Kommentar till 1. Petrusbrevet, kapitel 2, del 12.
(skrivet på psyket i Danderyd i juni 2022, med några få ändringar)
Vers 23: "Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist."
Kommentar: Jesus visste inte vad hat och hämnd var. Har jag någonsin känt såna känslor? Inte vad jag kan minnas. Kanske antipati, men inte hat, mot någon människa. Det är hatkänslor och hämndkänslor som är fröet till de flesta synder man begår. Att man inte förlåter. Att man inte vill den andre väl, att man inte unnar den andre lycka. Fanns det något sådant i min senaste psykos? Inte vad jag minns.
Hämnden tillhör Herren, står det. Men Herrens hämnd är kärlekens "hämnd", inte hatets. Herren vill ingens död och lidande, han förlåter t.o.m. de som korsfäst hans egen son. Det är som lammet, som inte kan önska någon något lidande. Om du lider, skyll aldrig på Herren, lika litet som du skall skylla på skogen eller havet. Det finns ingen synd och ingen antipati hos Herren och hos Lammet. Synd och lidande kommer från djävulen och hans demoner.
Vers 24: "Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade."
Kommentar: De syndfria bär alltid de syndigas synder, lider i deras ställe så att de, syndarna, skall slippa lida. Så stark är godheten, stark och seg som en åsna eller en get. Djuren har t.ex. fått ta på sig den västerländska kulturens alienation från naturen, dess hat mot allt som är naturligt, genom att de förknippats med något lågt och outvecklat och ointelligent. Att dom skulle sakna ande och själ, att det djuriska i människan kopplas till något lågt, smutsigt och demoniskt, osv. Och så har vi rättfärdigat all vår exploatering och allt vårt plågande av djuren i plågsamma djurexperiment och djurfabriker osv. Djuren blir våra syndabockar, som bär våra synder. Dom offrar sig villigt för oss, så att vi kan ha det bra. Genom deras sår har vi blivit botade. Men kan vi exploatera dem i evighet? Kan vi synda på nåden i evighet? En gång kommer tiden då vi inte kan gömma våra synder, då allt blir uppenbart. Det kallas Jesu återkomst, apokalypsen. Då har vi fyllt våra synders mått, och tidsåldern avslutas. Då skall alla syndabockar få martyrernas lön, både djur, växter och människor. Också alla psykpatienter som lidit mycket p.g.a. Antikrist, skall få sin lön. Psykpatienterna, som också var som syndabockar, i och med att de tog på sig skulden och skammen för samhällets galenskap, led i den galne psykopatens ställe, psykpatienterna som ofta inte gjorde ens en fluga förnär, utan bara hade underliga fantasier, lösryckta från verkligheten. Som att de önskade att Putin skulle bomba riksdagshuset i Stockholm, så att kriget skulle få ett snabbt slut. Och så drogades de ner och satt och grämde sig över och anklagade sig själv för dumheten i detta önskemål. Och så går det i psykos efter psykos. Psykpatienterna längtar bara desperat efter att det hemska skall ta slut i samhället, och gör underliga ting utifrån denna längtan, som att skriva böner om att Jesus skall komma snart på St. Clara kyrkas väggar. Och för denna ofantliga längtan och väntan får de lida på korset som syndabockar, fastspikade av dem som inte väntar, dem som vill skjuta upp domedagen i evighet.
