Allting utom himlen har ett slut (dikt)
Allting har ett slut*, min vän,
eller, nej, allting utom Himlen har ett slut,
det måste vara så,
ty Herren finns.
Gråt inte, min vän,
över att ditt larvliv tar slut,
dig väntar genom mörka,
smärtsamma puppstadiet
det saliga fjärilslivet på ängen.
Och gråt inte, min vän,
över att ditt larvlivs slut kommer tidigt,
ty viktigt är ej livets längd,
utan att man en gång verkligen levt,
om än blott en kort liten stund. Det är nog.
eller varför inte gudarnas gosse Hölderlin,
som bad sina gudar om att unna honom
blott en sommar till,
att sjunga likt en gud,
tillfreds skulle han sedan vända åter
till skuggornas rike (1).
Saken var bara den,
att det var efter döden
Hölderlin verkligen började sjunga.
Och är det nu så
att ditt slut är ödesbestämt,
likt oljans slut (som du är så förbunden med),
att bli snart,
samarbeta då med slutet,
som en vacker ungbjörk
böjer sig smidigt för stormvinden,
utan att brista;
vän, då blir ditt slut
ej så bittert,
o, försaka då villigt, älskande
med ett uppoffrande sinnelag
det liv som behöver ditt utrymme,
"och helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar."
* en sång av min andlige tvillingbror Marcus Beijar Mellin, se här.
(1) TILL PARCERNA av FRIEDRICH HÖLDERLIN
Blott än en sommar unnen, o gudar mildt
och än en höst till mognade sånger mig,
att villigare sen mitt hjärta
briste, af toner och dikt hugsvaladt!
Du själ, som fåfängt stred för din gudomsrätt,
väl finns för dig i skuggornas värld ej ro;
dock, har mitt verk fullbordats först och
dikten, den heliga, en gång lyckats.
Välkommen sen, o skuggornas bleka fred!
Nöjd går jag hän, om också mitt strängaspel
ej ned mig leder, nöjd: ty en gång
gudar jag liknat, och mer behöfs ej.
(översatt av Vilhelm Ekelund)
