Forest Man

Lars Larsen's blog

Systematisk teologi. Del 1: Prolegomena (inledning). Kap. 8: Platonismen som en av den romantiska teologins källor. Platonsk romantik och apofati

Publicerad 2019-08-21 15:22:00 i My systematic theology, Mystics and mysticism, Platonism, Romanticism, The Greek and Roman Antiquity, The Spirit World,

 Kap. 8: Platonismen som en av den romantiska teologins källor. Platonsk romantik och apofati
 
Litteraturprofessorn Albert Nilsson (1878-1936) skrev 1916 en mycket viktig bok som heter "Svensk romantik. Den platonska strömningen", och i den visar han vilken stor betydelse platonismen och nyplatonismen har haft för den svenska romantiken. Man kan rentav säga att svensk 1800-talsromantik är ett platonskt fenomen. Den brittiske teologiprofessorn W.R.Inge (1860-1954) igen, utgav 1899 ett digert verk som hette "Christian mysticism" (läs den gratis på nätet här), där han menar att nyplatonismen har spelat en helt central roll i formandet av den kristna mystikens historia, inte minst den medeltida mystiken.  Det låter rimligt att den skall dyka upp även där, ty romantiken är ju ett utpräglat mystikt fenomen, och mystiken ett utpräglat romantiskt fenomen. 
 
Vad är det med platonismen och nyplatonismen som är så romantiskt och mystiskt? Jag tror det är den stora längtan efter det översinnliga och transcendenta, som finns i den. Uppfattandet av skönheten som något transcendent, av skönheten som något som leder till det gudomliga. Platons idélära ligger till grund för detta, och man kan spåra den hos alla 1800-talsromantiker. Idévärlden var den tidens "andevärld", det som motsvarade det bland senare esoteriska romantiker typiska talet om "andevärlden". Är idévärlden och andevärlden samma sak?, kan man fråga sig. Både ja och nej. De gamla grekerna och Platon trodde på själens odödlighet, och de menade att idévärlden var den sanna verkligheten, denna verklighets urbild, varifrån själen kom före födelsen och dit den återgick efter döden. Men bilden av denna värld var diffus och mystisk, med oklara föreställningar om Hades, dödsriket, och gudarnas värld, de elyseiska fälten, paradiset, dit bara utvalda själar fick komma efter döden. Det är en lång resa från dessa föreställningar, och de vulgära, detaljerade beskrivningar av livet efter detta man finner hos medier i modern spiritualism, som är långt mindre romantisk i sin esoterik än platonikerna och nyplatonikerna var. Kanske har det att göra med att den som menar sig veta mycket om dessa världar, har en tendens att banalisera dem och syssla med antropomorfism? I kristen mystik tradition har man haft en långt ödmjukare inställning till dessa ting än den hos modern spiritualism, en känsla av att man inte kan veta något säkert här, och att vi inte skall fokusera på det övernaturliga, utan på att bli heliga så vi kan skåda "Gud" (så t.ex. Johannes av Korset, som talade nedsättande om paranormala upplevelser och uppmanade en att inte söka dem). Man kan säga att de kristna mystikerna trodde att vi ser "Gud" med vår moral, med vår livsstil, medan medier idag tror att vi kan se "Gud" med hjälp av det sjätte sinnet, paranormala förmågor. Detta var en främmande tanke för många kristna mystiker. Att man kunde se "Gud" utan att vara ren i hjärtat, bara genom vissa såkallade "paranormala förmågor", som bara var få förunnade, några utvalda medier, medlare mellan himmel och jord. Det hade uppfattats som elitistiskt och hybris av många kristna mystiker. Särskilt de i den apofatiska teologiska traditionen, som var stark t.ex. hos kyrkofäderna och bland nyplatonikerna, där man menade att man inte kunde veta hurdan "Gud" är, bara hurdan "hen" inte är. Till exempel i det medeltida mystika verket "The cloud of unknowing" från 1400-talet, uppmanas den troende till att söka "Gud", inte genom tanken, utan genom kärleken. Tanken kan aldrig nå "Gud", alla bilder av "henom" är dödsdömda, är falska, men vi kan älska "henom". Att göra sig en bild av "Gud" i tanken är rentav för vissa mystiker avgudadyrkan, något som för oss bort från "Gud". Istället bör vi söka honom genom kontemplation, som är att tömma sig för tankar och söka "honom" genom att älska, dvs. genom att leva heligt. Att man väntar i ickevetandets sky, i mörkret där, för att se "Gud" med sitt väsen, inte med tanken eller med blicken. Och då möter man alltid "Gud" i mörkret i skyn, aldrig utanför (Gregorius av Nyssa hade samma tanke i "Mose liv"). Detta påminner om det jag sa att det vanliga bland mystiker är att betona det heliga livet, helgelsen, inte det övernaturliga. Att vi ser "Gud" med vår livsstil, inte genom några paranormala egenskaper. Vi ser med väsendet, med livet. Detta är som sagt mycket platonskt, särskilt nyplatonskt. Platonismen har föga av den hysteriska entusiasmen för det övernaturligas fenomen som modern esoterism och New Age uppvisar. Den är en livsfilosofi som går på djupet, och den skulle anse modern spiritualism som illusoriskt "skenskådande" istället för "väsensskådande". 
 
En romantisk teologi som tar platonismen och platonsk romantik på allvar, måste nödvändigtvis bli apofatisk. Men skall vi då inte göra oss några föreställningar om det gudomliga? Är det möjligt att inte göra det? Jag skulle säga att det tillhör vår "utkastadhet" (Heideggers term) i tillvaron, att vi måste föreställa oss Gud, ha något begrepp om honom. Apofati skulle då innebära att ha en ödmjuk inställning till dessa begrepp. Och betrakta alla föreställningar om "Gud" som ren och skär tankediktning, ja som poesi, så långt bort från vetande och vetenskap man kan komma. Åtskilliga vetenskapsområden är så svåra att de skulle ha mått bra av en stor dos apofati. Men teologin lär ha rekord i dunkelhet, orediga begrepp och uppgiftens svårhet. Eller har poesin det? (Filosofin är också en kandidat) Poesi och teologi har mycket gemensamt, det lär vara därför jag är både teolog och poet. 
 
Den här systematiska teologin blir ett poetiskt verk. Den vill inte tiga om "Gud", men den vill dikta om honom, och vara medveten om att det är diktning, en diktning som kanske tillhör historiens soptipp, som så mycket annan dikt. Jag vill vara ödmjuk i mitt uppdrag, och inte börja med det jag inte vet, utan med det jag vet, och utgå från det, för att kanske kunna säga något svävande om mysterierna. Därför blir det en ekoteologi, därför blir naturen grunden för min teologi. Och jag gör också denna systematiska teologi till en vandring, en luff, genom den kristna teologin och dess historia, i den frihet och avslappning som ödmjukheten ger, där man inte bara lever sig fram till insikter, utan också leker sig fram. Barnasinnet är ett ödmjukt sinne, som vet att det inte kan förstå, utan som istället leker i sin fantasi, leker sig fram till provisoriska svar, och vet att det är en lek, och aldrig går och tar del i de vuxnas stolta och hårda värld, så full av konkurrens och press och stress. Överfört på mig, betyder detta att jag vägrar att ta del i den akademiska teologin, vägrar dess stolta och hårda värld, vägrar skriva för de akademiska teologerna, utan håller mig till poesin, även i teologin, och jag vet att poesin är barnens värld, lekens värld. I alla fall den poesi som kommit från hjärtat, då man inte skrivit för kritikerna. Även där kan man gå med i "de vuxnas stolta och hårda värld", förstås. 
 
Hundarna har lärt mig mer teologi än alla de teologer jag läst. Och det är en teologi som har mytens skimmer omkring sig, ja, som jag skrev i förra kapitlet, som har skimmer omkring sig som av Howard Pyles Robin Hood-saga. Jag kommer att hålla mig till deras anda, det är mitt fasta beslut. Och då blir jag kanske en teologisk helig dåre, om detta överhuvudtaget är möjligt. Det är mitt mål och min glädje. Måtte min munkorden "Den heliga naturens orden" vaka över mig så att jag aldrig går med i "de vuxnas stolta och hårda värld" i min teologi. För detta ändamål är denna skapad av mig.

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland, Norwegian, lives in Österbybruk, Sweden, poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve and the Nacka Reserve outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars' professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Österby boende, a group home for mental patients 45 km northeast of Uppsala. His adress is: Harviksvägen 6A, 74830 Österbybruk, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela