Som sagt så gjort. I nästa ögonblick stod vi utanför en liten jordkula djupt inne i skogen intill. Det luktade ljuvligt av mossa, våta löv och mull.
Milou ropade på grävlingen Krafs, och en mycket trevlig nos stack fram ur hålan.
"God kväll, mina herrar", grymtade det på telepatisk väg. Här rådde ett språk som var varken svenska eller engelska, men ett universellt språk som alla förstod, djur, växter, människor, där man bara bytte information telepatiskt, bortom alla språk. Grävlingen, som var precis som grävlingar på jorden, bara mer eterisk, visade sig i jordhålans öppning. "Är det något ni vill?", frågade han.
"Jag vill presentera en nykomling i skogen för dig", sa Milou. "Lars Larsen, teolog."
Grävlingen kom fram till mig och nosade på mig, både här och där, såsom hundar brukar göra. Det var väldigt behagligt. Det jordade en på något vis.
"Är det något ni vill fråga mig om?", frågade grävlingen.
"Jo", sa jag. "Varför är den vilda naturen och skogen så frånvarande i de civiliserade jordemänniskornas andevärldsupplevelser, där Swedenborgs och spiritualisternas upplevelser är typiska?"
"Jo, det är därför att dessa astralresenärer är så "civiliserade", eller "världsliga", eller har en så liten värld", svarade grävlingen.
"Den vilda naturen", fortsatte han, "är verkligheten själv. Verkligheten innerst inne, är vild, otämjd, arkaisk, orörd som en atoll i Stilla havet. Om man hela sitt liv har levt isolerad från denna verklighet, som de "civiliserade" har, med lite intresse för dess innersta väsen, utan kanske bara med naturvetenskapsmannens ytliga, mekaniska, tekniska intresse, då skapar man en liknande verklighet på denna sidan av tillvaron, ty man manifesterar och dras till den verklighet som motsvarar ens inre tillstånd. Här får man alla sina önskningar uppfyllda, också mindre goda sådana. Så om man har en väldigt inskränkt inre verklighet, med lite intresse för Verkligheten med stort V, enbart inresserad av civilisationens konstgjorda verklighet, så blir ens verklighet också väldigt liten på denna sidan av livet, inskränkt till stadsfenomen och "civiliserade" människor, som utgör en nästan oändligt liten del av de varelser och människor som bebor denna värld, ty även atomerna är levande varelser, små djur. Vi brukar kalla de "civiliserades" verklighet på denna sidan för "helvetet", även de godastes (bland de civiliserade) verklighet, men det ordet är missvisande då det på denna sidan inte finns något lidande eller något ont, varken för god eller "ond", ordet "helvetet" bara beskriver en för oss obegriplig, obeskrivlig själslig och andlig fattigdom, att isolera sig från den vilda naturen, som är själva verkligheten, eller Gud inkarnerad. Vi här i skogen lever i Gud, därför talar vi inte om Henom såsom de "civiliserade" gör i "helvetet", lite som fisken inte nämner eller tänker på vattnet hen simmar i. Ju längre borta man är från Gud, desto mer talar man om Henom, desto mer gör man reklam för Henom. Vi ber inte till Gud i skogen, vi lever våra böner, är våra böner, andas bön. Eller har du känt på den meditativa, kontemplativa stämningen som råder i skogen, en levande tystnad, och jämfört detta med de postmoderna kyrkornas larm och andliga cirkus och spektakel? Det är skillnaden mellan det liv där man talar om Gud och det liv där man är Gud, ty Gud är ett vara, ja varat självt, ett tillstånd man bara kan vara, som man inte kan tala om. Om man talar om Henom, kommer man alltid att tala om något annat än Henom. Därför vill jag helst tiga om Henom, och talar om Henom bara om jag måste."
Grävlingen gjorde en lång paus. Sedan fortsatte han: "Detta kan låta fanatiskt, kära Leif, men vi här i skogen hatar stadslivet så mycket att vi bara kan se på det som helvetet, också här i andevärlden, också gällande staden Nya Jerusalem, som dock är helvetets översta lager. Städerna är ekokatastrofer för oss, larmcentra, lite som en död vit betongvägg i en fängelsecell, vi är så vana vid att allt är levande, och att allt är tyst på ett levande, gudomligt sätt."
Jag blev stum. Detta var verkligen radikala tankar. De kändes sanna på något vis. Staden var en stor avvikelse från tingens verkliga, äkta, ursprungliga ordning. Det kunde man inte förneka.
"Men Swedenborg då?", undrade jag. "Var inte han god? Kom inte han till himlen?"
"Ja, han kom till de "civiliserades" himmel, stadslivets, Babylons himmel, han kom till en vacker antik stad, men det är för oss bara de översta regionerna i "helvetet". Det är förresten bara i "helvetet" det finns grader och nivåer, i himlen är alla på samma plan, det finns inga grader och nivåer. Alla lever i fullkomningen, och det finns i himlen ett oändligt antal varelser, växter, djur och människor. Ju djupare ner i "helvetet", desto färre människor lever där."
"Nej," fortsatte grävlingen, "Swedenborg kom till "helvetet", ty han var för stor i denna världen, satt i riksdagen och sånt, hade för lite av barndomens och de vilda djurens och växternas vegetativa andlighet. För mycket skenskådande, för lite väsensskådande. Då kommer man till städerna i andevärlden, bosätter sig i städerna, vilket för oss är lika med "helvetet", hur mycket guldgator och pärleportar och kristallkatedraler de än har. Största delen av människorna i vår värld lever helt nakna (har inte ens underbyxor), som ädla vildar i skogen, men deras värld göms för de civiliserade, p.g.a. deras pryderi och smutsiga tankar om kroppen och sexualiteten som de har med sig från jordelivet. Även dina kläder kommer att falla av när du joinar en sådan där naken urfolksstam i djungeln i himlen. Men du kan inte komma dit genast, du måste först acklimatisera dig."
"Grattis, Lars, du har kommit till den verkliga himlen, som är sagoskogen", sa rådjuret Bambi. "Dom psykiskt sjuka och de s.k. "utvecklingsstörda" ", fortsatte hon, "kommer inte sällan hit, ty de är som barnen, naturbarn, mycket mera än de normala människorna."
"Ja. Tack.", svarade jag. "Ni har sagt att här får man sina innersta önskningar uppfyllda. Skogen och djuren, särskilt hundarna, var min stora kärlek på jorden, en hund, Milou, var mitt livs kärlek, så det är inte konstigt att jag är här. Men hur är det med Jesus då? Han lever ju i himmelska städer, i Nya Jerusalem, det gör han väl?"
"Han bor i skogen", svarade Krafs, "men tjänstgör om dagarna i Nya Jerusalem, vår världs motsvarighet till jordens Jerusalem. Det är det många helgon som gör. Tjänandet är nämligen vår stora passion. Tjänandet och att leva i bön, i djup kontemplation. I städerna tjänar vi och i skogen ber vi. Jesus lever samma liv här som på jorden (det gör alla som kommer hit i början), där han också tjänade i städerna och byarna och tillbragte natten i skogen eller i bergen i bön och kontemplation. Eftersom tjänandet är vår natur i himlen, finns inga herrar, alla lever jämlikt, vi lever i anarki, medan helvetet är full av hierarkier och härsklystnad. Det säger också Swedenborg i sina skrifter. I helvetet är man gudar och kejsare, omgiven av guld och prakt, i himlen små barn, omgiven av sagoskog."
"Jag är så glad för att jag inte behöver äta psykmediciner här, ty dessa gjorde att jag inte kunde be spontant, inte känna Guds och paradisets närvaro. Nu kan jag äntligen igen andas bön, vara bön. Bönen är mitt livs element."
"Vi på denna sidan tillräknar inte dig som lathet eller oandlighet att din andes kanaler blivit tilltäppta av ogudaktig psykiatri. Det är din innersta önskan bakom alla mediciner som räknas här, din längtan. Som biskop Pontoppidan på 1700-talet skrev, så är längtande tro, att man längtar efter att tro, också frälsande tro. Har du bevarat dina önskningar i Gud, skall du ock vinna Gud på den här sidan. Glöm allt det där, det viktigaste var att du inte lämnade Skogen i ditt hjärta."
