En fantasi om mitt inträde i himlen. Följetongsroman av Lars Larsen. Kap. 6: Stockholms Eden. Del 4.
Då vände Carl Flodberg sig till mig, och sa:
"Leif, jag var igår i 2000-talets Stockholm på missionsuppdrag, och då såg jag din ena skyddsängel "Hyppeti-Heikki" gå på Drottninggatan, ungefär vid Blå Tornet, där August Strindberg bodde. Han var klädd i en svart sopsäck som täckte hela kroppen, och hade skygglappar för båda ögonen, dessa var gjorda av kartong på vilka det var limmat femhundrakronorssedlar. Och så bar han på ett stort plakat, som det stod "STÄNKI SE PÄNKI PUTIIKKI!!!" på (humoristisk förfinskning av "STÄNG DEN PENGABUTIKEN!!!"). Sådär gick han hela dagen omkring i 2000-talets Stockholm, har jag hört.
Alla skrattade, jag också. Wetterlunds skratt lät som svagt muller, som åskan. Det var alltså bara så typiskt "Hyppeti-Heikki", en finsk ängel, som alltid skulle hitta på nåt lustigt mitt i det allvarliga. Hela hans varelse var övermåttan lustig, man skrattade bara av att se honom. Jag såg honom en gång i en syn under mitt jordeliv, sommaren 2020, på psyket, och då kunde jag inte låta bli att vrida mig av skratt. Det går inte att beskriva vad jag såg. Men "Hyppeti-Heikki" hoppar och skuttar alltid omkring, han är så full av glädje och andliga loppor och lus. Det är därför han heter "Hyppeti" förutom Heikki. "Hyppeti-Heikki" är en lustig förfinskad omskrivning av "Hoppe-Heikki".
"Jag skulle vilja träffa "Hyppeti-Heikki" och "Eemeli-Suomeli", mina två finska skyddsänglar", sa jag. "Kanske de har något uppdrag till mig? Jag är sugen på att hjälpa till."
"Vi frågar dem telepatiskt om de är lediga för ett besök hos oss", sa Flodberg. Det gick en stund, medan Flodberg mediterade, koncentrerat.
"Ja, jag fick kontakt", sa han, "och de säger att de kan komma".
Det dröjde inte länge så stod de där hos oss, mina finska skyddsänglar. Jag kramade dem. "Hyppeti-Heikki" var klädd i en underlig kjortel som verkade gjord av mörkgrön mossa, och "Eemeli-Suomeli" i en lika underlig dräkt, sydd av stora ormbunkar. Dessa dräkter behövde de då de missionerade, annars var de nakna när de vilade ut i Eden. Ty de tillhörde Edens plan i andevärlden.
"Hyppeti-Heikki", som var min favorit bland mina två skyddsänglar, ursäktade sig för att han inte haft tid att träffa mig förrän nu. Han hade velat träffa mig länge. Men han hade varit på missionsuppdrag. De flesta änglar på planeten jordens Eden-nivå, sa han, höll på med någon form av missionsarbete, för att påskynda Herrens ankomst. Då förstår ni, sa han, vilken mäktig insats det är från himlen, då det finns hundratals miljarder änglar på planeten jordens Eden-nivå. Varje människa på jordens fysiska nivå har minst två skyddsänglar, som ständigt är aktiva för deras bästa. Dessa änglar är de som känner sina skyddslingar bäst av alla, och skriver också biografier om dem, som skyddslingarna får läsa när de kommer till andevärlden.
Men "Hyppeti-Heikki" och "Eemeli-Suomeli" hade inga vingar. Jag undrade vad som var skillnaden mellan Edens människor och Edens änglar. "Hyppeti-Heikki" svarade att den enda skillnaden var att änglar aldrig hade varit inkarnerade på jordens fysiska nivå. Och man såg det på utstrålningen. Nyanserna av glädje var en annan än hos människorna. Det fanns en glädjens oskuld hos änglarna som inte fanns hos människorna i Eden. Särskilt humorn var extra stark och lustig hos änglarna.
Ja, jag kunde se en skillnad i auran hos mina skyddsänglar och kärnmedlemmarna i Flodbergskretsen. "Hyppeti-Heikkis" aura sprittade av lustighet och glädje, medan Hjalmar Ekströms glädje var av en luttrad sort, en stilla tillfredshet och godmodighet, kan man kanske säga.
Jag frågade "Hyppeti-Heikki" om jag behövdes någonstans, om han hade något uppdrag för mig. Det var så mycket lidande på jorden just nu. Han svarade att jordemänniskor som kom till himlen inte fick lov av Gud att missionera, i ordets egentliga bemärkelse, på jordens fysiska nivå, det var bara för änglarna, ty jordemänniskorna hade sett nog av lidande, och de hade inte heller den humor som skulle krävas för att stå ut med att se allt lidande. Jordemänniskorna fick däremot missionera i andevärldens "helveten", och ju mognare de var, desto djupare helveten fick de missionera i.
Jag frågade om jag fick missionera i Stockholms "helveten". "Hyppeti-Heikki" svarade att eftersom jag kom från en fundamentalistisk kristen bakgrund, så förstod jag mig bäst på fundamentalisterna, och därför skulle jag passa bäst att missionera i den helt egna, självständiga region av "helvetet", som kallades för "fundamentalisternas helvete", som man kommer till om man hade den sortens ego-tripp att man tror att bara de blir frälsta som tror som en själv. När det gäller kristna fundamentalister, så består deras fundamentalisthelvete bara av de som tror att det inte finns några från andra religioner i himlen, ej heller liberala kristna, utan bara kristna fundamentalister. Alla religioner har fundamentalisthelveten, ty alla religioner har fundamentalister. I funtamentalisthelvetena bygger religiösa människor av tankar en värld som ska rättfärdiga deras tro, de lever där i "salig ovetskap", men det är ihåliga himlar, "hollow heavens" som Vincent Todd Tolman benämner det han såg av detta i andevärlden under sin nära döden-upplevelse.
Fundamentalisthelvetena har många nivåer, korresponderande med jordens tidsåldrar, ja nivåer helt från 2300-talet ända bakåt till Jesu tid. När kristna når Jesu tid brukade deras ögon öppnas, och man slipper ut ur sin trångsynthet, och förenas med resten av mänskligheten. Samma gäller buddhister när de når Buddhas tid, eller muslimer när de når Muhammeds tid. "Hyppeti-Heikki" sade att jag fick lov att missionera i de kristnas fundamentalisthelvete om jag hade en annan från Eden med mig, så att vi alltid var två. Det kunde också vara en hund, Milou passade bra för detta. Och jag måste lova att emellanåt vila ut i Eden, så att jag inte tröttade ut mig, ty det krävdes mycket andens styrka att missionera i helvetet.
Jag frågade "Hyppeti-Heikki" om mina jordhålor var kvar också i andevärldens Stockholm, i Nackareservatet, och han svarade att både mina två jordhålor och min kåta var intakta, såsom de var under åren 2007-2010 (jag hade bott i skogen utanför Stockholm då, i kåta och jordhåla). Jag frågade om jag kunde vila ut i dem varje natt. Det tyckte "Hyppeti-Heikki" var en bra idé. Bra att jag ville sova varje natt. Det kunde behövas i början. Men efterhand behövde man mindre och mindre sömn i andevärldens himmel.
Jag frågade Hyppeti-Heikki om var han tyckte jag skulle missionera. Då sade han att jag ju var mycket förtrogen med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Stockholm, C.O.Rosenius' rörelse, och att jag då skulle kunna vara lärare vid Johannelunds teologiska högskola, som i andevärldens fortfarande var i Stockholm, i Hazeliushuset på Skansen. Denna skola hade en aura som placerade den på Martin Luthers tid, på 1500-talet, och bland lärarna fanns kända namn som Rosenius, Adolf Kolmodin, Fredrik Hammarsten, Waldemar Rudin (som också undervisade på Stockholms högskola) och Agne Nordlander. Även apologeten Stefan Gustavsson undervisar där ibland, som docent. "Hyppeti-Heikki" skulle ordna en docentur till mig där, och så skulle jag få lov att undervisa i det jag gillade mest. Jag svarade att kanske ekoteologi skulle vara mitt bästa ämne. "Hyppeti-Heikki" gillade idén, och skulle fråga Waldemar Rudin, som var skolans andlige överhuvud, om det vore möjligt att jag skulle få vara docent där i Systematisk teologi, med ekoteologi som specialitet. Kanske de var så öppensinnade att något sådant skulle platsa i skolans kursplan.
Nu började det roliga, tänkte jag. Detta skulle bli spännande. Jag skulle få bli lärare i teologi, såhär snabbt. I nästa kapitel ska ni få höra om hur detta utvecklade sig.
