Lite om helige dåren Rolf af Stockholm
En gammal man i sjuttioårsåldern. Liknar på Pettson i sätt och ansikte och väsen. Har alltid nåt underligt för sig, som att ta av sig skorna på biblioteken och sitta där barfota. Man träffar honom alltid på biblioteken överallt, han måste vara bra bildad, ty han verkar bo där. Men ingen tror han är bildad, ty han är som Pettson. Men plötsligt kan han börja tala om Nietzsche.
Det går nästan inte att tala med honom, så konstig är han. Han säger konstiga saker till en hela tiden. Han verkar tala i gåtor hela tiden. Till mig säger han ofta bara en ting, igen och igen, som ett mantra: Jag är Jesus reinkarnerad och naturens messias. Jag blånekar varje gång. Men inte nu mera. Nu vet jag att jag är det. Jag var ju bara förklädd och glömde vem jag var.
Rolf af Stockholm hade en hund som han älskade över allt annat på jorden. Han gjorde allt för sin hund. Jag tror han var en av de bästa hundägarna i hela Stockholm, så mycket var han ute och gick med sin hund. Pluss mycket friheter inomhus ock för hunden. Men svartsjuka människor fick polisen att ta hunden ifrån honom, till hans ofantliga förtvivlan. Han höll länge på med det där, med rättegångar och många konstiga ting, och vi försökte göra vad vi kunde för honom, hans vänner, men det var inte mycket vi kunde göra, ty polisen är genomond, bottenlöst ond, som Satan Lucifer själv. Må de brinna i helvetet i all evighet. Amen. Men enligt mitt evangelium.
