Det judiska jubelårets sagolika, sanna betydelse. Jesus som den sanne Mose för hela planeten. Herdarnas betydelse i Israel.
"16Så kom han (Jesus) till Nasaret, där han var uppfödd. Och på sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och där stod han upp till att föreläsa. 17Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:
18»Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet 19och till att predika ett nådens år från Herren.» 20Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.» 22Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne icke Josefs son?»"
18»Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet 19och till att predika ett nådens år från Herren.» 20Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.» 22Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne icke Josefs son?»"
(Luk. 4:16-22)
Ett "nådens år" var en annan beteckning för det gammaltestamentliga "jubelåret", det sagolika, överjordiska året då alla slavar skulle friges och man skulle bli återbördad till den mark som ursprungligen tillhörde en *.
Det var ett försummat inslag i Moselagen. Ursprungligen skulle jubelåret på sätt och vis minna judarna om befrielsen genom Mose från slaveriet i Egypten, jubelåret var satt att vakta det judiska samhället mot att glida in i ett "Egypten" igen, in i civilisation, ett Babelsbygge, vilket var alltför lätt, då man påverkades ständigt av hedniska samhällen i den omgivande geografin, som inte hade något sådant som ett jubelår, så vitt jag vet. Jag har gjort en sökning på Ecosia (ett ekologiskt alternativ till Google) utan resultat.
Det var nämligen aldrig menat, ja Mose hade aldrig menat att judarnas samhälle skulle bli en civilisation, ett Babel. Det var menat att fortsätta sitt liv som bestående av boskapsskötande herdar (1) och jägar-samlare (såsom de alla levat på patriarkernas tid och i 40 år i Saudiarabiens vildmark [skogar och savann] på flykt från Egypten till Kanaan), även i Kanaans land (2). Och jubelåret var den instans, den lag som framför andra skulle vakta på att man inte byggde ett Babel. Den skulle, andligt talat, riva alla Babelstorn som sträckte sig mot himlen, vart femtionde år.
På grund av korruption och brist på respekt för Moselagen, blev traditionen av jubelår aldrig särskilt stark, den slog aldrig igenom. Jag vet inte om att judarna någonsin på allvar skulle ha praktiserat jubelårslagarna. De var kanske för radikala. Än idag saknar judarna i Israel jubelårslagarna i sitt samhälles officiella lagar. Och detta bland ett folk som psalmisten uppmuntrade att grunna på Moselagen dag och natt. Jubelårslagarna var kanske de viktigaste lagarna i hela Moselagen, i alla fall från en slavs eller en vanlig arbetares perspektiv, från bottnens perspektiv. Varför grunnade man inte på de lagarna? Ja, de gjorde som kristna fundamentalister idag gör, de som väldigt ofta inte kan se läran om allas slutliga frälsning (universalismen) i Bibeln, fast denna lära lärs ut i minst 177 verser i Bibeln (jag har räknat!). Det viktigaste i Bibeln kan man inte se. Det är täckelset framför ögonen när man läser, som gör detta (2. Kor. 3:14). Och detta täckelse fanns också hos judarna. Men Jesus tog täckelset bort (från dem han frälste). Han gjorde jubelårslagarna till själva huvudrubriken över sin predikogärning, han inledde sin gärning med att förkunna jubelåret, nådesåret, och fortsatte därmed genom hela sitt liv, ända till sista blodsdroppen och uppståndelsen och himmelsfärden. Läser man evangelierna med detta i åtanke, blir mycken dunkelhet uppklarad. Alla Jesu helanden bör ses i detta ljus, och även uppståndelsen till sist. I uppståndelsen blev Jesus den nye Mose, som skall leda hela mänskligheten och djuren och växterna ock, ut ur deras slaveri under "Egypten", civilisationen, Babel. Mose liv är en förebild på Jesu liv och framtid, Mose födelse och äventyr som spädbarn har sin motsvarighet i Jesu spädbarnsår (tänk på Herodes försök att döda alla små gossebarn i Betlehem), Mose tjänst hos Farao är Jesu jordiska gärning i tjänst hos Gud för folkets bästa, Mose flykt till vildmarken (observera att Mose i samband med detta dödar, men Jesus låter sig dödas, en underlig parallell) är Jesu försvinnande till himlen (vildmarken är himlen på nåt vis, det har jag känt!), och Mose fyrtio år i Midians vildmarker med att valla får, är Jesu tjänst som den kristna Församlingens gode herde, från himlens Eden, och Mose gudomliga kallelse att befria Israel från Egypten, är Jesu gudomliga kallelse att befria hela mänskligheten från civilisationen, och Mose återkomst till Egypten för att befria Israel, är Jesu återkomst till jorden för att inleda jubelåret och befria mänskligheten. Israels uttåg ur Egypten är sedan de troendes "uppryckande" från den Den stora Vedermödan, och Faraos härar är här en bild på Den Stora Vedermödan, som de troende mirakulöst räddas från, men där de otrogna egyptiska soldaterna går under i Röda Havets vågor, en bild för lidandet i Den Stora Vedermödan. Den fyrtioåriga vandringen i öknen är det tusenåriga fridsriket, som skall förbereda oss för det stora inträdet i Kanaans land, Eden, Alltings Slutliga Återställelse, och vägen dit går genom floden Jordan, som här är en bild för "Eldsjön", eller ""Eldhavet", som slutligen och en gång för alla skall förtära all synd i alla varelser med helig eld och salt från Döda Havet, så att alla saltas med eld, så att alla frälses genom eld, somliga genom skärseldens renande eld, och andra genom Andens eld som utgjuts över mänskligheten.
Jesu liv och de sista tidernas händelser står alltså att utläsa närmast i detalj i Mose liv och Israels flykt från Egypten till Kanaan, samt i inträdet i Kanaan. Sådana här profetiska "sammanträffanden" är Bibeln full av. Så inspirerad är Bibeln.
* Se 3. Mosebok 25:8-12: "8Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år. 9Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun över hela edert land. 10Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder; var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och en av eder skall återfå sin släktegendom. 11Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd. 12Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.
13Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin arvsbesittning."
13Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin arvsbesittning."
(1) märk att majoriteten av de stora andliga ledarna i Gamla Testamentet var herdar och boskapsskötare på något vis. Så alla stora personligheter fram till Mose, men vi lägger särskilt märke till tjugosex personer, nämligen Adam, Abel, Metushalah, Henok, Noah, Sem, Ham och Jafet, Abraham, Sarah, Hagar och Ismael, Lot, Isak, Rebecka, Jakob, Leah, Rakel, Laban, Josef i sin tidiga ungdom, Mose förstås, och efter det Job (!), Isai, David och till och med några av profeterna också (så var t.ex. profeten Amos herde), t.o.m. Johannes Döparen, enligt vissa. Och så har vi herdarna som kom till Jesusbarnet i krubban. Såklart skulle herdarna vara de första människor som fick se Jesus på jorden, förutom Josef och Maria. Och såklart skulle det vara en herdelokal, ett stall, som Jesus föddes i. Troligen var det får i detta stall, kanske också lamm. Så det blev kanske att Lammet mötte lammen som det första hans lammblick föll på. Kanske var krubban Jesus låg i bl.a. en fårkrubba, som fåren åt ur. Kanske nosade fåren och lammen på en nyfödd Jesus. Slickade honom ren. Vem vet. Vilken himmelsk symbolik.
Det engelska Wikipedia skriver i sin herde-artikel: "The Ancient Israelites were a pastoral people and there were many shepherds among them."
Gamla Testamentet är helt genomsyrad av herdekultur och dess heligaste djur var fåret, eller lammet, som sedan blev den vanligaste sinnebilden på Jesus ("Se där Guds lamm, som borttager världens synd" ropade Johannes Döparen om Jesus i Joh. 1:29). Fåret var herdarnas älsklingsdjur. Det kommer tydligt fram i Jesu liknelse om det förlorade fåret (Luk. 15:4-7), eller Jesu tal om sig själv som den gode herden som ger sitt liv för fåren (Joh. 10:1-16).
När Bibeln talar om "Abrahams, Isaks och Jakobs Gud", så har det en klang av "herdarnas Gud", ty de tre patriarkerna var alla enkla herdar. Detta är väl värt att lägga märke till. I det uttrycket, "Abrahams, Isaks och Jakobs Gud", ligger mycken anticivilisation och anarko-primitivism. Väl värt att lägga märke till är att Swedenborg menar sig ha sett i himlen att de heliga och änglarna i de högsta himlarna, de innersta himlarna, lever som Abraham, Isak och Jakob, i tält, med ett Tabernakel i mitten, såsom Israels folk i öknen. Jag har skrivit om detta mer här.
Den anarkoprimitivistiske filosofen Daniel Quinn går så långt i sin bok Ishmael (1992) som att säga att det går en röd tråd genom Bibeln som handlar om striden mellan herdekultur och "civiliserad" kultur, och att konflikten mellan Kain och Abel, där jordbrukaren Kain mördade herden Abel, är dess första stora strid, kanske den första och största symbolen på denna strid, efter att Adam och Eva kastats ut ur Edens tama vildhet för att bli jordbrukare, troligen för att ha förbrutit sig mot vildheten och sått civilisationens frön.
(2) Ännu på kung Davids tid var majoriteten boskapsskötare i Israel, David var en alldeles vanlig man från folket, en herde.
