kapitalistiskt, göra det mindre fokuserat på traditionellt manliga värden, men vulgärfeminismen har bara fått samhället att bli ännu mera jäktigt och stressigt och överarbetat, som ett enda stort arbetsläger, en gigantisk bomullsplantage av svarta och vita slavar. Förr var kvinnan en motvikt mot detta, i och med att hon var hemmafru, och sin egen herre i arbetsvägen. Men när hon skulle ut i arbetslivet, förlorade vi vår sista utpost till de mjuka värdena, förlorade hemmet som antikapitalistisk bastion, förlorade vi den sista respekten för våra barn och allmän barnomsorg. Och detta har vulgärfeminismen stor andel i, genom sitt nedbrytande av Guds heliga skapelseordning när det gäller förhållandet mellan man och kvinna.
Men feminismen har inte alltid varit så blind. Tidiga feminister som kväkaren och Svenska Akademi-ledamoten Elin Wägner (1882-1949) och författaren och livsfilosofen Ellen Key (1849-1926) var särartsfeminister, vilket är mycket närmare Bibelns lära än vad vulgärfeminismen är. Sånt var vanligare förr. Men med HBTQ-rörelsens frammarsch (jag gillar den inte i dess nuvarande form) har den ofta slängts i historiens skräpkorg. Detta är mycket beklagligt. Elin Wägner var ekofeminist, och jag har för mig att sånt passar bättre med Bibeln. Jag är ekofeminist, av en underlig sort, den kristne ekofeministen, idéhistorikern Maria Suutalas lärjunge.
Jag är emot kvinnliga präster och pastorer, kvinnliga chefer, kvinnlig militär, kvinnliga poliser och kvinnor som får sina män att bli toffelhjältar (faktum är att det är så gott som omöjligt att inte någon leder, att om inte mannen gör det, så gör kvinnan det, vilket känns onaturligt). Jag är för hemmafruar, att kvinnan ska vara hemma så länge barnen inte klarar sig själv, att kvinnor skall slå vakt i samhället om de mjuka värdena, det sant kvinnliga, sin egenart, och jag är för åsikten att kvinnor hade det bättre förr, att dagens samhälle är extra obarmhärtigt mot kvinnor, att männen har utnyttjat vulgärfeminismen för att förnedra kvinnan ännu mer än förr, att få henne att dyrka mannen och det manliga ännu mer. Att kvinnoförtrycket bara blivit värre.
Jag tar mitt straff.
