Forest Man

 

 

Jag har redan, i en fruktansvärd domedagskyrkohistorisk essä för över ett år sedan, avslöjat Sadhu Sundar Singh (1889-1929?) som ett falskt helgon. Jag håller fortfarande på den åsikten. Nu studerar jag Franciskus av Assisis (1182-1226) biografi. Var han äkta? Följande faktum talar emot hans äkthet:

 

-Hans syndiga, överdådiga liv i lyx och krig innan omvändelsen, som kom sent, mitt i tjugoåren. Man blir inte en ängel på en dag från att ha varit en djävul. Efter ett långt liv har de flesta omvända djävlar inte ens nått vanlig bondemoral, folk som en gång varit djävlar. De flesta som varit äkta helgon, dvs. helt Jesuslika, har aldrig hunnit synda ordentligt. Det finns många sådana i historien, men de är för konstiga för att vara värda omnämnande i kyrkohistoriska verk. De tillhör dårhusens annaler, dårhusens och de "efterblivnas" och "utvecklingsstördas" annaler. 

 

-Att han inledde sin kristna karriär med grov stöld av faderns ägodelar. Sann dårskap, totalt onödigt. 

 

-Att han sökte påvens godkännande för sin munkorden och fick den, mitt i inkvisitionens tidevarv. Att han böjde sig för påvens auktoritet och förblev trogen katolik livet ut. Att hans orden och han själv aldrig på allvar blev förföljda av påven och katolska kyrkan. Istället fick han enorm framgång i kyrkan. 

 

-Franciskus tog avstånd från kvinnorna under sitt liv som munk, med munkarnas typiska pryderi och livsfientliga celibat, som skapar hämningar, komplexer och perversioner. Jesus förordade aldrig nåt sånt. Jag har celibatlöfte för naturens skull, men inte har jag slutat flirta med tjejer för det, eller slutat runka för den delen. Allt onaturligt är från djävulen. 

 

-På tal om självplågeri, som jag nämner längre fram, och som Franciskus sysslade med, så gör Guds Ande kroppen frisk och stark, som ett djurs, och levandegör också den djuriska självbevarelsedriften i människan. 

 

-Franciskus närmast rövade St. Clara från hennes föräldrar när hon bara var 17 år *, och tog in henne i sin sekt, som grundaren av Clarissornas orden, Franciskanernas andra orden. Man gör inte så, det påminner mig om "den sataniske Robin Hood", David Petrov, eller "Skogs-David", som rövade Sara, 16 år, till att bli hans flickvän i skogen (Nackareservatet), boende i kåta, i början av 2000-talet (1). Den relationen havererade till slut, förstås, det var en maktrelation, och sektledaren Franciskus hade förstås en maktrelation till sin trogne undersåte St. Clara, som lydde honom i allt. Vidrigt. 

 

 

 

Jag känner en mycket andlig 17-åring, låt oss kalla henne "Tove", och jag vämjes vid tanken att locka henne till att bli en del av min klosterorden "Den Heliga Naturens Orden" och inte minst att röva henne från hennes mor. Sektledarfasoner. Ulf Ekmanfasoner. Vidrigt. (Detta förstod även vanliga 20-åringar på McDonald's när jag frågade dem).

 

Detta avslöjar Franciskus som falskt helgon, på det starkaste. Total brist på finkänslighet och takt, ja höviskhet och ridderlighet. Ja naturlig hövlighet mot de äldre. Samma lymmelbeteende som han visade mot sin egen far. Den som stjäl från sin egen far efter sin omvändelse, stjäl snart andras unga döttrar också, på fräckaste sätt. 

 

-Att han, enligt en av hans biografer, predikade den eviga fördömelsen för de onda. Hade han varit universalist *, som de förföljda katarerna på hans tid, hade han blivit förföljd och exkommunicerad av påven. Var så säker. 

 

 

-Han föraktade lärdom, och bildade sig föga. Stor brist på ödmjukhet vittnar detta om, ty den ödmjuke har något att lära av alla, och kan därför inte undgå att bli bildad, få stor lärdom. Franciskus pekar på de lärda, och utbrister att han inte vill ha några råd av dem, att han inte har något att lära av dem, ty de är stolta!

 

-Franciskus var en typisk katolsk självplågarmunk, vilket ledde till en förtidig död innan 50 fyllda år, nerbruten av askes, och han erkände även sin grymhet mot sin kropp på sin dödsbädd, och ångrade den. Självplågeri har inget med Kristus att göra, utan är att synda grovt mot sin egen kropp. Här blir det tydligt hur lite ängel Franciskus hade blivit även i slutet av sitt liv. Bara djävlar plågar sin arma kropp, dens lidande spelar lika stor roll som en medmänniskas eller djurs lidande, och det är lika syndigt att plåga sig själv som att plåga andra, med vett och vilja, i båda fallen, vill säga. 

 

-Franciskanerorden förföll snabbt, och Franciskus är inte utan skuld i det. Idag har den inget kvar av sin grundares ande, utan är helt babyloniserad. Hade inte varit möjligt om grundaren varit ett äkta helgon. Jesus har fortfarande äkta lärjungar, så icke Franciskus. 

 

-Franciskus ville konvertera muslimerna till katolicismen, och gjorde en pilgrimsresa till Israel i det syftet, för att få slut på korstågen. Gör man så, har man inte fattat mycket av Guds Ande, eller för den delen av religionshistoria. Det är inte ädelt. 

 

-Franciskus är och var dyrkad av alla katoliker, alltsedan sin död. Hade inte varit möjligt med ett äkta helgon. 

 

-Legendbildningen kring Franciskus är osmaklig och stöter mig bort från att vilja studera honom. Vore ej möjligt med ett äkta helgon. Se bara på Jesus, vilka ljuva legender där. Jesus, ett äkta helgon. 

 

-Franciskus' biografi liknar för mycket på Sadhu Sundar Singhs biografi. Likt Sundar, längtade Franciskus efter att få lida martyrdöden och få utstå tortyr som en martyr. Han reste till Syrien för att söka martyrdöden där. Samma djävulska självplågarande kommer fram här, och samma hyckleri som de martyriumälskarna som aldrig skulle kunna tänka sig det sanna martyriet, att bli omyndigförklarad som sinnessjuk och genomlida hela det psykiatriska martyriet, genom hela resten av sitt liv. De vet inte vad de snackar om. Jesus gick inte frivilligt till korset, trots att legenden vill få det till att verka så. Jesus var helt främmande för självplågaranden.

 

-Franciskus hade bara Lammet i sig, inte Lejonet, och röt så gott som aldrig mot det onda, utan horade andligen med både hög och låg. Har man bara Lammet, går man grundligt vilse, och slutar med att ödmjuka sig för djävulen själv, bli även honom underdånig, likt Franciskus var påven underdånig. Påven, djävulens hantlangare. 

 

-Franciskus hade en överlägsen hållning gentemot djuren, han tämjde (sic!) en varg och predikade för fåglarna, istället för att låta fader varg rewilda honom och låta våra präster fåglarna predika för honom med sina ljuvliga sånger.