Forest Man

Lars Larsen's blog

Min gudsbild: jag tror på en personlig Gud, men han är begränsad

Publicerad 2020-10-28 19:06:00 i Cosmology, Evilness, Flodbergskretsen, God, Jesus, Matter, Microlife philosophy, Mystics and mysticism, Spirit and matter, Spiritual geography, The Spirit World, The animals,

Jag tror på ett väsen som är själva det levande livet, i så mening är jag panteist. Men jag tror det levande livet har ett högsta väsen, som sammanfattar allt och är alltings urbild. Han (jag använder mig helst av Bibelns sätt att tala om Gud som "han", även om han inte har något kön, det blir klumpigt att tala om han/hon, ursäkta alla feminister, men man måste förstå symbolspråk, och jag gillar Bibelns heliga traditioner) är begränsad till ett kosmiskt ägg som till sin grövsta materie är 14 trillioner ljusår (ett ljusår är så långt som solljuset hinner på ett år) i diameter, innehållande en trillion galaxer, men den grövsta materien är bara toppen på isberget i hans existens, sedan följer otaliga nivåer av högre materiell existens, och för varje nivå uppåt blir den materiella verkligheten större. I den högsta finmateriella verkligheten är Gud nästan oändlig i utsträckning, så att man kallar Gud för oändlig i den kristna traditionen, det finns ett visst fog för att kalla Gud oändlig, så stor är han. 
 
Bortom de där 14 trillioner ljusåren vet vi inte vad som finns där, utanför Gud. Jag gissar på att den verkligheten består av död materie, döda atomskal kanske. Och den verkligheten är oändligt stor, men likformig och död. 
 
Gud måste vara begränsad, annars blir han meningslös. Han kan inte härska över ett oändligt stort universum, det vore en för stor uppgift. Om den levande verkligheten vore oändligt stor, vore Gud alltid en atom i någon större Guds kropp, och den Guden igen en atom i en större Guds kropp, och sen vidare uppåt på samma vis i all oändlighet, utan slut. Detta anser jag vara fysikaliskt och andligt omöjligt. Vi måste acceptera att Gud är begränsad, det är det som gör honom till en person. En person är alltid begränsad. Jesus Kristus, som är Guds mänskliga uppenbarelseform, är begränsad, därför måste den högste Guden, det levande livet självt, vara begränsad. 
 
Det ondas existens är det största beviset på att Gud är begränsad. Vore han oändligt allsmäktig så att han kan göra vad som helst, hade lidandet aldrig kommit in i världen. Godhet och allsmäktighet är oförenliga i en fallen värld med lidande. Så Gud är inte allsmäktig i den obegränsade meningen att han kan göra vad som helst, han är bara allsmäktig i den meningen att han kan göra allt som är möjligt att göra. 
 
Guds fysiska verklighet är begränsad inte bara i storlek, utan också i litenhet. När man går tillräckligt långt in i mikrolivet, ner i litenheten, kommer man tillslut till ett tomrum som motsvarar den döda materien utanför Gud. Tomrummet är dött, icke levande. Verkligheten är oändligt liten, det är sant, men inte den levande verkligheten. Men Guds centrum är i mikrolivet, det vi kallar för andevärlden ligger i mikrolivet, därför sade mystikern Carl Flodberg om mystikern Linnea Hofgren på hennes begravning, då han bar på hennes kista och den plötsligt blev så lätt, att "hon åkte långt in". Han hade helt rätt. När man dör går man in i mikrolivet, och det är en helt annan existens än den fysiska på jorden. Det är en mycket större existens, ty man går uppåt på tilvarons hierarkiska stege i olika nivåer av materiell existens, mot det finmateriella, som är högre än det grovmateriella. Och som sagt blir tillvaron större ju högre på den stegen man går. 
 
Gud är makrokosmisk i vårt yttre universum, såsom det kan mätas i trillioner ljusår, och han är mikrokosmisk i mikrolivet, där man mäter i nanometer och ännu mindre enheter. Atomen är en mikrokosmisk version av Gud, en miniversion av Gud, en mikrokosmisk spegling av den makrokosmiske Guden. Det är atomen som bygger upp allt i universum, därför är den Guds centrum, centrum för Guds skapande. 
 
Solsystemen, stjärnorna, är mesokosmiska, mellankosmiska versioner av Gud, och de liknar både på Gud i sin makrokosmiska version och på atomen i sin mikrokosmiska version av Gud. De är självständiga, levande varelser precis som atomen är en självständig, levande varelse. Galaxerna är däremot inte självständiga, levande varelser, utan bara stora församlingar av stjärnväsen. Solen är ett levande väsen, centrum i stjärneväsendet. Planeterna är också levande, självständiga väsen. 
 
Den grovmateriella verkligheten är Guds synliga kropp, och den finmateriella verkligheten (som mikrolivet är en del av) är Guds dolda kropp samt hans själ, och när man har kommit till hans själ har man klättrat högt upp på den materiella stegen mot finmateriell verklighet. Guds själ är det som binder ihop alla atomer i det levande universum till ett enda helt. Guds ande är en enda atom, Centralatomen, Herreatomen, den största atomen i det levande universum (det finns otaliga storlekar på atomerna), men tillhör mikrolivet. Precis på samma sätt som människan består av kropp, själ och ande, där människans kropp är den synliga delen av människan, människans själ den osynliga, astrala delen av människan, dit mikrolivet hör, som förbinder det synliga med det osynliga, och binder ihop alla atomer i hennes synliga och osynliga kropp till en enhet, och där människans ande är den osynliga centralatomen i henne, som härskar över alla övriga atomer. På så vis är människan en mikroskopisk version av Gud. 
 
Är Gud en människa? Nej. Han är inte mer en människa än en hund, råtta eller bakterie. Alla varelser har sin arketyp i Guds väsen. Gud är som person den högsta personifikationen av alla varelser. Därför anser t.ex. råttorna att Gud är en gigantisk råtta. Det är mycket humoristiskt, men så är det. På samma sätt är Jesus mörkhyad för de mörkhyade i världen. Själv anser jag att Jesus var mörkhyad på jorden, kanske inte som kenyanerna, men lite som de mörka blattarna i Stockholms förorter. Men det är en bisak. 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland, Norwegian, lives in Österbybruk, Sweden, poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve and the Nacka Reserve outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars' professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Österby boende, a group home for mental patients 45 km northeast of Uppsala. His adress is: Harviksvägen 6A, 74830 Österbybruk, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela