Naturväsendenas återkomst. Följetongsroman av Lars Larsen. Kapitel 4
Förra gången jag bodde på Svartbäckens boende längtade jag så efter döden, att jag försökte beräkna min sannolika dödsdag med tanke på civilisationens kollaps, dvs. beräkna när civilisationen skulle kollapsa, och när jag skulle dö av denna kollaps, sannolikt av svält. Jag kom fram till datumet 1.12. 2036 som dagen då jag skulle svälta till döds, senare ändrade jag det till 1.1. 2036. Jag beräknade detta som ett senast-då-datum för min död, senast då skulle jag dö. Jag tog beräkningar som gjorts ett årtionde innan på när oljeexporten till Sverige tar slut, som riktmärke. Jag gjorde sedan en enkel kalender där man kunde färga var dag som gick med kulspetspenna, kalendern var för en femtonårsperiod, full med rutor, som jag ritade efter hand som tiden gick. Jag tog också en tjock bok, en självbiografi som en vän skrivit som var på 548 sidor, och tecknade tio rutor för varje sida, som jag svärtade, en för varje dag som gick, och när jag har gjort så genom hela boken, skall femton år ha gått. Jag gör så för att få en känsla för hur lång tid jag har kvar att leva. Det samma gäller kalendern. Kalendern ger mig hopp.
Ännu den dag i dag håller jag på med denna gamla kalender och denna tjocka bok.
Jag har samma längtan efter döden nu som då. Varför längtar jag så efter döden? Jo, jag upplever att mitt liv är över, att mitt liv har blivit förstört p.g.a. psykiatrin och medicinerna, och också delvis p.g.a. min brutna fot, som jag bröt 9.7.2020 då jag hoppade från en balkong för att undkomma polisens husrannsakan hos en vän. Den har ännu inte blivit bra, jag upplever mig handikappad för livet.
Jag upplever att döden kommer att ge mig ett nytt liv, döden och ingenting annat. En ny chans, ett nytt försök. En ny start. Jag ser mitt liv som hjälplöst förstört. Den brutna foten gör mig fängslad i min kropp, och medicinerna gör sitt för att jag skall känna mig som en zombie, som inte kan känna något. Jag känner ingenting. Jag är avtrubbad och känslolös, upplever mig inte levande. Bättre då att vara död, när man ändå inte känner sig levande. Det känns bara som om jag upprepar mig ständigt, det mesta är ett evigt enahanda, en ständig upprepning. Det hade varit så annorlunda då jag var hemlös på Stockholms gator, och bodde i skogen. Då hade jag känt mig så levande. Spelade ingen roll hur svårt livet var i övrigt, hur asketiskt jag levde. Fick jag bara vara fri från medicinerna, kände jag livet som meningsfullt och kreativt. En annan sak var att det ofta gick över i psykos, denna levande känsla. Det var ju därför jag tvingas äta medicin. Jag är fortfarande i psykiatrisk tvångsvård, har varit det hela tiden sedan 2020.
Men kanske döden kommer att hela mig? Det tror jag fullt och fast. Jag tror inte jag kommer att behöva äta andevärldsliga psykmediciner efter döden, i himlen. Psykmedicinerna är trots allt ett helvete. De har gjort att jag skakar lite hela tiden, och får fruktansvärda skakningsattacker ca. en gång i veckan. Medicinerna sätter ett lock på hela min varelse, min kreativitet och allt jag är. Som gör att jag känner mig som en zombie, utan att kunna känna mig levande. Jag bara dräper tid, det är det enda jag gör, känns det som. Dräper tid. Döden är det enda som ger mig tröst, så länge jag tvingas äta mediciner. Inte kan Gud hela mig så länge jag äter dessa vidriga gifter. Han kan inte hindra att jag tar dem åter och åter, och således bryter ner det han har helat i min själ, om han helar mig från mina själsliga plågor. Han kan ju inte få medicinen att sluta verka. Eller kan han? Det står ju i Markus evangelium i Bibeln, på slutet, att den troende skulle dricka gift utan att bli skadad av det. Kanske det går för vissa. Men inte för mig. Jag har bett till Gud om att han skall oskadliggöra mina mediciner, men ingenting har hänt. För det mesta svarar inte Gud på mina böner. Kanske han skall svara någon gång i framtiden, men jag kan inte räkna med det i mina beräkningar om framtiden. Döden blir således min enda tröst.
Hur skall man bli fri medicinerna? Man kan känna sig frisk från sin schizofreni (det var min sjukdom), men hur övertyga sin läkare om att man blivit frisk så länge man äter medicin? Medicinen tar ju bort symptomen på sjukdomen. Det verkar vara omöjligt. Det blir att försonas med sitt öde att antagligen måsta äta medicin resten av sitt liv. Ett liv utan mening, ett liv som zombie, ett förstört liv. Så känns det. Hopplöst, om inte det där med döden fanns, då. Döden ger mig lisa och hopp. Det här är trots allt inget evigt helvete. Man kan dö. Och jag råkar som tur är befinna mig i en civilisation som snart skall kollapsa. Jag satsar allt mitt hopp på att civilisationen snart skall kollapsa, och jag bli utan mat. Så det har lett till att nästan alla länkar på min blogg hade något med civilisationens kollaps att göra. Jag är helt besatt av kollapsen, läser nästan bara kollapsnyheter på nätet, och såna finns det gott om. Peak Oil (oljetoppen) och frågor om energibrist är mitt favoritämne, följt av klimatförändringarna. De är som löften om eutanasi. Att jag en gång skall få lov att dö. För jag har frågat Gud och universum och min egen själ om jag får lov att dö nu genom självmord, men svaret har blivit nej. Jag har ännu något jag måste göra här på jorden. Ja, det var ett mycket tydligt svar som ringde i min själ. Ännu var det inte dags. Men en dag skulle jag få lov. Och vilka glädjetårar skulle jag inte gråta då. Tänk att få komma till himlen. Jag tror ju att alla skall få komma till himlen, jag är universalist.
Om himlen är det de troende pratar om, lidandets eviga slut, har jag verkligen skäl att se fram emot civilisationens slut. Civilisationen är en helveteshåla. Tänk om man fick, som bland de vilda djuren, bara lämnas när man skadat sig så mycket att man inte kunde följa med de andra, och man bara fick dö i sin svaghet *. Tänk om det hade varit så himmelskt att man inte påtvingat konserverade sjukdom och lidande, utan det svagaste fick lov att dö om det ville, så man slapp pinas resten av sitt liv av sin svaghet och sin sjukdom. Det är så naturen är skapad (fast i naturen är eutanasin inte frivillig). Men civilisationen är besatt av att påtvingat konservera lidande med allsköns teknologi och mediciner. Civilisationen som sådan, tål inte eutanasi. Därav alla bråda, onda självmordsförsök och självmord. Jag är förstås för eutanasi, dödshjälp, ja läkarassisterat självmord. Jag har så mycket att vinna på att vara för eutanasi. Då kan jag bära mitt lidande i medvetandet om att det finns en enkel utväg om det blir för svårt. Nu finns det ingen enkel utväg, det måste till ett oerhört mod för att våga göra ett lyckat självmordsförsök.
Allt kommer att ändras den dagen man i civilisationen får lov att dö. Då att dö frivilligt inte längre ses som ett brott. Den dagen kommer med civilisationens kollaps, den saken är säker för mig. Den rådande överbefolkningens problem kommer att garantera att den frivilliga döden avkriminaliseras. Vi kommer då bli tvungna att släppa vårt krampaktiga tag i varandra, och låta naturen ha sin gång. Svälten kommer som en massiv eutanasi. Ja, nu har den faktiskt kommit redan. Men officiell eutanasi är fortfarande inte tillåtet, otroligt men sant (jag skriver detta i början av 2035). Vi vill förbjuda eutanasi "till the bitter end".
* Här måste jag dock reservera mig mot fascismen, med dess förakt för svaghet, där det svaga skall medvetet rensas bort och utplånas, och där de starkas rätt går före de svagas rätt. Jag håller inte på fascismen, men naturen är inte fascistisk. Jag är bara för frivillig eutanasi, inte påtvingad sådan. Djur kan inte ta hand om varann så som man kan i civilisationen, så de är tvungna att låta de svagaste dö, men det är inte samma sak som fascism. Tar civilisationen, där man kan ta hand om varann, efter naturen här, blir det automatiskt fascism.
