Forest Man

(förra kapitlet kan läsas här)

 

Efter att Jonte hade gått, frågade jag Fridegård om han kunde fortsätta där han slutade. Fridegård trevade efter den röda tråden, och fortsatte:

 

"Jorden är botten av "helvetet" som plats betraktad. Man kan inte ha det värre i de lägsta "helvetena" än på jorden. Men det blir så mycket bättre i nästa nivå av "helvetet", ett steg upp från jorden, att man har det som på jorden, i storstäderna, men utan något fysiskt lidande, ty astralkroppen kan inte lida fysiskt, och sakta, sakta blir det bättre för själen, ju mer man lär sig. Det finns alltså 63 nivåer av "helvetet", och man väljer själv hur länge man är på varje nivå. Längtar man mycket till himlen går man igenom alla nivåer under ett kort människoliv. Det händer ofta. Det finns t.o.m. en viss kriminell som ångrade sina synder så djupt att han vandrade genom alla nivåer i "helvetet" på två månader. Det är möjligt. Men det finns också de för vilka det har tagit 6000 år att stiga från botten av "helvetet" till Eden. Du undrar om det inte är hemskt, men vi upplever tid annorlunda på denna sidan, tid finns inte här. Så om man trivs väl, vilket de i "helvetet" gör, kan tiden gå väldigt fort. De fördömda i de lägsta helvetena berusar sig med storhetsvansinne och "andlig högteknologi", ja teknoutopism, de leker gudar, lite som Elon Musk, som är en "salig" gudlös man. Storhetsvansinne och teknoutopism är som droger, droger utan bakfylla - dvs tills man får sin "life-review" i Hades i övergången till nästa nivå. Då ser man sanningen klart och det är smärtsamt. Så det är det enda lidandet i andevärlden, "skärselden" i life-reviewen, och det tar högst en timme, jordisk tid, och utspelar sig i ett mellantillstånd kallat "synernas värld", den värld folk i nära-döden upplevelser kommer till. De ser aldrig den verkliga himlen eller det verkliga "helvetet".

 

Men nu börjar det bli dags att avsluta, det börjar bli kväll. Jag skall på föreläsning i historia på Stockholms högskola nu, Viktor Rydberg har föreläsning där i kväll. Han är professor i teologi och historia vid Stockholms högskola. Denna skola ligger i den nivån av det andliga Stockholm som korresponderar till 300-talets Sverige, det är den nivå Rydberg lever på. Alla som studerar för Rydberg (och det är många författare) måste resa astralt till 300-talets Sverige. Många från moderna nivåer i "helvetet" tål bara att vara där under några timmar, det andliga ljuset är relativt starkt. Man trivs alltid bäst på sin egen nivå. Det är därför det inte finns lidande i andarnas värld. Man hittar dit där man trivs."

 

"Får jag vara med på föreläsningen?", undrade jag. 

 

"Ja, det får du. Är du redo? Låt oss höja våra vibrationer genom att fokusera på 300-talets Sverige, så kommer vi dit. På trehundratalet efter Kristus levde de flesta i hyddor och kåtor i Sverige, lite som samerna gjorde förr i tiden. Bara de rika levde i timmerkojor."

 

Vi gjorde så, och strax var vi på 300-talet i andevärlden, utanför Stockholms högskola, som låg där Folkuniversitetet har sina lokaler idag, nära Observatorielunden vid Drottninggatans slut i väster. Inte så att Stockholms högskola byggdes på 300-talet, det gjorde den inte, utan dess auras höghet var sådan att den passade bäst på den tiden. Alla byggnader har en viss aura, och olika byggnader passar på olika nivåer i andevärlden. Vi gick in i skolbyggnaden, Milou följde mig i hälarna, som han alltid gjorde. Jag stötte genast på författarinnan Runa (Elisabeth Beskow, 1870-1928), som också studerade för Rydberg. Vi hälsade snabbt, jag tror hon kände igen mig, och sedan gick vi till föreläsningssalen, och var precis i tid. Föreläsningen var i historia, och var en introduktionsföreläsning till ämnet "Andlig historia". Det var inte kyrkohistoria, utan något som var bortom både historia och kyrkohistoria. Rydberg, ståtlig att skåda, inledde med följande ord:

 

"Många fundamentalistiska kristna tänker sig andevärlden som en hierarkisk pyramid med toppen upp: överst Gud, sedan Jesus, sedan Anden, sedan ärkeänglarna, sedan helgonen, sedan vanligt gudfruktigt folk, och på botten helvetets försmäktande miljarder. I själva verket är det tvärtom. Den verkliga andevärlden är som en hierarkisk pyramid med toppen ner, där det längst nere finns färst, och längst uppe, i översta himlen, finns flest, ja, där öppnar sig tillvaron mot oändligheten, med oändligt många varelser i översta himlen. Observera att atomerna är levande varelser och lever alla i översta himlen, i fullkomningen. De på botten av "helvetet" vet om att de är färst, men de tror de är högst uppe på en pyramid med toppen upp, att de är i översta himlen, ja är Gud själv. Deras världsbild är upp-och-ner, liksom deras moral. Tyvärr är Gud inte en sådan varelse som kan sitta på toppen av en hierarkisk pyramid med toppen upp. Gud är något helt annat. 

 

För oss i antiken finns det bara ett enda "helvete", och det är där "futuristerna" eller "transhumanisterna" lever, i underjordens superteknologiska megastäder, dvs. i det framtida Sverige 1736-2036 (observera att Rydberg räknar med att det, just nu, när vi har 2036 på jorden, är år 1736 i andevärlden, ty han och hela andevärlden* räknar med att det lagts till minst 300 år på den tidiga medeltiden. Det handlar om en s.k. "phantom time hypothesis". Förf. anm.). Annars finns det i huvudsak sju himlar, som korresponderar med sju millennier bakåt i tiden från 1736, eller sju överhängande tidsåldrar (vi räknar annars med 100 år som en tidsålder. Förf. anm.), nämligen:

 

1) Höåldern, år 1000 e.Kr. - 1736 e.Kr., eller "den moderna tiden". Började med den katolska inkvisitionen på medeltiden (tidsåldrarna börjar alltid med något hemskt, som betecknar ett steg ner i "helvetet"). 

 

2) Träåldern, 28 e. Kr. - 1000 e. Kr., eller "senantiken". Började med Jesu död och förföljelserna av de första kristna. 

 

3) Stenåldern, 1000 f.Kr. - 28 f. Kr., eller "antiken". Började med kungadömets uppkomst och den urfolkliga anarkismens slut. Israels kung Saul räknar vi som den förste kungen i historien. 

 

4) Järnåldern, 2000 f. Kr. - 1000 f. Kr., eller "lagens tidsålder". Började med lagarnas uppkomst. Abrahams omskärelselag räknar vi som den förste lagen i historien. 

 

5) Bronsåldern, 3000 f. Kr. - 2000 f. Kr., eller "Syndaflodens tidsålder". Började med Adam och Evas död och slutade ett par hundra år efter syndafloden, när Noah dog. 

 

6) Silveråldern, 4000 f. Kr. - 3000 f. Kr., eller "den post-Adamitiska tidsåldern". Började efter Adam och Evas syndafall, de första människornas syndafall, eller teknologins uppkomst. Slutade med Adams död. 

 

7) Guldåldern, från evighet av - 4000 f. Kr., eller "den pre-Adamitiska tidsåldern". Slutade då Adam och Eva, eller den första mänskligheten, föll i syndafallet, dvs civilisationens uppkomst."

 

Så började denna mäktiga översikt över mänsklighetens andliga historia, och jag stannar här, ty det skulle ta för mycket plats om jag återgav hela föreläsningen, som varade i tre timmar, utan avbrott, med många frågor ställda av åhörarna, och livliga diskussioner mellan varven. Men Rydberg nöjde sig inte med vad som hänt i historien, han tog också med framtiden i sin översikt, och det han sade om framtiden var så starkt att jag måste återge det här. Såhär talade Rydberg:

 

"Uppenbarelseboken bör läsas som poesi, som ett epos på vers. Den är inte menad att tas bokstavligen, dess katastrofer är symboliska, generella arketyper för ändetidens katastrofer. För att uppfatta boken rätt, bör man ha distans till texten, man bör inte lusläsa den såsom John Nelson Darby gjorde. Man bör läsa den ungefär som man läser Miltons "Paradise lost", eller Homeros' Iliaden, och det är kanske bra att inte läsa den mer än en eller två gånger, så att man inte börjar spekulera i profetiorna, utan har poesiläsandets distans. Uppenbarelseboken dramatiserar slutstriden, är full av hyperbol, ja hyperbolens "överdrifter", om du vill. Som när den beskriver havens död som att havet blir till blod. Vad som verkligen skall hända i Jesu återkomst har inte uppstigit i någon människas hjärta, har inte ens blivit avslöjad för änglarna, utan är ett mysterium, som den norske apokalyptikern Oscar Edin Indergaard (1938-) antytt i sina böcker om Jesu återkomst. Vad vi vet, och detta är så gott som det enda vi vet, är att Moder Jord och hennes invånare skall dö, eller kanske ändå inte helt dö, utan genomgå en förvandling, de dödas uppståndelse, skall uppstå likt Kristus, och att denna uppståndelse spirar nu hos de troende, som skall gå före som pionjärer och bära de gudlösa på sina axlar hem till fullkomningen. Hur detta skall gå till i detalj, har vi inte den blekaste aning om, och det har inte Bibeln heller. Talet om "uppryckandet" är ungefär lika detaljerat som att tala om att Kina är ett kommunistiskt land. Hur mycket säger detta om vardagslivet i Kina egentligen? Hur mycket säger egentligen Bibelns texter om uppryckandet om vad som ska ske med församlingen i ändens tid? All spekulation om uppryckandet leder vilse, så ofattbara händelser handlar det om. Det enda vi kan göra, är att extrapolera naturliga trender, som leder till Moder Jords död, vi har vetat att det kommer en stor vedermöda när den fossila energin sinar på jorden, vi kan föreställa oss civilisationens totala kollaps, klimatkaos, mänsklighetens utdöende och Moder Jords död, men Moder Jords och alla hennes invånares uppståndelse, nej, där tar fantasin slut. Jag råder er att inte försöka skriva om det heller. Om vissa ting bör man tiga. Skall förvandlingen för alla, människor, djur, insekter och Moder Jord, ske i ett nu eller gradvis? Har inte den blekaste aning. Skall de troende förvandlas före eller efter den stora vedermödan, uppryckas på samma gång, eller sakta en och en, som Henok och Elia? Har inte den blekaste aning. Jag ser bara en stor skog, inte de individuella träden."

 

 

* Fridegård hade inte avslöjat detta för mig än i samtalet vid hans sommarstuga, ty han pratade med mig på ett sätt som jag kunde förstå.