En fantasi om mitt inträde i himlen. Följetongsroman av Lars Larsen. Kap. 12: Andra Jakobs brev
(kap. 11 del 2 är här)
De två veckorna konferensen varade gick snabbt. Det skulle ta för mycket plats om jag refererade allt jag upplevde och hörde. Jag skall bara nämna några få saker. Konferensens höjdpunkt var när den amerikanske helgelsepredikanten A.B.Simpson, som bevistade konferensen, sjöng i tungor på ett eftermiddagsmöte. Sången var så sagolikt vacker att det gick genom märg och ben (tungotalet ackompanjerades stillsamt och subtilt av symfoniorkestern, som lät som "sfärernas musik", med harmonier jag aldrig hört förr), och väckelsepredikanten Charles Finneys tolkning av tungotalet var lika vackert, och var som en sång, en dikt, det också, en sång och en dikt av en mystiker.
Även jag höll ett tal. Det handlade om profetior om Jesu återkomst, om asteroiden Apophis som skulle passera jorden 13 april 2036, bara om tre månader, och att detta kunde eventuellt vara datumet för Uppryckandet. Men ingen visste exakt, inte ens Jesus, bara Fadern, den Universelle Guden. Jag talade också om varför jag tror på Uppryckandet, och skall skriva ner huvudpunkterna i denna del av talet för allmänheten efter hand.
Ja, det var många kända väckelsepredikanter och helgelsepredikanter närvarande. Jag kan räkna upp de jag träffade och hälsade på: John Wesley, A.W.Tozer, T.Austin-Sparks, Poul Madsen, Watchman Nee, Margaret E. Barber, C.A.Coates, Jessie Penn-Lewis, Evan Hopkins, George Matheson, Otto Stockmayer, Ernst Modersohn, Andrew Murray, A.J.Gordon, E.M.Bounds, Phoebe Palmer, William och Catherine Booth, Emil Gustafson, C.A.Kihlstedt, Fredrik Franson, Hannah Whitall Smith. T.C.Upham, Asa Mahan, Adolph E. Knoch, Pandita Ramabai och William Boardman.
Alla dessa älskar jag av hela mitt hjärta.
Av Smiths Vänner träffade jag följande: Johan Oscar och Pauline Smith, Enok Hansen, Edwin och Ingrid Bekkevold, Axel Smith, Hilda Broks, Olaug Madsen, Josef Madsen, Johannes Schytt, Ida Schytt, Frank Gjösund (som döpte mig när jag var sexton), Andreas Nilsen, Elias Aslaksen, Trygve Sandvik, Karl Pedersen, Elihu Pedersen och Laurenze Mörch.
Även dessa älskar jag av hela mitt hjärta. Det är mitt folk.
Det var en väldigt internationell konferens, folk kom från Amerika, Tyskland, England, Sydafrika, Kina, Indien mm. Du undrar kanske vilket språk vi talade på på mötena. Jo, nu skall du höra, det här är mycket märkligt. Det vi talar när vi inte kan varandras språk, himlens internationella språk, "himlens engelska" om du vill, är djurens och växternas språk, ett universellt språk som är helt spontant, bortom alla ord, det är ett telepatiskt språk, där idéer utväxlas telepatiskt bortom alla språk. Men när vi kan varandras språk, eller när vi talar eller sjunger i tungor, kan vi använda jordiska språk. Genom att använda oss mycket av djurens och växternas språk, utesluter vi inte dom från vår gemenskap, och från att förstå vad som talades på mötena på konferensen. Tro't eller ej, insekterna sjöng med i sångerna, så vi kunde uppfatta det, och en sällan gång bad ett grässtrå på bönemötena, på himlens universella språk, ja t.o.m. en av våra hönor höll ett litet tal, hon flög upp på talarstolen och höll talet där, så vi alla förstod. Vad talade hon om? Bara naturmystik och ren kärlek alltihop. Helt ljuvligt. Så ljuvligt att det inte går att återge här, det var som en dunkel, ljuvlig dröm man inte kan komma ihåg, ty det är för annorlunda. Vad är den kristna andlighetens och språkets motsvarighet till en rävunges, en kycklings eller en andunges älskliga ljuvlighet, som är ljuvligare än ord kan utsäga?
* * *
När konferensen var över, kände jag att jag var proppfull, att jag behövde smälta det jag sett och hört. Jag började också bli trött och sliten i anden, sådan man blir när man utsätts för alltför många starka intryck. Jag kände en djup längtan efter att återhämta mig under en retreat i mitt ödehus och skogarna däromkring,
Jag tog farväl av min far och mina närmaste på konferensen, och begav mig iväg, vandrande, med Milou tassande efter mig. Med mig hade jag en liten skrift som jag fått av Frank Gjösund (författaren Alf Gjösunds far, förresten), en avskrift för hand, i en notisbok, av ett okänt, förlorat apostoliskt brev: Andra Jakobs brev, kallades det. Det skulle jag studera i lugn och ro när jag kom hem till ödehuset.
Jag gick hem samma väg som jag hade vandrat då jag var på flykt från polisen våren 2020, då jag inte sov på fyrtio dagar. Vägen bestod av sandvägar istället för asfaltvägar, men ändå kände jag igen naturen och många av husen, och minnena satt i vägen jag vandrade. Solen sken på en klarblå himmel. Fåglarna kvittrade. Minnena kom över mig, och jag mindes den ljuvliga tiden den gången, och grät. Var det romantiska känslor? Jag vet inte. Jag tror jag grät över min förnedring den gången, grät över den yttersta utblottelsen. Nu var livet så lätt i jämförelse. Det var lätt att leva.
Vandringen tillbaka till ödehuset tog två dagar. Natten till den andra dagen sov jag i ett annat av de ödehus jag hittade våren 2020 i skogarna kring mitt huvudödehus. Jag kröp ihop på golvet, utan madrass, med Milou kurande ihop sig intill mig. Med Milou, min trogne tjänare och vän, vid min sida, behövde jag aldrig vara ensam.
Jag kom fram till ödehuset, mitt skogsparadis, och satte mig genast ned i sängen med Milou vilande bredvid mig, för att läsa i Andra Jakobs brev. Jag ska återge här begynnelsen av brevet:
Andra Jakobs brev
Förord av redaktören och utgivaren av brevet:
"Andra Jakobs brev är skrivet av Jesu Kristi bror Jakob, "Jakob den rättfärdige", författaren till Jakobsbrevet i Nya Testamentet. Jakob kom från esséerna, och skrev detta brev år 34 till sina forna läromästare som flyttat från Galiléen till esséernas viktigaste kommunitet, den i Qumran. Brevet handlar om Jesu uppståndelse, och är ett vittnesbörd för esséerna om Jakobs möte med den uppståndne Jesus, och det innehåller också förmaningar till att hålla sig till fattigdomen och att älska fattigdomen och saktmodet och ödmjukheten."
Inledningen av brevet, hela första kapitlet (författat på gammalsvenska):
1"Jakob, Guds och Kristi träl och broder, till de utvalda ljusets barn som lefver i egendoms-gemenskap vid Döda Havet.
2Jag skrifver till eder för att vittna om Herrens gärningar i mitt liv, som är större än ord kunna utsäga, och som får mig att be eder att alltid vara glada i Herren, 3ty vår lott är övermåttan rik på nåd och barmhärtighet, mitt i denna svåra tid.
4Mycket har hänt under de senaste åren, som övergår allt vad ord kunna utsäga, och jag har fått vara vittne till Messias lif och gärningar, 5en nåd som gör mig förpliktad att vittna om det för alla jag möter, och också för eder, mina kära esséiska bröder.
6Jag är Messias köttslige bror, och fick, som hans två år yngre bror, bevittna hans lefvnad i hela tjugo år, tills han, som tjugotvå-åring fick sin himmelska kallelse att bryta upp från sitt yrke som timmerman och bege sig till eder och blifva eder och Johannes döparens lärjunge. 7Och jag kan säga, att jag aldrig bevittnade någon synd hos honom, att han tjänade sina föräldrar utan fläck och lyte.
8Sedan, när Messias började sin offentliga verksamhet i Galiléen och Judéen, tog jag afstånd från honom, ty han sade sig vara Guds Son och gick omkring hemlös och barfota, klädd såsom en tiggare, ibland med blödande fötter, och predikade för alla att Guds rike var nära, att de Dödas Uppståndelse snart skulle börja. 9Jag kunde icke tro hans anspråk, så jag trodde han var galen.
10Sedan, efter tre år, fick jag höra att min käre bror Messias blifvit korsfäst af romarna, på uppmaning av Sanhedrin. 11Då begaf jag mig genast till Jerusalem, för att sörja min bror. Jag grät emellanåt. På vägen, när jag hade tio kilometer kvar, fick jag plötsligt, i skymningen, då solen var som vackrast, höra en hög röst bakom mig, som sade: "Gråt icke, Lejonet av Juda har segrat!"
12Jag vände mig om, och se, jag fick se min döda bror, Messias, stå där på vägen. Jag blef rädd, men han sade: "Var icke rädd! Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lefver i eonernas eoner och jag haver nycklarna till döden och dödsriket."
13Jag föll på mitt ansikte, med pannan mot marken, såsom jag brukade be, överfallen af en känsla af oändlig nåd och befrielse, och när jag strax efter lyfte mitt hufvud för att hälsa på min bror, var han borta.
14Jag gick snyftande vidare, men denna gång grät jag icke af sorg, utan af glädje. Glädje öfver att min bror lefvde, och öfver att de Dödas Uppståndelse hade börjat, såsom min bror hade profeterat.
15Jag vittnar detta inför eder, att jag sett Messias i sin uppståndna härlighet, och af vad de övriga apostlarna fingo upplefva, den tomma grafven och Jesu uppenbarelser för dem, haver jag slutit mig till att den Yttersta Tiden, de Dödas Uppståndelse, äntligen är här."
Citat slut.
Detta var första kapitlet av brevet, som var på fem kapitel. Jag var gripen, och kände att jag fått en bok i min hand som var mer värd än allt guld på jorden. Vilken gåva. Det var med andlös spänning jag läste de övriga kapitlen. De skall jag dock inte dela i denna bok, det skulle ta för mycket plats, dem får du vänta tills du kommer till himlen för att läsa.
