Om jakten på det nya och originella i det postmoderna konstnärliga avantgardet
"Det skall vara nytt, nytt, nytt, originellt, förnyande, omvältande, normbrytande!" Så löd den postmoderna kulturens avantgardes stridsrop för ett par decennier sedan (gör den det ännu? Eller har det nya blivit gammalt, format en tradition? Du får avgöra). Det ska vara nya bananer, alltid nya och annorlunda, bananer som ger omväxling! Bananen duger bara den är splitterny och modern, först postmodern, sen postpostmodern. Och till slut sitter man där och äter plastbananer, riktigt postpostpostmoderna bananer. Derrida och Deleuze blev passé. Man får plastbananerna ner i magen de också, fast ingen vill erkänna hur tråkig kulturen har blivit. Bara bananen har status. För man insuper status, knappt något annat. Det verkliga innehållet slutade fängsla för länge sen. Att kolla på innehållet var helt enkelt för gammalmodigt. Allt, allt ska förnyas. "Se, jag gör allting nytt", sa ju Gud.
Moder Jord och mössen i Medborgarplatsens undergroundvärld fortsatte i hemlighet med det gamla, det riktigt, riktigt gamla, det arkaiska (vilket ljuvligt ord), oberörda av det konstnärliga och litterära avantgardet, av Bonniers, Modernista och Norstedts. De läste i sina egna uråldriga skrifter, obegripliga för oss. 6000 års s.k. "utveckling" var som luft för dem. Där, i hemlighet, levde de av de urgamla källorna till liv, värmda av det uråldrigas värme, av det Eviga, Eden-paradiset, som i sin gammalhet alltid är nytt, ett sånt skimmer av liv har det. Eller som den norske poeten Jakob Sande skrev en gång i sin julpsalm från 1931:
"Der song dei for fyrste gongen, ved natt over Davids by, den evige himmelsongen som alltid er ung og ny."
(här är hela sången)
(referens: Sören Ulrik Thomsens och Frederik Stjernfelts bok "Kritik av den negativa uppbyggligheten", Ruin 2007)
