Forest Man

Lars Larsen's blog

En fantasi om mitt inträde i himlen. Följetongsroman av Lars Larsen. Kapitel 1: Mötet med Milou och rådjuret i andevärlden.

Publicerad 2022-10-31 14:24:00 i Death and life after death, Dogs, Evilness, Heaven, Heavenly Sweden, Heavenly physics, Hell, Insects, My book "Jesus the Jewish Cynic", My novel "En fantasi om mitt inträde i himlen", Nature mysticism, Nature romanticism, Near death-experiences, Non-human animals, Paradise and Paradisism, Satan, the demiurg and demons, The Spirit World, Universalism, the doctrine about the final salvation of all,

(en fortsättning på romanen "Naturväsendenas återkomst" 2022)
 
Det gick som jag hade tänkt. Jag dog av svält 1 januari 2036, på samma dag som jag hade förutspått redan 2020. Det var som om detta datum stod skrivet i mitt undermedvetna, så att jag ställde mig in på att dö då, och, mager som ett benrangel, släppte fri min ande på det datumet. 
 
Det var ingen smärtsam död. Jag hade varit i koma p.g.a. svält i fyra dagar då jag dog i mitt ödehus djupt inne i skogen, helt ensam, i mitt kära lilla paradis, min 1800-talsstuga utan några som helst tekniska bekvämligheter. Det hade varit min plan länge att gömma mig där när jag kände att döden började närma sig. I samhället var det kaos, civilisationskollapsen var i full gång, men här fann jag trygghet och ro. 
 
Min övergång till andevärlden var det inget speciellt med. Jag bara krängde av mig den fysiska kroppen som en gammal utsliten, tung dykardräkt, och kände mig mycket lättare, ja kunde pusta ut, ty nu var min långa lidandesväg till ända. I tre månader hade jag hungrat. 
 
Vem väntade mig på andra sidan? Hör och häpna, ingen ängel, ingen ande, utan några himmelska flugor som surrade över mig i en himmelsk motsvarighet till mitt ödehus på jorden. Men se, det var flera där; min adopterade hemlöse serbiske hund Milou, mitt livs kärlek, som jag förlorade 2010 bara några dagar efter att jag adopterat honom, och som dött 2020. Han var vitare än någonsin och luktade mycket gott. Och sedan stod där mitt i stugan ett vackert rådjur, som nosade på min andekropp (min eter- eller astralkropp). Djuren hade varit min stora passion på jorden och särskilt hundarna, och detta hade Gud tagit i beaktande. Det kändes ljuvligt när rådjuret nosade på mig. Man blir liksom jordad av sånt. 
 
Milou var vild av återseendets glädje, och hoppade upp på mig och slickade mig i ansiktet. Jag klappade honom, och tjöt av glädje, så som jag bara kunde göra under mina vildmansår 2010-2011. Man kunde prata med djur i denna nya värld, telepatiskt, lika lätt som med människor, och Milou sade till mig att han väntat länge på att jag skulle komma till andra sidan. Och så fick jag veta att rådjuret var ett av de rådjur som sett mig i skogen kring mitt ödehus flera gånger på våren 2020, då jag var i skogen på rymmen från polisen. Rådjuret bodde i den skogen, och hade nyss dött och gått in i den himmelska motsvarigheten till skogen runt mitt ödehus, där det bodde många rådjur, alla mycket nyfikna på mig och mitt ödehus, och där det var evig sommar, och där marken var full av blåbärs- och lingonris med blåbär och lingon stora som jordgubbar. 
 
Jag såg mig omkring. Naturen liknade mycket på skogarna kring mitt ödehus, men var mycket vackrare och mer eterisk, med ett skimmer runt sig. Mitt himmelska ödehus var lika stort och lika förfallet och gammalt som mitt jordiska ödehus, och hade också ett bibliotek, precis som mitt jordiska ödehus har, och nyfiken på böcker som alltid, gick jag igenom mina böcker. Underligt, det var som om någon som kände min litterära smak hade samlat dem dit. Det var allt jag drömt skulle vara möjligt att läsa i himlen, aposteln Paulus' borttappade brev, Jesu biografi skriven av änglar osv. Detta hade himlen gjort för att detta skulle vara mitt semesterhus, dit jag skulle kunna dra mig tillbaka och vila när jag blev överbelastad, precis som jag hade tänkt med mitt jordiska ödehus. 
 
Ett himmelskt hav fanns där också, en motsvarighet till havet som mitt ödehus låg alldeles nära vid på jorden. Jag hörde det svalla, och det var levande, ett enda levande väsen, och det (eller snarare Hon) ropade åt mig att komma och bada i sitt saliga väsen. Jag lydde, och frågade rådjuret om jag fick rida på henne, om hon tålde sånt. Jo, hon var stark, och jag fick rida på henne de hundra metrarna till havet, och jag tog av kläderna (jo, jag hade kläder på i denna värld!) och plaskade i, helt naken. Milou följde med ner i vattnet och simmade hundsim. Jag dök i havet, och när mitt huvud kom under vattenytan, skedde en underlig transformation. Jag kom i harmoni med min nya omgivning, mina tankar tvättades rena, och jag glömde bort jordlivet, alla onda minnen och tvångstankar, och jag lyckades vara i nuet helt och hållet, i ett ljuvligt, meditativt, kontemplativt tillstånd, så som bina surrar, ja jag kom i samma inre tillstånd som Milou och rådjuret var i. Allt jordiskt tvättades bort. 
 
Jag lade mig i ängsgräset utanför ödehuset och solade mig, för att torka mig. Solen vyssjade mig in i ett härligt dåsigt tillstånd. Milou och rådjuret låg vid mina fötter och dåsade de också. 
 
Nu kände jag att jag inte behövde något mer, jag hade allt jag kunde begära, hund, böcker och stora blåbär och lingon i skogen, ja, här var det sommar första januari, och kanske sådär 23 grader varmt i skuggan. Solen lyste värmande på en blå himmel, och solen kändes som ett levande väsen, precis som havet. 
 
Jag hade allt jag kunde begära för att vara en tid på semester. Mat, böcker och sällskap och en fantastisk trädgård. Här ville jag vara och vila ut från min långa lidandestid, tillsammans med Milou och rådjuret. Tiden stannade till, och jag kände evigheten djupt i märgen, en känsla av att jag ville att detta tillstånd som jag nu var i, skulle vara i evighet, ja, att jag ville vara på denna plats i all evighet. Ja, en känsla av att allt var gott, och jag bara ville leka lite. Jag hade upplevt detta i mystika upplevelser på jorden ock. Det var bekant. 
 
När jag var torr, gick jag in i ödehuset och tog en diger volym ur hyllan, vackert inbunden i skinn, som en 1800-talsbok. Författaren hette C.A.Cornelius (1828-1893) och var en svensk kyrkohistoriker från 1800-talet. Bokens titel var "Lars Larsens lefnad. Första delen". Oj oj. Någon hade skrivit om mig i himlen, på gammalsvenska dessutom. Detta var ofattbart intressant. Jag satte mig ner i min säng, lutande mig mot en kudde intill väggen. Vilken tur att man inte behövde sova i himlen, ty denna bok ville jag läsa ut innan jag stod upp igen, så intressann var den. Någon som skrev med djup inlevelse och sympati om mig och mitt liv, särskilt om mitt inre liv, inte på det vetenskapliga, objektiva sättet som jordiska kyrkohistoriker brukade, utan djupt subjektivt och värderande, som värderade allt jag sagt och gjort, ja inte bara mig, utan även de andra personer som figurerade i boken. Och jag upplevde då jag läste, en djup bekräftelse på vem jag var, att äntligen blev jag sedd av någon som förstod sig på sådana som jag, på teologer och mystiker, och jag kände sakta att mitt människovärde återvände, och jag kände mig djupt älskad av himlen, och blev äntligen i stånd till att förlåta mig själv för allt fel jag gjort. Denna bok var min "Life Review", och den kunde inte ha varit bättre planlagd. 
 
Medan jag fördjupade mig i boken, låg Milou och rådjuret, som jag kallar Bambi, vid mina fötter och myste, jag myste med dem, gladde mig åt insekterna i stugan (de måste vara med för att skapa den rätta stämningen!) och emellanåt frågade jag dem något som jag undrade över, och de svarade så gott de kunde. Min första fråga var om det fanns något helvete i andevärlden, och de svarade att nej, det finns inget sånt, ingen tillstymmelse till något sånt, utan de "onda" kommer, när de dör, till en bättre värld än den de levat i på jorden, en värld som är mer passande för, som är skapt enkom för att de skall kunna göra andliga framsteg, en värld som inte tillåter att de är kvar i sin ondska, de får nämligen också genomgå sin Life Review (precis som Dannion Brinkley, som var en CIA krigsveteran från Vietnamkriget, ingen god person direkt på den tiden, 1975, då han fick sin nära-döden upplevelse), och förstå allt det onda de gjort, och får då en stark vilja att bättra sig och sakta röra sig mot ljuset. De är förvisso inte i början i en lika vacker värld som de goda andarna, eftersom de dras till de regioner som passar med deras inre, förmörkade natur, men de är icke desto mindre i himlen, det finns ofantligt många nivåer eller plan som man kan leva på i himlen. Men kontentan är, att jorden är det värsta helvetet man kan vara i, och att de onda, när de kommer till andevärlden, kommer ett stort steg högre än det värsta helvetet, och därifrån kan det bara bli bättre och bättre med tiden, de rör sig sedan mot ständigt högre världar, och lider inte, vilket också blivit omvittnat av nära-döden upplevaren Anita Moorjani. Man måste också komma ihåg, sade Milou, att ondska sådan som religionerna och rättsväsendet ser på den, inte existerar, utan det finns enbart svaghet, okunnighet, galenskap och frånvaro av det goda, inte aktiv, utspekulerad ondska för ondskans egen skull. Ondska är aldrig någonsin vår innersta natur, vi kan aldrig bli genomonda, inte ens Satan är genomond. Vi tror alltid att vi har rätt att göra det vi gör när vi är onda, att det är rätt på något sätt. Detta är en av orsakerna till att det är lätt att bättra sig när man kommer till andevärlden och får mer kunskap, om man har varit s.k. "ond", t.ex. en mördare eller våldtäktsman. 
 
Jag tackade Milou och rådjuret, och sade att detta var det viktigaste för mig att veta i denna nya värld, ty jag kunde inte bli lycklig här om jag visste att någon pinades i ett helvete någonstans i denna värld. Jag var oerhört lättad, och kände också att jag kunde överlåta till Gud och änglarna att ta hand om alla som lider på jorden, att jag inte behövde bekymra mig över det längre. 
 
Jag fick frid och fortsatte läsa i biografin om mig. Hur länge jag höll på, vet jag inte, men skymningen kom till sist. I denna värld blir det aldrig natt, utan bara skymning, och jag vet inte hur långa dygnen är, ty här finns inga klockor eller teknologi. Jag tände ett stearinljus så jag kunde fortsätta läsa. 
 
 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland. Norwegian, lives in Stockholm, Sweden. Poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such in both cases, although he studied theology for almost three years at Åbo Academy University), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve, the Nacka Reserve and "Kaknästornsskogen" outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars's professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Attendo Herrgårdsvägen, a psychiatric group home for mental patients in Danderyd, Stockholm. His adress is: Herrgårdsvägen 25, 18239 Danderyd, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain". He is the author of the texts, if no one is mentioned.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela