Forest Man

Efter att Rydbergs föreläsning var slut, tog Fridegård mig ut på gården utanför högskolan, och sa: "Kom med mig, så skall jag visa dig Stockholms Eden. Jag mäktar besöka denna ljuvliga nivå av Stockholm, för någon timme eller så. Det gör alla i vikingatidens Stockholm. Låt oss nu höja vår vibrationsnivå, och koncentrera oss på Stockholm som det såg ut för 6000 år sedan."

 

Vi gjorde så, under en tyst stund, och vips var vi omgivna av den ljuvligaste skog man kan tänka sig. Eteriska lönnar och ekar växte överallt, och mellan varven sågs äppelträd och päronträd och hasselbuskar och stora ormbunkar. Solen sken från en klar, skyfri himmel, och skogen badade i det sagolikaste ljus. Inga byggnader sågs. Jag frågade Fridegård var vi var, och han svarade: "På samma ställe i Stockholm som Stockholms högskola står, men så som det såg ut för 6000 år sedan, före Adams fall. Här finns inga byggnader, inte ens kåtor och tipin. Om du går lite omkring, kommer du att se fullkomliga människor gå omkring i klungor, i små stammar, nakna i Adams och Evas oskuld före fallet, som små oskyldiga barn, fastän vuxna."

 

"Ja", sa jag, "jag minns att Swedenborg sade att den innersta himlens invånare såg ut som små nakna barn på långt avstånd. Så detta är alltså den innersta himlen i Stockholm?"

 

"Ja. Kom med mig så skall vi träffa Flodbergskretsens stam."

 

Vi förflyttades plötsligt till några vackra öar i Stockholm, betäckta av de vackraste lövskogar. Det var Gamla Stan för 6000 år sedan. Där såg vi bland de jättelika lindarna en klunga nakna människor, fyra män och en kvinna, som jag tycke mig känna igen. Det var Flodbergkretsens kärntrupp: Hjalmar Ekström, David Petander, Carl Flodberg, Henrik Schager och Linnea Hofgren. De var alla i trettioårsåldern, och man märkte knappt att de var nakna, ty de skimrade av ljus, de var ljusvarelser, ljuset beklädde dem alla. Vi hälsade på dem var och en. Milou, som följde efter mig vart jag än gick, hälsade också, och slickade Hjalmar Ekström i ansiktet när denne böjde sig över honom för att klappa honom. 

 

Jag skämdes över mina kläder i detta oskuldsfulla sällskap, kläder, fallets symbol. 

 

Vad gjorde de här i Gamla Stan? Jo, Hjalmar Ekström hade en gammal bok i handen, som de alla fem studerade. Jag frågade vad det var för en bok. Hjalmar Ekström visade boken för mig. "Skimmer och Odyssé", var bokens titel, skriven av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Jag kände väl till Ekelunds författarskap, och det lät Ekelundskt, men en sådan bok hade jag aldrig läst om. Jag frågade när den var skriven. "2028", blev svaret. "Oj," svarade jag, "har han skrivit den i himlen?" "Jo, Vilhelm Ekelund är i himlen, men han lever på Pindaros tid i andevärlden, dvs. i Stockholm 400 år före Kristus. Har du hört om dem som lever där?" "Nej, det har jag inte. Låt mig få se vad ni håller på att läsa". Sedan tog jag den öppna boken, och läste. Boken bestod av aforismer, och mina ögon föll på följande pärlor:

 

"Det viktigaste är inte namnet Jesus, utan vad han står för, vad han är. Sak, inte sken. Det går att älska Jesus som anonym i naturen. Jesus är överallt, han är allestädesnärvarande, ty han är Gud, på ett unikt sätt. Så är ock Jesu mening i orden "'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig". (Matt. 25:40)."

 

"Vi lever i medveten omedvetenhet. Träden lever i omedveten medvetenhet."

 

Vilhelm Ekelund var sig lik, men hade gjort framsteg sedan han dog, tyckte jag. Jag sade det också till Hjalmar Ekström, och han höll med. Hjalmar sade att Ekelund hade blivit uttalat kristen efter döden, och hade blivit döpt i Livets Flod av kyrkofadern Origenes själv, men hans kristendom var så särpräglad att man knappt kände igen den som kristen. Den var helt påverkad av antik hellenism på sitt bästa, av den svenska romantiska poetiska traditionens andlighet, Pindaros' andlighet och Hölderlins synkretism. Kunde man ha väntat något annat? 

 

"Men varför läser ni Ekelunds texter, istället för att resa med tankens hjälp dit där han är och prata med honom själv?", frågade jag.

 

"Vi är beskedliga i himlen, och har koll på om den andre vill det eller inte, genom clairvoyance. Just nu vill Ekelund vila. Då pratar vi med honom genom hans skrifter istället. Samma sak gäller Jesus, Paulus, Franciskus och alla de andra andliga giganterna. Det är många som vill prata med dem, det förstår du."

 

"Hörde Ekelund till Flodbergskretsen?", frågade jag.

 

"Ja, det gjorde han nog", svarade Henrik Schager. "Genom Hjalmar var han förbunden med oss alla, och vi räknade honom som en av de våra."

 

"Ja, det är vad jag själv har tänkt också", svarade jag.