Forest Man

Judarnas förhållande till djuren i Palestina på Jesu tid var ganska annorlunda än vårt västerländska förhållande idag. T.ex. var många fler av djuren, rent proportionellt, fria, utan koppel, band och bås, än djuren idag. Det vanligaste boskapsdjuret var fåret, och det gick i princip fritt om dagarna, utan band och bås, enbart ledsagad av en herde som ivaratog fårets viktigaste intressen; att hitta goda betesmarker.

 

Man hade generellt inte husdjur på Jesu tid, enbart boskapsdjur (hundarna tillhörde boskapen, de var arbetande djur, i jobb som t.ex. jakthundar och herdehundar). Jag tror att man inte hade råd att hålla husdjur. Men det djur som kom närmast människan på den tiden, som var mest älskad och uppskattad (även i andligt hänseende), var utan tvivel fåret. Det kryllade av får på landsbygden i Palestina på Jesu tid. Den gamla herdekulturen i Israel (t.ex. Abraham, Mose och David var herdar) levde än. Fåret blev människans trogne vän, och ett starkt kärleksband byggdes upp, som illustreras av Jesu ord i Johannes evangelium 10:11 om att den gode herden ger sitt liv för fåren. Det var nog hämtat från det verkliga livets herdar i Palestina på Jesu tid, där fåren älskades som vi i vår tid älskar hundarna. De goda herdarna i Israel ställde fåren i centrum, inte sig själv, och det vittnar om en etik av respekt för de svaga, att de starkare skall tjäna de svagare.

 

På basen av fårets ställning i det gamla Palestina, är det inte konstigt att fåret har en så utmärkande plats i Bibeln, ja att så många av de viktigaste hjältarna var fåraherdar. Fåret var inte bara en vän, utan mat, kläder, bostad (tältskinn) och offerdjur. Ja, att fåret var det viktigaste offerdjuret, säger något om den andliga betydelse som tillskrevs det. Fåret försonade israeliterna med Gud. Vilken naturmystik låg det i detta egentligen?

 

Hade Bibeln skrivits idag, hade hunden tagit fårets plats, och tillmätts den religiösa betydelse som fåret har i Bibeln.

 

Fåret är så i centrum av Bibeln, att det intar centralplatsen i det kapitel som jag anser vara Bibelns kärna och centrum: Uppenbarelsebokens fjärde kapitel. I det kapitlet får vi se in i himlens centrum, tillvarons Allraheligaste, dvs. "Guds tron". Tronen, dvs. nådastolen, förbundsarken, uppbärs av fyra djur, som representerar skapelsen, de är keruber, dvs. djurliknande änglar, och är en sorts arketyper eller urbilder för djuren, ja för hela naturen, och i mitten av tronen, på tronen, ser man inte någon Gud, ej heller någon Shekinaflamma (*), utan ett slaktat Lamm. Vilken kontrast mellan Johannes Uppenbararens gudsbild och den vanliga, religiösa världens gudsbilder! Den totala vanmakten innehar tronen! Ett slaktat djur! Man kommer att tänka på aposteln Paulus ord om att när han är svag, så är han stark (2. Kor. 12:10). Eller på mystikern Hjalmar Ekströms ord att det högsta bor i det lägsta.

 

Vad betyder det slaktade Lammet på tronen, vad representerar det? Svar: Urkeruben. Ur-urbilden för allt i kosmos, det som konstituerar varje varelses, från atom till människa, innersta kärna. Den urbild efter vilket allt är skapat från kosmos' begynnelse. Man kunde också säga: "urbilden för "Gud" själv". De fyra djuren är urbilder för kosmos' yttre verklighet, det slaktade Lammet för kosmos' inre verklighet, de första är urbilder för makrokosmos, det andra är urbild för mikrokosmos, vårt hem i "Gud", atomerna.

 

Läser man vidare i Uppenbarelseboken, kommer man snart underfund med att Lammet är Jesus Nasareern, den historiske Jesus, och hans slaktade status är honom som korsfäst. Johannes flyttar alltså Kristus, en människa, in i gudomen, upp på gudomstronen, där Shekinaelden brann, mellan änglarna på förbundsarken.

 

Tillber Johannes Uppenbararen Kristus som "Jahve"? Nej. Han är trogen jude, monoteist. Kristus representerar istället urbilden för "Jahve". Det betyder att vi i Kristus möter "Gud", att sådan Kristus är, sådan är "Gud". "Gud" är slaktad, korsfäst. "Hen" har varit det från evighet av. "Hen" tar nämligen sin boning i det lägsta, i den yttersta ödmjukheten och ringheten, i atomen bor han i sin yttersta fullhet. Du hittar "henom" där i anonymiteten, bärande upp allt. Du hittar "henom" inte i det som i denna världen anses stort, i kändisskap, prål och prakt. "Hen" lever i det lilla, lite som sniglar och myror gör. "Hen" trivs i det som är ödmjukhetens livsluft; anonymiteten, okändheten, i det fördolda. (Detta har jag lärt mycket från Hjalmar Ekström) Det är där de verkliga storverken sker. Det som inte syns i tidningarna.

 

I det låga bor Kristus, och han "vänder sig nog i sin grav" (fast graven visserligen alltid varit tom!) över all den människodyrkan som kommit på hans lott, det är ännu en ytterligare korsfästelse (1) för honom, att bli skändad och avgudad (avguderi är skändning) av sina anhängare. Men i allt detta är det inte Kristus dessa tillber, utan deras egna sjuka fantasiskapelser. Jesus var en helig dåre, ingen Gud. Men ändå är det ett lidande att förknippas med en demiurgliknande gud, ty sådan är denna världens mäktiges mäktige gud.

 

Var är "Gud" i Upp. 4? "Hen" syns inte till. Vi har bara det slaktade Lammet på tronen. Ingen som kan härska och befalla. Är detta ateism? Måhända. Kanske en slags helig, andlig ateism, som inte vill veta av någon annan "Gud" än den som är ett med Kristus och speglar hans väsen, och därför inte kan klassas med de gudar som vanligtvis klassas med ordet Gud. "Gud" blir en "Gud" bortom "Gud". En apofatisk "Gud", som är outsäglig. Att studera Kristus och hans väsen, är att gå rakt in i den apofatiske gudens härlighet, och det är ombevittnat av många mystiker.

 

Kanske vår tids människor hade förstått Johannes Uppenbararen bättre, om det hade legat en slaktad hund på tronen, mellan keruberna? Vi hade kanske fattat frälsningen på ett ögonblick. Hundens älskliga (full av villkorslös kärlek!), öppna, lekfulla, barnliga, trogna, ödmjuka väsen som en bild på gudomen. Hunden är många människors närmaste band till naturen . Precis som fåren var judarnas närmaste band till naturen och djurriket. Och "Gud" bor primärt i naturen, i de ickemänskliga djuren och växterna.  

 

Varför har inte Kristus varit vårt närmast band till naturen? Svar: Eftersom vi har avgudat honom, fått honom att likna Demiurgen i vår religiösa fantasi, likna en härskare och civilisationsbyggare istället för ett Lamm. Kristus kallas inte Lammet för ingenting. Det är inte bara symbolik. Han är ett Lamm lika mycket som Lejon, även Lejonnamnet är inte bara symbolik. Han bär Lammets och Lejonets väsen, gudomen i dem. Ja, om Kristus representerar urkeruben, är han inte bara gudomen i oss, utan även gudomen i sniglar och möss. Kristi Ande bor i sniglar och möss, en hädelse för naturhataren, en hemkomst för naturälskaren.

 

Det slaktade Lammet på tronen är m.a.o. "Den kosmiske Kristus".

 

 

 

* Shekina är det hebreiska ordet för "inneboende", "närvaro", och användes för att beteckna "Guds härlighet". Shekinaflamman som man förmodade brann över förbundsarken var det yttre tecknet på att Guds härlighet bodde i Tabernaklet/Templet

 

(1) Men denna går honom förbi, evigt trygg som han är i gudomens glädje