Forest Man

(Det följande är ett utdrag från Madeleine Wallgrens bok "F. A. Boltzius. En svensk Wigglesworth eller en ärlig bedragare?", 2020, s. 46-47:)

 

På hösten 1904 kom jag till Stockholm för att söka plats på kontor. Jag var en ung bokhållare, ofrälst och äventyrslysten, allting lekte för mig. Jag tog livet lekande lätt. I avvaktan på plats tog jag in på Kristliga ynglingaföreningens hotell på Bryggaregatan. Föreståndaren var gudfruktig och regimen kristlig. 

 

En dag, när jag satt inne på mitt rum, kom föreståndaren in till mig och frågade om jag hade hört talas om farbror Boltzius. Jag svarade honom att jag hade hört, att han var en riktig skojare. Det stod i en tidning häromdagen att han hade försökt gå på vattnet i Värmland och höll på att drunkna. 

 

"Visst inte", svarade föreståndaren. "Tidningarna ljuger. Boltzius är ingen skojare utan i stället en underbar Herrens tjänare. Han har bett för många sjuka. För några dagar sedan blev han kallad till Slottet, och där bad han med drottning Sofia, och hon blev frisk. 

 

Här ligger en man, som har varit lam i sex år, han kan varken röra armar eller ben, och de läkare, som har undersökt honom, förklarar att han är obotlig. Men den lame mannen påstår, att han har fått förvissning om att Gud skall göra honom frisk, och han vill, att farbror Boltzius skall komma hit och bedja för honom. Nu har jag skickat bud till Boltzius, och han har lovat komma hit i eftermiddag. Jag tänkte, att det kanske skulle intressera herr Nilsson att få se den mycket omtalade mannen."

 

Jag tackade och sade, att det verkligen skulle vara mycket intressant. 

 

Vid tretiden på eftermiddagen kom den ryktbare helbrägdagöraren, och där jag stod ute i vestibulen hade jag tillfälle att granska honom. Han såg ut som en välmående bondpatron, klädd i grå vadmalskavaj. Vad jag särskilt lade märke till var att underläppen var framskjuten och att han såg förfärligt morsk ut. Boltzius hade någon slags adjutant med sig, som bar hans väska. Det var visst fabrikör Olsson från Malmö, en av hans trogna lärjungar och medarbetare. 

 

"Goddag, var har ni den sjuke?", frågade Boltzius. "Här inne i rummet, var så god och stig in", svarade föreståndaren. 

 

Där låg den lame mannen. Han kunde varken röra armar eller ben. Boltzius gick fram till sängen, där den lame låg och sade till honom:

 

"Tror du på Gud? Tror du att Jesus är densamme nu som när han gick härnere på jorden och botade människorna från alla deras sjukdomar?"

 

"Ja, jag tror", svarade den lame. "Jaså, du har tro. Pris ske Gud", utropade Boltzius, och så tog han fram oljeflaskan och smorde den lame med olja enligt Jakob 5:14-15. Han böjde sina knän och bad en kort med trosfrisk bön till Gud i Jesu namn. Sedan reste han sig upp och ropade med hög röst: "I Jesu Kristi, Nasareens namn, stå upp och gå!"

 

Jag stod i dörröppningen med mitt hjärta fullt av otro och tänkte i mitt stilla sinne: "Det här ska bli roligt!" Ty jag var förvissad om att Boltzius skulle komma på skam. Men då jag hörde honom ropa till den lame, att han skulle stå upp, blev jag förskräckt. Jag trodde, att Boltzius var tokig. Jag började skaka i knävecken och darra i hela kroppen, ty Guds kraft kom över mig. Och vad fick jag se? Till min stora häpnad - den man som hade varit lam i flera år började röra på armarna, satte sig upp i bädden och kastade av sig täcket. 

 

"Stå upp, stå upp i Jesu namn!" ropade Boltzius ännu en gång. Mannen lyfte benen över sängkanten. Föreståndaren tog på honom benkläderna, och nu reste mannen och stod på sina fötter. 

 

Boltzius beställde in kaffe. Han tyckte om kaffe. Han var jublande glad, ty han hade blivit helbrägdagjord, prisade och lovade Gud, under det han promenerade av och an på golvet. Jag smälte i tårar och skyndade in på mitt rum. Guds härlighet hade blivit uppenbarad inför mina ögon, och jag blev väckt och djupt förkrossad i mitt inre. 

 

En kort tid efter denna gripande upplevelse lämnade jag mitt liv åt Jesus. Lovad vare Herren. Sedan dess har jag aldrig tvivlat på Jesu makt att bota sjuka. Han är densamme igår, idag och i evighet (Hebr. 13:8).

 

Citat slut.

 

Min kommentar: Vad liknar detta på? Liknar det inte på Jesu och apostlarnas helanden i Nya Testamentet? Av detta kan vi sluta oss till att helandemiraklen i Bibeln mycket väl kan ha varit verklighet och inte myt.