Forest Man

Kära mor! Jag kan nog inte vara tacksam för mina lidanden, sånt är för mig elitidrott inom andlighet, och det klarar jag bara inte av. För mig är det inte Gud som skapat lidandena, utan Satan och människorna på jorden, mycket genom syndafallet, då förgängligheten kom till världen. Det skapade inte Gud, det skapade Satan. Satan skapade förgängligheten. Gud ville inte ha något sådant. Men Gud är begränsad, han kan inte bara stoppa allt detta på en gång. Men han kommer att göra det en gång, det finns en plan. Jag har svårt att sjunga sången "Jag tackar dig för soliga dagar, för prövningens mörka natt", för jag kan inte tacka Satan och de onda människorna för allt lidande som finns. Jag kan inte ta lidandet som från Gud. Jag tror att Gud arbetar heltid för att återställa och läka, men han hinner inte med alla. Det känns som att han inte hinner med mig, för jag har lidit så mycket i mitt liv, p.g.a. psykiatrin och mina psykoser. Gud måste vara begränsad, för om han är god och kan bota alla och inte gör det, så är han ond. Om han kan stoppa det onda direkt och inte gör det, då är han själv ond. Så jag löser detta genom att släppa tron ​​på Guds allmakt, och istället tro att Gud är begränsad. Men han är bra mäktig ändå. Tänk att han har skapat hela detta universum, och tänk på alla märkliga djur som han har skapat på jorden. Men det idylliska plågas av ett drag av tragik som går genom skapelsen, det faktum att Gud inte kan göra allt gott på en gång. Det är livets tragik. Gud borde ha kunnat stoppa alla självmord, men det faktum att självmord finns i vår värld talar sitt eget språk om livets tragik. Jag tror att Gud ber i sin godhet människorna om förlåtelse för att han är begränsad, men ber oss att ha överseende och tålamod med detta, eftersom han inte kan göra något annat, han kan inte göra mer än så. Varje människa måste försona sig med Guds begränsning, kunna förlåta Gud, även om det inte finns något att förlåta, för egentligen är Gud oskyldig. Då kommer vi till frågan: är skapandet av jorden och människorna och djuren värt allt lidande som syndafallet förde med sig? Var det bättre att världen inte hade skapats? Jag tycker att detta är en svår fråga, och i lidandets hetta kanske vi känner att Gud inte borde ha skapat världen, om han visste hur mycket lidande ett syndafall skulle ha orsakat. Medan vi när vi mår bra är vi djupt tacksamma mot Gud för att han skapade världen, att det trots allt finns så mycket gott. Jag lutar åt det senare alternativet nu, jag är ganska bra nu. Skakningarna är ganska svaga, och jag har börjat medicinera mig mot skakningarna med kokosolja, jag tyckte det hjälpte igår. Men jag förstår så väl de som hade önskat att Gud aldrig skapade världen och den fria viljan, och anklagar Gud för detta. Jag har lidit så mycket att jag kan förstå en sådan syn. Job ångrade också att han föddes, förbannade sin födelsedag, så mycket han led. Det är något av samma fenomen.

Jag tror att jag har lyckats "förlåta Gud", men jag har svårt att lovprisa honom, ett sådant drag av tragik går igenom min själ. Jag har bränt mig på lidanden något helt fruktansvärt. Speciellt på det psykiatrin har varit upphov till. Jag väljer att försonas med det som inte kan förändras hos Gud, istället för att antingen lovprisa honom, vilket jag inte kan, eller anklaga honom, vilket jag inte heller kan. Jag kan inte ens anklaga Satan och de onda människorna för allt lidande de har fört in i världen, jag tror inte på ondska, ren ondska, jag tror att alla alltid gör vad de tror är rätt, även om det verkligen är ont, att de gör så gott de kan. Synd är svaghet och okunnighet. Hitler tyckte att det var bra det han gjorde till exempel. Detta gör det lättare att förlåta Hitler. Älska din fiende och förlåt din fiende. Innan han har ångrat sig och bett om förlåtelse. Så gör Gud med oss.

Jag tror kanske att Gud inte visste, när han skapade jorden och oss, att det skulle bli så mycket lidande för människorna och djuren på jorden, om det blev ett syndafall. Så jag tror att Gud i sin godhet ber oss om förlåtelse för att han inte visste, även om han inte kunde rå för att han inte visste. Hade han vetat det hade han kanske inte skapat jorden och oss. Han gjorde så gott han kunde. Han ville skapa liv, skapa glädje och lycka. Men vilken värld det blev. Vilket helvete det blev. Gud t.o.m. ångrade att han hade skapat mänskligheten på Noas och syndaflodens tid. Därför skulle han förinta allt liv för att börja om, kanske en ny början skulle återställa mänskligheten. Men nej, så blev det inte. Jorden var återigen snart fylld av ondska. Jag tror att Gud ångrade sig igen att han hade skapat mänskligheten och lade en bättre plan för att återställa allt. Han skulle låta ondskan spela ut sitt spel, så att jorden blev obeboelig av klimatförändringar och miljöförstöring och energibrist, han skulle låta ondskan spela ut sitt spel, så att den aldrig kunde resa sig igen, och sedan skulle han skapa en ny skapelse, som var en återställd jord, en förnyad jord, som var utan lidande, som härlighetskroppen i karaktären. Men för att detta skulle vara möjligt var mänskligheten tvungen att gå igenom "den stora vedermödan" både i enskilda fall och i det stora hela. Genom flaskhalsen, alltså. Gud har alltså hamnat i knipa, där han riskerar för mycket lidande för mänskligheten för att det hela ska skapa lovprisning av sig. De som har lidit mest har svårt att lovprisa honom, de är bara en stor fråga, "VARFÖR?", "Varför tillät du allt detta?". Gud kommer att svara, förlåt mig, men jag kunde inte göra något annat. Jag är begränsad. Men jag gjorde så gott jag kunde och har gjort det hela tiden. Jag är som änglarna, som arbetar för det goda dagen lång och har min lust i människors glädje och lycka.

Jag kan inte föreställa mig att Gud kräver lovprisning av honom, med tanke på hur mycket lidande som vissa har fått utstå. Jag tror på försoning, inte på lovprisning. Att försona sig med Gud. Med hans begränsning. Alla mina lidanden genom tiderna har bidragit till denna förståelse. Det skulle vara en stolt och självgod och fascistisk Gud som krävde lovprisning av sig efter första och andra världskriget. Frikyrkornas lovprisning förefaller också vidrig och sliskig i mina öron. Vi är verkligen förlorare allihopa, Gud också, p.g.a. det lidande som har kommit över världen, p.g.a. syndafallet. Då lovprisar man inte, då letar man efter sätt att försona sig med det oundvikliga. Detta gör man om man tar lidandet på allvar. Allt annat är bara en flykt från verkligheten. Ingen ska behöva lida. Punkt och slut.

Foten har blivit lite bättre, den har varit ganska bra hela tiden här i Danderyd. Jag kan gå korta sträckor utan kryckor. Jag får hjälp av en sjukgymnast att träna min fot.

Ja, det här var ett väldigt teologiskt brev. Hoppas du förstår mig, det blev lite komplicerat och obekant för dig. Jag bryter radikalt med hela lidandets teologi i Smiths Vänner.

Jag önskar dig allt gott. Hälsa dem där hemma.

Varma hälsningar från Lars