Forest Man

Pingströrelsen, eller "Pentekostalismen", bröt ut i Wales och USA under tiden 1901-1906. Det är svårt att säga exakt när den föddes, ge ett datum för detta, såsom fallet är med alla rörelsers historia. Men under denna femårsperiod föddes den. 

 

Pingströrelsen är en av historiens mäktigaste väckelser, särskilt väckelsen i Wales 1904-1905, som jag också räknar med till pingströrelsens födelse. Pingströrelsen är kanske den kristna väckelse i historien som haft mäktigast spridning. Idag räknar vi 279 millioner pingstvänner i världen, och den är världens snabbast växande kyrkosamfund eller kristna rörelse. Väckelsen i Wales räknar jag också som historiens heligaste väckelse, så till den grad förvandlade den samhällslivet i hela Wales. 

 

Därför förstår ni att jag anser det av största vikt att det gått ca 120 år sedan pingströrelsens början i dessa tider. Särskilt då 120 år är ett mycket, mycket profetiskt tal i Bibeln, jag har skrivit om talet i ett blogginlägg här. Vad jag inte har med i inlägget, är att det gick 120 år från att Gamla Testamentets Gud bestämde sig för att utplåna alla varelser på jorden i syndafloden, 120 år från att han kallade Noah till att bygga arken och profetera för folket om den kommande undergången (1. Mos. 6), tills undergången kom. Därför har talet 120 en biblisk betydelse av en period av väntan inför något som är profeterat. 

 

Väntan på Jesu återkomst var oerhört intensiv i pingströrelsens början. Man sade ofta "om Herren dröjer" i slutet av meningen när man sagt något om vad man tänkte göra. Sveriges störste pingstpionjär, Lewi Pethrus' första bok, "Jesus kommer" (1912), handlade enbart om Jesu återkomst. Europas störste pingstpionjär, norrmannen Thomas Ball Barratts sångbok för de första pingstvännerna i Norge hette "Maran ata" (1911), som betyder "Vår Herre kommer", och han gav också senare ut en hel bok bara om Jesu återkomst, "Står Jesu gjenkomst for døren" ("Står Jesu återkomst för dörren"), som utgavs 1935. Hela pingströrelsens fader, Charles Fox Parham (1873-1929), kopplade ihop andedopet med Jesu återkomst, med "Uppryckandet". Den engelska Wikipedia-artikeln om honom skriver: 

"However, Parham was the first to identify tongues as the "Bible evidence" of Spirit baptism. It is not clear when he began to preach the need for such an experience, but it is clear that he did by 1900.

Initially, he understood the experience to have eschatological significance—it "sealed the bride" for the "marriage supper of the Lamb". The bride of Christ consisted of 144,000 people taken from the church who would escape the horrors of the tribulation. It was Parham's desire for assurance that he would be included in the rapture that led him to search for uniform evidence of Spirit baptism."

Den första bok Parham skrev och utgav var en profetisk bok som handlade om Jesu återkomst, den hette "A Voice Crying in the Wilderness" (Baxter Springs, KS: Apostolic Faith Bible College, 1902). Det var i den han lade ut de teorier som refereras till i citatet ovan. 

Det var ett år innan denna bok gavs ut, som Anden föll för första gången över Parham och hans elever. Det var i en bibelskola Parham ledde, "Bethel Bible College" i Topeka, Kansas, det hände. 1 januari 1901. Roberts Liardon skriver i sin bok "Guds generaler" (1996) i kapitlet om Parham, sidan 107, följande:

"Under gudstjänsten tycktes en andlig friskhet övertäcka mötet. Då gick en student vid namn Agnes Ozman fram till Parham och bad honom att lägga sina händer på henne, så att hon skulle få dopet i den helige Ande. Ozman trodde sig vara kallad till missionsfältet och ville bli utrustad med andlig kraft. Först tvekade Parham, och talade om för henne att han inte själv talade i tungor. Men hon stod på sig, och Parham lade ödmjukt sina händer på hennes huvud. Senare skrev Parham om händelsen med dessa ord:

"Jag hade knappt läst upp tre dussin meningar när en härlighet föll över henne, och en strålglans verkade omge hennes huvud och ansikte, och hon började tala kinesiska och var oförmögen att tala engelska i tre dagar." " (fetstil tillagd av mig)

Nu började otroliga saker ske. Liardon skriver på sidan 108 i samma bok följande:

"I januari 1901 predikade Parham i en kyrka i Topeka och berättade för folket om de underbara saker som hände vid Stone's Folly (ovannämnda bibelskola, min anm.). Han sade att han trodde att han snart skulle tala i tungor. När han gått hem efter mötet samma kväll möttes han av en av studenterna som ledde honom till bönerummet. När han steg in, blev han förvånad över att se tolv samfundspastorer. De satt, knäböjde och stod med sina händer upplyfta, och de talade alla i tungor. En del skakade under Guds kraft. En äldre dam gick fram till Parham och återgav hur de några ögonblick tidigare hade haft tungor av eld på sina huvuden." (fetstil tillagd av mig).

Dessa tillhör de otroligaste tingen som skedde i pingströrelsens början i USA. Låt mig också citera en berättelse om en otrolig händelse som kom fem år senare, i 1906, i Los Angeles under väckelsen på Azusa Street kring den svarte predikanten William J. Seymour:

"During the Azusa street revival in 1906 through 1908, many eyewitness accounts tell of the cloud that physically manifested in the building and did not leave until years later. One story in particular from the revival talks about how fire descended and ascended from the roof of the building and the neighbors surrounding the building would call the fire department because they thought the building was on fire!" (från denna artikel)

Och vidare:

"Some of the greatest miracles were when the flames were above the building. Bones that were cracked and broken were totally healed. Of course, any discussion about Azusa turned to the Shekinah Glory. When I asked about her experience with the Presence of God‘s Glory, Sister Carney‘s face would light up. She described it as being a part of heaven. To her, it was like breathing pure oxygen, and to her wonderment, it was always present. When I asked her to describe the Shekinah Glory Fire reported by many, she told her story.

She recalled the fire department coming because of a call that the building was on fire. When they arrived, they didn‘t smell any smoke or see any evidence of fire. She didn‘t run out with the firemen. She remembered that it was Seymour, Bosworth, Lake, Smith, and Sines that ran out. Sister Carney did go out one time to see the flames for herself. Remember, the fire department had been called on several different occasions, as passers-by would report seeing flames leaping up from the roof of the building. Finally, Sister Carney asked John Lake why the fire department kept coming and looking for the fire. He explained that the fire was coming down from heaven into the building and fire was going up from the building and meeting the fire coming down. Fascinated, Sister Carney went out, walked about a half a block and saw the awesome sight for herself. To her, this divine connection of fire coming down from heaven and going up to heaven was just further evidence of God‘s mighty Presence in that place. Sister Carney noted that although the Shekinah Glory was present all the time within the building, this divine connection wasn‘t an everyday occurrence. Whenever this connection was present, the power of God was even more intense within the meeting.

 I asked Brother Anderson to describe what the Shekinah Glory was like, and he again brightened up as he came to the edge of his rocker. Anderson told me that the Shekinah Glory was hard to explain because it could only be described, but not understood. At times he would come into the building, and there would be kind of a glow. There were times that God would start moving and working, and a smoke-like substance would begin to glow even brighter. People could walk through it, and sometimes it would sort of roll. You couldn‘t take a fan and blow it out, nor was it something you could pick up. Brother Anderson confessed that he tried because it looked so tangible. He remembered that at times the mist would get so thick that it would fill the whole building. Anderson also noted that at times even Seymour was fascinated with the heavy mist that filled the room. In fact, there were times that Seymour would take his feet and kind of play with the thick Shekinah Glory." 

(från samma artikel)

När så mäktiga ting hände i pingstväckelsens början, förstår ni min förväntan när det nu gått ungefär 120 år sedan dessa händelser. 120 år av väntan på Jesu återkomst, bland pingstvänner och karismatiker. Pingstväckelsen var kanske världens sista sanna kristna väckelse, och även den blev snart korrumperad och förföll till ytlighet och sensationsmakeri och spring efter starka manifestationer. Den karismatiska väckelsen på 50- och 60-talet, Jesusrörelsen och Trosrörelsen är alla förgreningar av pingströrelsen, pingströrelsens sätt att leta sig ut i folkets olika skikt. Och varje sådan väckelse inom pingströrelsen har bara blivit ytligare och ytligare. 

Under den period under vilken pingströrelsen började, 1901-1906, var 1903, det år som det är precis 120 år sedan, helt avgörande. Det var året då Charles Fox Parham började hålla möten runt om i landet med sin rörelse, från att ha hållit sig primärt till att leda andefyllda bibelskolor (denna artikel kallar dem "Parham's first successful Pentecostal meetings"), och det var året då hans rörelse började växa på allvar. Denna artikel skriver såhär:

"By 1903, it was being noticed that none of the followers of Parham were leaving the heartland of America to go overseas and envangelize the world. Still, his Apostolic Faith movement entered a period of strong growth. He held a hugely successful revival in Galena, Kansas, which lasted for months and resulted in 800 conversions. Participants also reported hundreds of Holy Spirit baptisms accompanied by the speaking of tongues as well as 1,000 testimonies of healing. Buoyed by this success, Parham decided to expand his ministry into the Southwest."

Och vad hände i Europa på den tiden? Jo, förberedelserna för väckelsen i Wales och väckelseledaren Evan Roberts' andliga uppvaknande var i full gång. På Keswick-konferenserna (som var en del av Helgelserörelsen) började man be om väckelse i Wales. I den engelske Wikipedia-artikeln om helgelsepredikanten F.B.Meyer kan man läsa följande:

"Meyer played an important part in the beginnings of the Welsh revival, holding Keswick meetings in Wales in 1903 at which Evan Roberts, among others, pledged to spend at least one day a month praying for revival."

Denna artikel skriver:

"As The Revival Library reports, in 1903, at the age of 25, Roberts began earnestly seeking the Lord for an outpouring of the Holy Spirit. After being part of a prayer meeting where Roberts had a powerful encounter, he recounted— 

“I was filled with compassion for those who must bend at the judgment, and I wept. Following that, the salvation of the human soul was solemnly impressed on me. I felt ablaze with the desire to go through the length and breadth of Wales to tell of the Saviour.” "

Denna artikel skriver: 

"By December 1903, Evan knew in his heart that God had planned a great revival for the Welsh community. Although he had been accepted to Bible college, he could not continue his studies because of his desire to preach and pray. Throughout that year Evan wrestled over what was expected of him and what he felt the Lord calling him to do. ‘I have only to wait for the fire. I have built the altar, and laid the wood in order, and have prepared the offering; I have only to wait for the fire.’ "

Det var under denna tid Evan Roberts fick, i en vision, löfte om 100 000 frälsta själar, och det var också under denna tid Roberts hade sina berömda nattliga visioner. Denna artikel skriver så om dem:

"Because of his unique desire for the Lord, Evan gave himself to fervent prayer and intercession. He would awaken every night at 1:00 a.m. to be “taken up into divine fellowship” and would proceed to pray until 5:00 a.m. when he would fall back to sleep for four hours before waking again at 9:00 a.m. continuing in prayer until noon."

Tänk om Jesus kommer under året 2023? Det får vi hoppas.