Forest Man

Lars Larsen's blog

Systematisk teologi. Del 2: Om "Gud". Kap. 8: Panteism, teism, panenteism och mikrolivsteism

Publicerad 2019-10-02 15:28:00 i Cosmology, Divine revelations, Drugs, Ecotheology, God, Heaven, Hylozoism, Microlife philosophy, My systematic theology, The Fall, The Spirit World,

Den som har bekantat sig lite med min lära om "Gud", hur jag ser "Gud" som "atomernas kosmiska gemenskap", skulle nog betrakta det hela som en form av panteism. Att Gud är lika med allt som är. Men jag värjer mig mot den etiketten. Varför? Jag menar nämligen att allt inte är Gud, att det onda inte är en del av det gudomliga. Ej heller fallna gudar, såsom arten människan, trots att människorna innerst inne är gudomliga. Människan i civilisationen är inte en del av gudomen, såsom ekorrarna och hararna är det.
 
Panteismens stora brist är faktiskt det ondas problem. Börjar man tro att det onda behövs i gudomen som motpol till det goda, som yin och yang, då finns det inget ursprungligt paradis då allt var gott, och det kan heller aldrig bli något sånt i framtiden. En ganska bedrövlig religion, måste jag säga. Det onda blir evigt, vi kommer aldrig ifrån det. Och är människan inte bara innerst inne god då, utan även innerst inne ond? Det har jag svårt för att tro. Jag känner mig inte innerst inne både god och ond. Jag känner bara kärlek i mitt djupaste inre.
 
Teismens stora brist är också det ondas problem. Teismen har Gud som en allsmäktig trollkarl som egentligen förmår återställa skapelsen i detta nu, men inte gör det p.g.a. sina planer, därmed utsättande skapelsen för ofattbart mycket lidande.
 
Panenteismen har samma problem, fast den är den av de tre teorierna som kommer närmast min lära om "Gud".
 
Vad skall jag kalla min lära om "Gud" för? Kanske mikrolivsteism vore en bra beteckning? Jag kommer inte på nåt bättre just nu. Min lära om Gud är teistisk på så sätt att den förutsätter en synbarligen personlig "Gud" i synernas värld, om ej i verkligheten, och att denna personliga "Gud" består av det kollektiva medvetande som alla kosmos' atomer utgör, där en atom talar för alla, och alla talar och tänker och känner samma saker. Därav enheten i gudomen, som gör den personlig. Den är samtidigt en atom och alla atomer tillsammans (utom de fallna gudarna). Och denna atomgud är också bortom skapelsen, transcendent, genom att dess kärna och hem är i andevärlden, inte i den yttre, synliga världen, lite på samma sätt som teismens gud är bortomvärldslig och samtidigt inneboende i sin skapelse.
 
Hur löser mikrolivsteismen det ondas problem? Jo, dess gud är helt enkelt inte allsmäktig på det sätt teismens gud är det, den är ingen trollkarl. Det "övernaturliga" finns inte för mikrolivsteismen, de flesta under i Bibeln är inte möjliga, och har aldrig skett. Vissa mirakler är förstås möjliga, och de sker, såsom helandemirakler. Men att dela Röda Havet är ett mirakel som inte är möjligt för mikrolivsguden, som är en naturgud, ett med naturlagarna, som förstås är mycket större och rymmer mycket mer än det fysikerna har kommit fram till. Kvantvärlden är denna guds hem, och där är saker möjliga som inte är möjligt i makrovärlden, och många mirakler kan förklaras med kvantfenomen.
 
Livet är ett mirakel i sig själv. Och mikrolivsgudens mirakler är alltid naturliga mirakler, som uppstår ur atomernas förmåga att omorganisera sig, uppstår inifrån materien, aldrig trollkarlsmässigt utifrån såsom teismens mirakler.
 
Som sagt, det övernaturliga finns inte för mikrolivsteismen. Dvs. det övernaturliga som en objektiv värld utanför den fysiska, som "övre våningen" i tillvarons hus. Det finns inget som är bortom det fysiska på det sättet. Himlen är inte i någon övre våning, utan är en fysisk verklighet i mikrolivet, styrt av kvantnaturlagar som är lika fasta och orubbliga som makrovärldens naturlagar. Himlen är jordens motpol, och finns i den fysiska existensen och består av "andefysisk materie", med sina egna naturlagar, som innebär t.ex. att entropilagarna är annorlunda. Jorden hade en gång sådana naturlagar som himlen hade, men jorden föll p.g.a. ett syndafall som skedde i dess domäner, så att materien kondenserade lite som ånga kondenserar till vatten, blev hård, styv och mekanisk, död. Jorden dog, och hippiefilosofen Terence McKenna har fångat något av detta i sin sats om människans liv under jordelivet att "you can't be deader than this". Och det är denna synbarliga död som fått fysikerna att tro att atomen är död, livlös, ja att berg och sten är döda ting.
 
Så var det inte en gång. En gång var det lätt att se att berg och sten är levande varelser, p.g.a. att mikrolivets paradis var i sin fulla utblomning överallt.
 
Det som ser ut som något övernaturligt, dvs. det man vanligen kallar "andevärlden", eller det jag kallar "synernas värld", den värld man besöker i nära-döden upplevelser och DMT-trippar *, är inte en objektiv verklighet som existerar utanför en i luften, utan mentala tillstånd, man reser i sitt psyke. Vore detta en verklig, objektiv värld, ja då är allt möjligt, då är också ett andevärldsligt, objektivt helvete möjligt, där miljarder varelser pinas i evighet, ty sådant har upplevts i syner och nära-döden upplevelser. Jag har studerat syner och nära-döden upplevelser mycket ihärdigt, och kommit fram till att de liknar mer på vakendrömmar och drogtrippar än på upplevelser av sånt som faktiskt finns. Dock kan "Gud" och himlen besöka oss i sådana upplevelser, men det sker lika sällan som vi besöks av "Gud" och himlens varelser i nattens drömmar. Men klart är att vi i dessa upplevelser reser, inte ut, utan in, in i atomkärnan i vår centralatom, och där kopplas in i ett nätverk av drömmar och syner, som ska förbereda oss för det slutliga inträdet i himlen, en värld där verkligen inte allt är möjligt, allra minst helveten, utan som är minst lika lagbunden som internet är det (internet bygger på ett lagbundet kodspråk), och där man upplever verklighet, inte syner, lite på samma sätt som internet är kopplat till verkligheten, och alltid kommer att vara det, det kan aldrig bli en helt isolerad bubbla av verklighet, likt många syner och nära-döden upplevelser är det.
 
Således är det helt centralt att förstå andevärldens och himlens natur för att förstå min gudsbild, ty min gud har sitt centrum i den ovan beskrivna andevärlden och himlen. Jag har också skrivit ganska detaljerat om det på mina bloggar, och detta skall också få en noggrannare genomgång längre fram i min systematiska teologi.
 
Men den personliga, teistiska guden har till stor del uppstått p.g.a. att man tagit synernas värld för en objektiv verklighet ute i luften, istället för att se den som en rent inre värld. Och den har också uppstått av en aversion mot det fysiska och lagbundna, en längtan efter oändlighet och gränslöshet där vad som helst kan hända. Men detta har varit mycket barnsliga önskemål, ungefär som att önska sig ett berg av godis. Gränser behövs för att något skall vara verkligt. Och den enda värld med gränser och lagar som finns i kosmos där himlen skulle kunna residera, är mikrolivet, kvantvärlden. Och det otroligt stora intresse som New Age-rörelsen har haft av kvantfenomenen, tyder på att det är en värld full av under och gudomlighet.
 
Om inte andevärlden finns där ute, var skulle den isåfall finnas? Det finns inga andra ställen där den skulle kunna finnas, annat än mikrolivet. Det är sista utvägen för andevärldens realitet. Och då tvingas man genast skilja mellan den verkliga himlen och synernas värld. Andevärlden splittas upp i två. Och då tvingas man också förläna fysisk verklighet till himlen och "Gud".
 
Min gudsbild är en del av den "begränsningens teologi" som jag utövat i mitt teologiska författarskap sedan 2007, där jag menar att obegränsning inte är något att sträva efter, vi behöver gränser och lagar och regler. Inte minst så vi inte förstör den här planeten, ja oss själva också, med våra barnsliga och vilda (på ett negativt sätt vilda) önskedrömmar.
 
 
* DMT är en mycket stark psykedelisk drog. "I've looked at the literature of near-death experience. What those people are describing is far more mundane than a DMT trip." (Terence McKenna i essän "Appreciating Imagination"). Han säger också på ett annat ställe att DMT-trippar är som att uppleva något av dödsprocessen när vi en gång skall dö. Det är således inget att leka med.
 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland, Norwegian, lives in Österbybruk, Sweden, poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve and the Nacka Reserve outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars' professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Österby boende, a group home for mental patients 45 km northeast of Uppsala. His adress is: Harviksvägen 6A, 74830 Österbybruk, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela