Den livsglade restätaren på Manilas soptippar (dikt)
(baserad på artiklar som denna)
Det var en pojke
i en familj som bodde på
en av Manilas (i Filippinerna) soptippar.
Han var mager, mycket mager,
och alltid hungrig som en varg.
Han gick varje dag
och letade efter matrester
bland soporna på soptippen.
Så en vacker dag
hittade han en ljuvlig
brödskalk,
halvtorr,
och han sken upp
av glädje, djurisk glädje,
han tog skalken med sig
och delade den
broderligt med familjen.
Och den smakade
så gott, att pojkens
tankar gick till dem
som slängt skalken,
och han tyckte
att han var rik
och de var fattiga,
ty hur kunde man
slänga något så gott
som denna brödskalk
av naturens ljuva vete,
hur kunde man tycka
så lite om mat,
att man kunde slänga
något ätligt överhuvudtaget,
är det inte det
som är den sanna
fattigdomen, tänkte pojken,
att inte tycka om livet,
att inte tycka om maten,
att inte tycka om nånting, nästan,
så bortskämd är man.
Himlen är kärleken,
att älska livet,
att älska maten,
och hos ingen hade han
funnit detta starkare
än hos lumpsamlarna
och restätarna
på Manilas soptippar.
