Forest Man

Natten till 11.2.2023, alltså natten till idag, hade jag något som jag kanske tycker var mitt livs härligaste dröm hittills. Den var otroligt verklig, och det kändes som om jag blev upplyst i drömmen, en obeskrivlig klarhet och ljuvlighet föll över mig i drömmen. 

 

Drömmen handlade om hur vi är eviga, gudomliga varelser, som aldrig dör, bara vårt yttre skal dör, och det är som ingenting att räkna, och inte ens det skulle dö om vi inte behandlade det och blev behandlade som avfall, som exkrementer, hela vårt jordeliv. Jag drömde att vårt sätt att begrava folk på i själva verket är att kasta bort dom som bajs, ja, att om vi skulle vara öppna för Gud och andevärlden, och be om mirakel, så skulle vi vänta oss det döda likets uppståndelse, när som helst, såsom det ock gått med flera människor i historien, och såsom det går med de flesta vilda djur i skogen, har jag räknat ut. Åldrandet sker p.g.a. att vi lever i helvetet, bajsriket, avfallsriket, Satans rike, där allt behandlas som bajs och därför blir som bajs och avfall till slut. 

 

Jag drömde att döden är som att man blir hotad av bajsriket, hotad att bli gjord till bajs med hela sig, kropp och personlighet och allt, i stora fabriker, bajsriket alltså, och detta sätter skräck i alla, men att man i hemlighet finner sig överleva i dödsstunden, att man lever vidare, att det finmateriella, själva väsendet i en, lever vidare, och att man är oerhört lättad när man upptäcker detta i dödsstunden, djupt inne i Satans exkrementfabrik, det som kallas så fint "civilisationen", dess rör och hemska behållare, där vi manglas till bajs. Där, inne i dessa rör, finner man att man inte blir till bajs i alla fall. Då, först då, vaknar många till Evigheten, och de försöker dölja sin hemlighet, att de är gudomliga, att de lever i evighet, dölja det för bajsriket, för att de ska få vara i fred, så ont och cyniskt är bajsriket, full av cyniska, grymma poliser, väktare och psykiatriker. Men varje natt, i drömmen, är vi där, i Odödlighetens rike, och vi får syn på detta, att vi är gudomliga, gränslösa, ofta först i svår sjukdom. I min dröm var jag alldeles vid gränsen till Evigheten, jag kände mig helig, gudomlig, osårbar, eftersom att jag visste att jag kunde fly dit i all nöd, att Evigheten vakade över mig och ingrep när det behövdes, och jag såg väldigt tydligt hur Herren gömmer sina skatter i sjukdom och död, ja sanningen i de orden. Och när jag var på gränsen, på Evighetens gräns, i drömmen, fann jag, hör och häpna, några spackelverktyg från min tid som byggmålare, jag som älskade att spackla, och jag fick där ett löfte om att jag skulle få spacka också i evigheten, jobba också i evigheten, jag som älskar att jobba, älskar att hänge mig åt nyttan. Det var helt ljuvligt. Vilken befrielse för alla som älskar arbete, att vi inte ska vara sysslolösa i himlen. 

 

Men det viktigaste i drömmen var det jag såg om att det ofta är först i yttersta utblottelse och "kenosis", när vi slängs bort som bajs i bajsfabriken "civilisationen" *, som våra ögon öppnas för vår härlighet, vår evighet och vår gudomlighet, och efter döden, förbajsningens slutstation, önskar vi ofta att vi visste det vi vet nu efter döden, att vi visste det innan vi dog, så att vi hade kunnat leva mer utan rädsla, så att vi hade kunnat leva ett mycket fullare liv. Men då får liksom allt lidande sitt "rättfärdigande" och sin slutliga förklaring, och vi inser att Gud är fullkomligt rättvis, att sjukdom och lidande ofta var det som väckte oss upp till Evigheten och vår gudomlighet, bara att nästan ingen vågade prata om det, av rädsla för "förbajsningen", för dem som gör allt till bajs, som kastar bort vår gudomlighet in i bajsfabriken, förgängelsefabriken, där förbajsningen satts i system, dvs. "civilisationen", "slit-och-släng-helvetet". Jag fick gå över Gränsen en liten stund i drömmen, smaka på Evigheten, som är motsatsen till bajsrike och förgängelserike, se min gudomlighet, se mitt sanna jag, och jag var så levande i drömmen, det hela var så verkligt och obeskrivligt ljuvligt och klart, att jag tror jag aldrig haft en ljuvligare dröm, denna slår mina många "rekordhärliga drömmar" genom åren, av vilka jag delat många på mina bloggar. Vad jag minns kanske bäst av drömmen, var lyckan hos dem som efter döden fann sig vara eviga, hur de upptäckte att de lurats hela sitt liv att de skall komma att dö, lurats att frukta döden, ja, deras lättnad var obeskrivlig och salig när de upptäckte sanningen, och de dolde denna sanning som en invigningens hemlighet enbart för invigda, för kostbar att visa för de otrogna, såsom man döljer sina bästa skatter i skattkammare och kistor, och de såg att de hade tassat kring tyranners tår hela sitt liv, kring "bajspoliserna" som vill göra allt till bajs, som tror på förgängelsen, som vill förgängelse, hoppas på alltings förintelse idöden, att allt ska bli till avfall, ja kring Satan och hans tjänare. 

 

Vilken andlig dröm. Sann på något vis. 

 

 

* i vilda urfolksstammar i skogen, och även i det gamla bondesamhället i antiken och på medeltiden, kastade man inte bajset, eller några som helst matrester för den delen, detta blev till helig mull i komposter, mull som utgjorde grunden för deras överlevnad. De levde inte i bajsriket än. Förstår du nu vad min dröm menade med "bajsriket"?