Egypten (dikt)
När man arbetat tillräckligt länge
med att bygga stora pyramider,
är det lätt att tänka att vår Kristus
är som Farao och hans poliser,
ja som slavdrivarna som oss piskar
om vi kanske inte orkar leva,
inte orkar bygga pyramider,
inte orkar bygga Babels-tornen,
inte orkar bygga metropoler,
ja vår gudsbild blir som Demiurgens,
världsbyggarens stränga avgudsbildstod
som oss äga skall och kontrollera,
för sitt rikes höghets "ädla" syften,
som ska ha oss för att honom prisa,
medan vi för honom lydigt krälar,
byggande hans stora pyramider,
städer som New York, Paris och London,
se, det är ju vad de flesta kristna
anser vara tjänandet av Kristus,
bygga megakyrkor, shoppingcentra,
Babelstorn utan nån synlig ände,
och man känner hur de blir som deras
store Demiurg, den falske Kristus,
färdig att som Faraos poliser
slå ned på oss om vi inte orkar
vara med i mega-ekorrhjulet,
de blir snart som sina grymma herrar,
ja man blir ju till sist som sin gudsbild,
och jag grips då av ofattbar längtan
efter verklighetens Gud där bortom
grymma slavdrivare, Faraoner,
en som kanske kunde leda ut oss
ur det nutida Egyptens Babel,
en ny Moses, som kan vara stark nog
att oss leda genom Röda Havet,
som ej räds ett liv i vildmark, skogar,
efter att vårt Babel har kollapsat.
Se, jag går till våra helga skrifter,
läser dem ånyo med förhoppning
om att finna nåd för dem som inte
orkar mer med civilisationen.
Och medan jag sedan läser noggrant,
föds ett frö i hjärtat mitt, en aning
om att våran nya vildmarksmoses
redan kommit och skall åter komma,
skogens son som alltid bad i skogen,
nätterna igenom, hemlös, fattig,
som gick barfota runt i Judea,
som torterades till döds för att han
drivit bisnismän ut ur Guds tempel,
han har segrat, Lejonet från Juda,
döden kunde honom ej behålla,
och vår Vildmarksson, han bara väntar
på den rätta stunden att oss leda
ut ur Mega-Babel, vårt Egypten,
till vårt hemland, löfteslandet Kanaan,
full av sagolika skogar och med
harar, tama av en öm förtrollning.
