Forest Man

En Wikipedia-artikel om Avatarfilmen II (2022) är här. Jag har skrivit ett blogginlägg om Avatar I under året 2016, här. 

 

En Wikipedia-artikel om Greenwashing är här. 

 

Det har blivit nåt märkligt med superteknologin, där den i form av den superteknologiska filmindustrin börjar heja på sin egen undergång, börjar hata sig själv, bara det går att göra pengar på detta hat. Ty pengar skall det göras, "till the bitter end". Då kan man göra tidernas dyraste och kanske mest berömda filmer, Avatar I och Avatar II, med ett närmast anarko-primitivistiskt budskap, fullt av hat mot civilisationen och teknologin, där man iscensätter sin egen undergång och naturens och det vildas seger. 

 

Maken till superteknologi som Avatarfilmerna har troligen världen aldrig skådat. Filmindustrin har i dem, (som nuddar vid det man kallar Virtual Reality), blivit nästan allsmäktig inom sitt eget gebit, så att den kan göra i stort sett vad den vill på filmduken. Och när den äntligen kan göra precis vad den vill, vad gör den då? Den gör vad människan som sådan gör när hon lämnas utan slavdrivare - återvänder till naturen, om ock på ett motsägelsefullt sätt. Den riktar tidernas största dråpslag mot civilisationen, kanske de mest civilisationskritiska filmer som någonsin gjorts, och filmer som dessutom blivit bland de mest populära någonsin. Efter Avatar I och Avatar II kan ingen mer blunda för det civilisationen gör mot naturen. Med dessa filmer skriver sig Gretas budskap in i vårt DNA, så djupt att vi aldrig mer kan förneka det, aldrig mer kan gömma oss för vad vi gjort, och för vad det vi gör med naturen leder oss till. Men underligt nog får inte Avatarfilmerna oss att kasta vår  smartphone i toaletten. Vi köper Avatarfilmernas hycklande logik: att vi ska predika mot teknologin med hjälp av den mest utvecklade teknologin, precis som Greenpeace gör, och alla ekomodernister gör. Den logik som gör att vi kan filma barnslavar i Kongos gruvor med kameror gjorda bl.a. av metaller från just dessa samma gruvor, med metaller framtagna med små barns svett, blod och tårar (jo, det finns faktiskt barnslavar i gruvor i världens u-länder, googla så ska du få se), utan att märka detta, förblindade av teknokratins hycklande greenwash-logik, förblindade av att vi inte vill se det vi åstadkommer med vår superteknologi, att vi inte vill se sambanden mellan alla ting, hur barnslaveriet i gruvorna kommer av att miljarder gör som vi, rättfärdigar sin teknologi genom att förneka och inte vilja se sambanden, helheten, hur allt hänger ihop. Detta är den postmodernistiska fragmentiseringens och individualismens slutstation. Efter detta kommer bara Ragnarök, så destruktiv är denna individualism och denna förnekelse av samband och helheter. Denna slutstation präglar Avatarfilmerna, och jag hade en känsla innan jag började se på Avatar tvåan, av att bara så och och inte längre har vi råd att sitta och njuta av hat mot vår egen livsstil på film, av civilisationskritik och Ragnarök gjord om till underhållning och konsumism. Vi kan se på i princip vad som helst, bara det är tryggt förpackat till underhållning, så att vi inte behöver offra något, bara njuta av ännu en härlig filmupplevelse, vi kan göra detta bara det är film, och bara inga urfolk står där livs levande med sina pilbågar riktade mot oss, sjudande av vrede mot vår utsugning av deras habitat, nej, detta måste bara ske på film, så godkänner vi det och hejar på urfolken, och köper oss ett gott samvete av att skenbarligen vara på det godas sida. 

 

Det här är Greenwash-hyckleriets slutstation, och nu är vi bara ett stenkast ifrån att vakna upp ur vår teknologiska slummer i vår bekvämlighet, och Ragnarök, ett riktigt sånt, inte på film, är nu det enda som kan väcka oss på allvar. 

 

I det riktiga Ragnarök kommer vi att förstå linjerna som ledde fram till detsamma. Hur hyckleriet var utan gräns, närmast, hur alla gjorde som politiker som Al Gore, som turnerade världen 2006 med sina klimatväckelsepredikningar i privatjet. Vi lärde oss Greenwashtekniken av honom, och sedan dess har ingen haft dåligt samvete av att hålla på så, inte ens miljösamvetet Greenpeace. Vi tänkte alla att vi var som Neo i Matrix-filmerna, som skulle rädda världen genom att hacka sig in i Matrix med fiendens teknologi. Och detta gav oss tillåtelse till extrema superteknologiska utsvävningar; alla skaffade sig smartphone, ett av de mest destruktiva verktyg som någonsin uppfunnits - superteknologins slutstation som leder oss rakt in i Virtual Reality. Vi ger oss väl inte förrän alla vandrar runt med Virtual Reality-Goggles (glasögon) gjorda av sin smartphone, och då kommer Ragnarök och vi vaknar ur Matrix. Låt det inte gå så långt, vakna ur det hyperteknologiska livets naturfientlighet och gör dig av med allt skräp i Kristi efterföljd och Franciskus av Assisis kärlek till fattigdomen, så att du bara använder teknologi när det är absolut nödvändigt. O, jag känner denna kärlek till fattigdomen sjuda i mig, jag får bara inte följa den som jag vill, jag är psykiatrins fånge på ett psykiatriskt boende, i "öppen tvångsvård", men jag ser fram emot Ragnarök, det blir inte min undergång utan min befrielse, ty mitt hjärta är inte i teknologin och datorerna, mitt hjärta är i mitt 1800-talsödehus i skogen på landsbygden, i Kråkkärrsskogen i Åbo, i tallen Shekinah där (min fru), i hundarna, och Ragnarök skall äntligen ge mig tillåtelse att följa min kärlek, och gå in i Jesu återkomst och Tusenårsriket som segrare, inte förlorare. Och det var mina psykoser, av allt, och mina lidanden under psykiatrins terror, som formade mig så. Det av allt. Det var min djupa förnedring i sinnessjukdomen, som en gång skall bli min upphöjelse. Herren gömmer sina bästa skatter i sjukdom. Psykoser som den under mina 40 dagars sömnlöshet i skogarna våren 2020 på rymmen från polisen, sådana psykosers förnedring lärde mig på erfarenhetens väg att den största lyckan ligger gömd i den största utblottelsen, när man är helt utan teknologi och måste överleva utan den ensam i vildmarken i tidigvårens kyla, såsom fallet var med mig den gången. Aldrig har jag varit så nära Gud som under dessa fyrtio dagar, i djupaste psykos. Det som föraktas av människor kan vara dyrbart för Gud. Och genom alla mina psykoser har utblottelsen och fattigdomen, både andens och kroppens, blivit något av mitt livs huvudtema, precis som det var det för min mest älskade mystiker och helgon, Hjalmar Ekström. 

 

Vad kan skada mig när jag älskar fattigdomen? Trångmål, hunger, svält, fångenskap, kyla? Nej, jag inser här med Paulus att ingenting kan skilja mig från Guds kärlek (Romarna 8:38, 39) i Kristus Jesus, och att ingen kan ta min älskade Natur ifrån mig, ty Den är själva Verkligheten. Då går det som i min underliga upplevelse i 7 dagars coronakarantän i isoleringscell på Danderyds sjukhus sommaren 2022; jag trivdes så i min cell, med mina ljuva böcker där, att jag ville bo där, ville förbli där. Aldrig har min kärlek till utblottelsen gått så långt. Men jag har därav lärt mig att den inre världen är så stark, att ingen kan besegra Den Helige Anden, inte ens Ragnarök, när till synes allt tas ifrån oss. Nej, ur Ragnaröks aska skall Tusenårsriket, Guldåldern stiga upp, planerad av Gud Allsmäktige från evighet av. Och där skall allas våras innersta jag stiga upp, träda fram, guldet i oss alla, och leda till allas slutliga frälsning, vi biter i Guds eviga krok, och Gud tar hem oss, genom vår dårskap, genom allt, drar han oss som motspänstiga fiskar upp på land, för att förvandlas till varelser som kan andas i Hans ljuvliga luft.