Forest Man

 

 

 

Franciskus av Assisis (1181-1226) kärlek till naturen har blivit legendarisk, och han blev till slut djurens och ekologins skyddshelgon. Han är en typisk helig dåre, med den helige dårens typiska kärlek till naturen och det naturliga, samt avståndstagande från civilisation och rikedom. Han är inte bara heligt dåraktig, han är även munter, han har en sprittande livsglädje som ingen kan ta miste på, och som gör att hans biografi skiner med en sällsam värme. Franciskus kallade sig och sina bröder för "Guds spelemän". Som poet är han fenomenal, i hans solsång kommer liksom ekoteologin ut ur sin fördolda historiska existens, och skiner som en klar sol. Franciskus kallar solen och månen för brödrar och systrar, vattnet är en kysk syster, elden en broder, jorden är en moder, ja även döden är en syster. Ett intimare förhållande till naturen är svårt att tänka sig, och säger mycket om Franciskus' liv. Han lär ju ha predikat för fåglar och adopterat en farlig varg, som följde efter honom en tid, tam som ett lamm. 

 

Precis som Diogenes av Sinope, har Franciskus gett upphov till legender som är så starka, ljuva och lustiga att de sprids fort och sätter sig fast i minnet. Så skall han en gång, när han och hans bröder inte visste vart de skulle gå, uppmanat bröderna att snurra sig runt, och gå dit man var vänd när man stannade upp. En annan gång skulle en av bröderna skaka Franciskus' fårpälskläder, ty det var så många löss i dem, men Franciskus hindrade honom med orden "Ta inte mina pärlor!", dvs. han ville ha sina älskade löss. En annan gång tog Franciskus upp en gren och började spela på den som på en violin, med en annan mindre gren som stråke. På sin dödsbädd sade Franciskus att han borde ha varit snällare mot "Broder Åsna"; namnet han gav sin kropp. 

 

Franciskus ande levde vidare i den klosterorden han stiftade, och hans naturkärlek levde också vidare, något man särskilt ser i det faktum att en av dagens mest kända ekoteologer, den brasilianske befrielseteologen Leonardo Boff, har en bakgrund som franciskanerpräst.

 

Vår tids store miljö- och klimatpåve, Påven Franciskus, tog sitt namn efter Franciskus av Assisi, för att hedra honom, och är mycket påverkad av honom i sin ekoteologi. 

 

 

 

Mellan Franciskus och miljörörelsens uppkomst på 1970-talet händer det lite på ekoteologins front, men däremot kan man spåra ekoteologiska tendenser särskilt hos dem med dragning åt panteismen. Det är hos dem naturen och djuren alls nämns på ett kärleksfullt sätt, och inte bara som något lågt, något underlägset som vi skall övervinna och häva oss över, som dessa ting ofta har bland fundamentalistiska teologer före miljörörelsens uppkomst. Jag skall nu gå in på några av de personer och rörelser som drog åt det panteistiska hållet, och den första rörelsen som bör nämnas, är "Den fria andens bröder och systrar", som uppstod på 1200-talet i flera olika länder i Europa. Den blev klassad som heretisk av katolska kyrkan p.g.a. dess panteistiska och antinomistiska (mot lagar och regler) drag. 

 

 

 

Mäster Eckhart (1260-1328) ansågs av vissa på sin tid som fadern till "Den fria andens bröder och systrar", och blev kättarförklarad av katolska kyrkan för sina panteistiska tendenser. Han räknas som en av medeltidens mest betydande mystiker. Man minns hans teologi särskilt för hans betoning av att människan har en gudsgnista i sig, där Gud föder sin Son på nytt. 

 

 

 

Skomakarmystikern Jakob Böhme (1575-1624) var på många sätt en protestantisk parallell till Mäster Eckhart, och räknas som en av de största protestantiska, lutherska mystikerna. Även han blev kättarförklarad p.g.a. sina panteistiska tendenser. Han utformade en underlig, spekulativ teologi om Gud, där han bl.a. försökte förklara Gud som både det godas och det ondas ursprung. Han såg Gud som alla tings hjärta. Han är en av de får mystiker som utformar en naturmystik, och har här betytt mycket för senare romantiska mystikernas naturfilosofi, såsom Hjalmar Ekströms. Ja, en stor romantiker var han, och betydde mycket för Schellings romantiska filosofi ett par århundranden senare. Även för radikalpietismen betydde han mycket. Han räknas vanligen till "spiritualisterna", och andra namn inom denna grupp tänkare är Valentin Weigel, Kaspar Schwenckfeld, Johann Georg Gichtel och Sebastian Franck. De hade alla en lite liknande teologi som Böhme, och påminner lite om kväkarna och George Fox i England ett halvsekel senare. Många bland spiritualisterna var influerade av esoterikern Paracelsus, som stod för en slags kristen gnosticism. Böhme har kallats den störste av kristna gnostiker, på internet. 

 

 

 

George Fox (1624-1691) och hans rörelse kväkarna var den kontinentala 1500-talsspiritualismens motsvarighet i England. Fox var en helig dåre som vandrade runt i England och predikade. Han störde ofta gudstjänster, genom att ropa och förkunna sitt budskap mitt i gudstjänsten. Han satt sammanlagt sex år i fängelse, i usla fängelsehålor. Wikipedia skriver: "Efter ungdomsår av djup religiös oro fick han vid 23 års ålder en uppenbarelse av Kristi närhet och att "vara i samma ande, som frambragt de heliga skrifterna". Detta "inre ljus" fyllde honom med en stark glädje och en känsla av skapelsens inre enhet". 

 

Fox´ starkt mystika budskap om det "inre ljuset" och allas jämlikhet, hyllande det allmänna prästadömets idé, kom att föda fram kväkarnas rörelse, som är en av de mest liberala kristna rörelser man kan påträffa idag, man behöver inte ens vara kristen för att kunna tillhöra dem. Kväkarna påminner lite om kristna hippies, och det ekologiska medvetandet och engagemanget bland dem idag är inte ringa. De är också kända historiskt för abolitionism (motstånd mot slaveri) och fredsarbete, samt diakonala insatser.