Misstag som fått mig att växa. Något om mina "psykoser".
Ett av mitt livs vanligaste misstag är att rymma från vården (jag är mentalpatient på öppen tvångsvård), rymma från psykiatrin. Det har lett mig in i paranoia och "psykoser" och självmordsförsök. Men det underliga är, att när jag nu i backspegeln utvärderar mina "psykoser", så har jag varit mycket nära "Gud" då, mitt i min galenskap, nära naturen och vår "himmelskt djuriska", edeniska natur. Vad jag upplevt då av Gud går nästan inte att beskriva. Jag har sett paradiset, för att fatta mig kort. Och det har varit något djupt naturmystiskt och djuriskt för mig. Något som påminner mig om min yttersta barndom (har ni märkt att små barn och foster är som djuren, och att djuren är som små barn hela livet). Jag är idag mycket tacksam för dessa upplevelser i tillvarons yttersta utkanter, vad jag lärt av dem utgör stommen i min livsåskådning. Jag skulle inte vilja byta dessa mot allt guld i världen. Och dessa erfarenheter uppstod av misstag jag gjorde, misstag som gjorde att jag åter hamnade i psykiatrisk tvångsvård. Men "Gud" är som en kompost som gör nyttiga ting av våra misstag.
Det paradis jag upplevt i mina "psykoser" gör att jag känner mig lyrisk när jag tänker på livet efter döden eller Jesu återkomst, då jag äntligen ska få ingå i detta naturmystiska, naturromantiska Eden som mina "psykoser" fick mig att bara aldrig så lite grann skåda in i. Att jag ska få ingå i detta utan att jag mister vettet av det saliga jag upplever. Utan att psykiatrin lurar efter mig för att få mig att förneka det heliga jag upplevt, med sina stigmatiserande karikatyrbegrepp som "psykos" (detta kallar de allt i människan som existerar utanför deras normer), "mani" (salighet, extaser, stark gudomlig inspiration och stark gudomlig kreativitet kallas ofta för detta idag) och liknande, som drar alla mina upplevelser över en kam, eftersom man inte har tid att syssla med bildning (som tar lång tid), dialog och samtal (tar likaså lång tid), utan sysslar med sina traditionella käpphästar, begrepps- och diagnosrytteri (en form av regelrytteri, paragrafrytteri). Ytterst kanske man kan skylla detta på att psykiatrin får för lite pengar, har för lite personal.
