Forest Man

Lars Larsen's blog

De sinnessjuka är oskyldiga som barnen, de vet inte vad de gör

Publicerad 2021-02-05 20:59:00 i Autobiographical notes, Evilness, God's providence, Jesus, Psychiatry and psychology, Psychoses, Sickness and health, Sin, Suffering,

I natt drömde jag en väldigt märklig dröm. Det var som om Gud talade till mig och tröstade mig i min sinnessjukdom. Jag drömde att på samma sätt som utvecklingsstörda är som barnen och tillhör himmelriket, är frälsta, så är de sinnessjuka som barnen och tillhör himmelriket, är frälsta. De har en oskuld i sig som är större än den i vanliga människor, med andra ord, de vet inte vad de gör i större grad än vanliga människor, är inte tillräkneliga i större grad. Så om du har ett mentalt handikapp, fröjda dig. Du åtnjuter samma himmelska rättigheter som de utvecklingsstörda, och detta säger jag inte i förringande mening, ty i min värld står de utvecklingsstörda mycket högt. De är rena oskuldsfulla själar, och på samma sätt har jag upplevt de sinnessjuka i allt mitt umgänge med dem på sinnessjukhus. De är rättframma varelser utan hyckleri som lever utanför den här syndiga världen och inte fungerar i den, och i denna asocialitet har de blivit bevarade från världens ondska lite som autisterna och de utvecklingsstörda har det. Så om jag hade varit Jesus, hade jag kanske sagt: "Saliga är de sinnessjuka, ty himlarnas rike är deras". Eller: "hindra inte de sinnesjuka från att komma till mig, ty Guds rike tillhör sådana som de", som han sade om barnen. 
 
Alla slags handikapp bevarar från synd, inte bara psykiska. ”Sa­li­ga ni som är fat­ti­ga, er tillhör Guds ri­ke", säger Jesus i Lukas evangelium 6:20. Och vem är inte fattigare än den sjuke. 
 
Men det som gäller i högre grad om de sinnessjuka, gäller också för alla människor i någon grad, att vi inte vet vad vi gör (minns Jesu bön "Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra"), och därför inte är helt tillräkneliga. Ytterst är vi inte ansvariga, vi har inte den yttersta ansvarigheten för våra gärningar, som filosofen Derk Pereboom säger. Vi kan inte, ty vi har inte den fria vilja som krävs för att avkräva en sådan ansvarighet. Vi gör alla så gott vi kan, slavar under omständigheterna och vår brist på insikt. Ondska existerar således inte. Dvs. ren, utspekulerad ondska. Bara relativ ondska, inte absolut ondska. I det absoluta är vi alla rena och oskyldiga inför Guds ansikte såsom barnen och de utvecklingsstörda. Men det finns grader här, och de sinnessjuka har en högre grad av oskuld än vanliga människor, ty de kan inte tänka klart, och är inte beräknande på samma sätt som vanliga människor.
 
Vi har inte fri vilja, ty tillvaron är determinerad, förutbestämd. Allt sker enligt en stor gudomlig plan, och vi har bara att tacka och ta emot det som sker, litande på att det är Guds vilja, och att det samverkar till det bästa för oss, som Paulus säger att allt gör för den som älskar Gud. Alla varelser älskar Gud innerst inne, så allt samverkar till det bästa för alla, dvs. allt går efter Guds förhärligade plan, som har en gudomlig avsikt med var och en av oss, och som realiserar den, ty det är han som bestämmer. Och minns att Gud är lika ren och oskuldsfull som hundarna och änderna, ja som loppan. 
 
Jag tackar således Gud för mitt handikapp i min ena fot, som är på livstid och som gör att jag måste gå med kryckor, ty det gör att jag tvingas bo här på boendet i Österbybruk, och sparar mig från många faror, jag som inte kan ta hand om mig själv. Här på boendet är den perfekta platsen för mig som sinnessjuk, även om Stockholmslivet lockar mera mitt kött, så jag ser mitt handikapp som skickat av Gud i hans plan för att bevara mig från faror och lidande. Jag fick det också på ett mycket underligt sätt, på ett sätt som tycktes vara Guds ledning av mitt konstiga hopp från den där balkongen, som resulterade i mitt handikapp. För mig var händelsen ett bevis på att tillvaron är förutbestämd enligt en plan, jag kan se Guds vishet i det som hände, och tackar och tar emot. 
 
Om tillvaron är förutbestämd, kan lidandena tyckas vara grymma, Gud kan tyckas vara grym, men lidandet har ett syfte i Guds plan som vi inte kan förstå, vi kan bara räkna ut att allt tjänar den till det bästa som älskar Gud. Jag har skrivit mer utförligt om lidandets problem i denna artikel, till tröst och uppbyggelse. 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland, Norwegian, lives in Österbybruk, Sweden, poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve and the Nacka Reserve outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars' professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Österby boende, a group home for mental patients 45 km northeast of Uppsala. His adress is: Harviksvägen 6A, 74830 Österbybruk, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela