Den individuella frälsningshistoriens början och slut
(tankar väckt av ett samtal med poeten och filosofen Carl Uhnbom)
Vi har alla varit till innan vi föddes. Från evighet av har vi varit till i reinkarnationscykler i växt- och djurlivet i himlen, pendlat mellan mikro- och makrolivet i cykler, levat i den fullkomliga saligheten i himlen, bortom lidande och nöd. En enda gång har vi chansen att delta i jordelivet, antingen som växt, djur, insekt, mikrovarelse eller människa. Att delta i jordelivet anses i himlen som att försöka bestiga Himalaya, så stor skillnad är det mellan himlens salighet och jordelivets tyngd och grovhet. Och att göra det som civiliserad människa är att bestiga Himalaya utan syrgastuber med sig på färden, att bege sig ut i extrem tunn luft. Det är ett äventyr utan like, och det är ett heroiskt uppdrag att bege sig ut på det. Det som gör att vi vågar låta oss födas på jorden, är kärleken till de fallna på jorden, solidariteten med dem, och vi tar på oss messianska uppdrag för att hjälpa dem när vi låter oss födas på jorden - alltid. Många glömmer bort sina messianska uppdrag under sina jordeliv, ja vi tillåts inte minnas dem medvetet när vi föds in på jorden, men många slarvar bort sina messianska uppdrag genom synden och frestelserna från Satan och hans demoner. Det är lätt för Gud att förlåta detta, så heroiskt är det att våga låta sig födas som civiliserad människa på jorden. De facto är det så heroiskt att det utgör en så stor godhetens bonus att även om vi skulle bli som Satan själv skulle ingenting vi gör kunna radera ut denna bonus och få oss att gå över i minus i Guds ögon. Det är denna bonus som gör att alla är goda innerst inne, och som gör att ren ondska inte existerar, ja att ondska inte existerar i absoluta termer, som jag förklarat i denna bibelutläggning. Gud är alltid överraskad över att vi inte slarvar bort vårt messianska uppdrag, så svårt och tungt är jordelivet. Han förlåter lätt dem som kommer till honom som förlorade söner efter döden, och berömmer storligen dem som lyckats bevara sitt uppdrag, bestört och gladeligen förvånad över att de lyckades. Han säger till de förlorade sönerna att de kanske inte tränade tillräckligt före födelsen i himlen, och gråter med dem över förlusten av deras frälsning. Jo, saken är nämligen den att man tränar i himlen före födelsen, tränar på sitt messianska uppdrag, och det är frivilligt hur mycket man vill satsa på denna träning. De som har viktigast uppdrag tränar mest, naturligtvis. Därför gråter de förlorade sönerna med viktiga uppdrag mycket mer än de med oviktiga uppdrag. Gråter bitterligen som aposteln Petrus efter att han förnekat Jesus. Men Gud gråter extra mycket med dem.
Det finns stora träningscenter i himlen där man tränar för inträdet i jordelivet. Man läser kopiösa mängder, går på himmelska universitet och tränar på olika scenarios som man lagar till i astralvärlden, drömvärlden. Man tar verkligen inte lätt på sitt messianska uppdrag. Men flit belönas här som annorstädes.
Hade det funnits ett evigt helvete likt det som de religiösa fundamentalisterna predikar, som man kunde hamna i efter döden om man mist sin frälsning, hade ingen varelse vågat sig in i jordelivet. Helvetet i den meningen är en absurditet, ett dåligt skämt. Alla kommer till paradiset till slut, men alla kommer inte in i tusenårsriket, Jesu Kristi fridsrike på jorden. Att få vara med i tusenårsriket räknas som en bonus som inte är omistlig, i himlen. Lite som ett extra pålägg på lönen. Alla får lön, även de förlorade sönerna, och de får lön för att de vågade sig in i det tunga jordelivets existens från första början. Bara den lönen är gigantisk. De firas som hjältar när de återvänder till andevärlden i döden, allihop. Men Jesu Kristi brud, skaran som ska få komma in i tusenårsriket, firas som kungar. Allihop. Och vad är deras lön? Det är att få vara människa i det fysiska en gång till, men i en fullkomlig värld. Det som annars inte skulle vara möjligt. Det blir möjligt genom ett Guds mirakel. De ska nämligen få igen det som de har förnekat sig i jordelivet, ljuvliga partners, läcker mat, ljuvlig sex och ljuvliga njutningar. Det måste bli en utjämning, en kompensation för det brudeskaran har offrat. De som offrat mest får vara med längst tid i tusenårsriket, och bli inkarnerade, födda, tidigast i Jesu Kristi, den andre Adams nya släkte i tusenårsriket. Det är fullkomligt rättfärdigt.
Men om du inte får vara människa mer, så får du vara djur eller växt eller mikrovarelse, och det är på ett sätt lika saligt, ty det är lika saligt att vara djur som att vara människa, du får bara inte jordiska drömmar och längtan att uppfyllas bokstavligen i ett människoliv.
Men om du får träda in i tusenårsriket, får du en sådan gigantiskt kompensation för ditt jordelivs lidande, att du är tvungen att förklara Gud för rättfärdig i allt han gör. Tänk bara att få en mänsklig drömpartner och få den efterlängtade drömförälskelsen i en mänsklig drömpartner, drömsex osv. Äta av paradisets frukter som människa osv.
Håll därför ut, belöningen blir stor, Gud är med dig och lider med dig och känner med dig, och han är alltid överraskad över att du orkar, och berömmer dig för att du inte tar självmord. Så tungt är jordelivet i hans ögon, den Salige.
