Forest Man

 

Origenes var klar med sitt föredrag, och satte sig. Strax började hästarna gnägga och stampa i marken av förtjusning, och en av dem, ledaren i hästgänget, sade på telepatisk väg så att vi alla hörde det inom oss:

 

"Det där (gnägg), var varken robberi eller idolatri (gnägg), men en (gnägg) blandning mellan poetrí och poesi."

 

Alla skrattade, och Milou "skäll-skrattade", om du kan föreställa dig hur det låter. Detta var alltså hästarnas humor. De kunde tydligen engelska. 

 

"Var har du lärt dig engelska, kära ledarhäst?", frågade jag. 

 

"Jag fördes hit av väckelseledaren från väckelsen i Wales, Evan Roberts (1878-1951), han gav mig i gåva till farbror Rudin. Jag arbetade i samma kolgruva som Roberts i slutet av 1800-talet, och där var vi tvungna att lära engelska. Evan läste högt för mig ibland ur sin av kol nedsmutsade King James-bibel, under matrasterna. Det var min stora tröst, på det överlevde jag träldomen både andligen, själsligen och kroppsligen. Roberts hade inga andra att läsa för, bara mig, sin arbetshäst. Även vi djur har våra hemliga kraftkällor, precis som ni människor."

 

Det var nästan som att tårarna ville fram i mina ögon när jag hörde detta. I samma stund avbröts vi av att det knackade på stalldörren. "Kom in!", sade Origenes. Och in kom en bildskön herre, och presenterade sig som baptistpastorn och helgelsepredikanten Frederick Brotherton Meyer, F.B.Meyer (1847-1929), en av Wales-väckelsens och pingströrelsens* källor. 

 

(F.B.Meyer)

 

Jag blev så glad. Honom hade jag läst mycket av och om. "Vad är ditt ärende sir?", frågade Origenes. "Jag är här för att kalla er alla, och Leif speciellt, till en konferens inom helgelserörelsen, en internationell, ekumenisk helgelsekonferens med minst 1000 deltagare från hela världen, som skall hållas strax på den stora ängen i det svenska naturreservat där Leif lekte konferens med de himmelska Smithsvännerna våren 2020. Många Smithsvänner skall, som tillhörande helgelserörelsen, närvara, och flera av dem är Leifs släktningar på något sätt. Vi gör detta av många orsaker, en av dem är för att välkomna Leif till himlen. Det blir Leifs välkomstfest och välkomstpresent. 

 

Jag blev utom mig av glädje, kramade Meyer, och sa: "Här går det undan för undan, från den ena ljuvligheten till den andra." "Skall Evan Roberts vara med?", frågade jag. "Jo, han, jag och Johan Oscar Smith (1871-1943, Smiths Vänners grundare) skall leda konferensen," svarade Meyer. "Får jag rida på vår ledarhäst här till konferensen?", frågade jag. "Jag tror han gärna vill träffa sin gamle vän Evan igen", fortsatte jag. "Jo, det får du gärna", svarade Meyer. "Vi rider allihop, så får hästarna välbehövlig motion. Allt är redo, det är bara att sadla hästarna. Konferensen skall vara i 1500-talets Sverige, så vi behöver inte byta existensplan."

 

Som sagt så gjort. Origenes gick och lånade de hästar som fattades oss från grannens stall, och så sadlade vi hästarna och påbörjade den långa resan. Vi samtalade med varann medan hästarna travade sakta fram på sandvägar och stigar i skogen. 

 

"Kommer min far och farfar att vara där?", frågade jag Meyer. Min far hade dött våren 2032, som 85-åring, precis på datumet då han hade väntat Uppryckandet. "Ja", svarade Meyer. "Alla de viktigaste personerna i ditt liv som dött, är där."

 

Jag jublade. Det var som en Lammets bröllopsfest i miniatyr. 

 

Milou sprang efter oss, följde min häst hack i häl, följde mig som alltid. 

 

Jag njöt i fulla drag av all ljuvlig natur som vi red igenom. Så mycket vacker lövskog och så många vänliga ängar. Ibland sågs en faun och en tomte, men mest träffade vi allsköns djur. 

 

När vi ridit en halv dag, rastade vi vid en silverklar bäck, en stagneliansk "silverbäck". Vi drack oss otörstiga och plockade några fullmogna gula äpplen, som vi åt med god aptit. De stillade hungern och smakade lika gott som Afrikas mangon och persikor, köpta i Afrika där de odlades. Dvs. frukter som fått mogna färdigt på träden och fått mycket, mycket sol. 

 

En timme rastade vi, och sedan red vi vidare, för att nå konferensstället innan skymningen föll. 

 

När vi kom fram i skymningen, var konferensängen full av bänkar, de hade just avslutat kvällsvarden och bar nu bort matborden från ängen, och ställde den i högar invid skogsbrynet. Allt skulle vara färdigt för morgondagens första möte, ett bönemöte på knä vid bänkarna. 

 

Skogarna omkring var fulla av tält. Alla bodde i tält, och det var 1500-talstält, gjorda av fårskinn och getskinn (1).

 

Och se, där var predikstolen framme framför alla bänkarna, vid södra ändan av ängen. Det var samma predikstol som jag hade byggt, utan spik, av funna grenar och plasttråd riven av gamla plastsäckar. Den predikstolen hade överlevt jordelivet, hade tagits till vara i himlen. Och det samma gällde det gammaltestamentliga, abrahamitiska altaret som jag byggt av funna stora stenar bredvid predikstolen. 

 

Jubeln var stor då jag träffade min far Willy och min farfar Nils Johannes ute i skogen, vid deras tält. De var i 30-årsåldern. Vi kramades och hoppade omkring av glädje, och jag fick höra att de hade rest hit från mitt barndomshem i Kyrkslätt i andevärldens Finland, där de bodde med sina käraste släkningar i "Gamla huset" på Lyckobo, det förfallna gamla hus som numera på jorden tjänar blott som lada och förvaringsställe för gamla saker. Se, i himlen var det fullt bebott, av likasinnade släktningar, där hade allt bevarats så som det var i min tidiga barndom.

 

Konferensen skule vara i två veckor, och för varje dag var det planerat tre möten på två himmelska timmar var. Det första mötet varje dag var ett bönemöte, som skulle börja kl. 8.00 himmelsk tid, i morgonsolens klara sken.

 

Efter att jag hälsat på far och farfar och några andra viktiga släktningar, uppsökte jag och de andra i Bergmankretsen Evan Roberts, för att överlämna hästarna i hans vård. 

 

Vi hittade Evan och fick bevittna stor glädje både hos hästarna, som alla arbetat för Evan i kolgruvorna under sitt jordeliv, och hos Evan, som kramade om hästarna medan han tjöt av glädje. Det verkade vara lång tid sedan sist de träffades, och det var som om de var bästa kompisar sedan urminnes tider. Hästarna nafsade i Evans kläder och i hans hår, tuggade lite på det och gnäggade starkt. 

 

En fråga steg upp i mig:

 

"Evan, hur är det, kan hästarna också förflytta sig med blotta tankens hjälp i andevärlden?"

 

"Ja", sa Evan, "de har alla samma paranormala förmågor som vi, alla på sitt vis, alla djur och alla växter och alla mineraler och atomer har det. Men de är överlägsna oss människor moraliskt, därför att de är våra tjänare här som på jorden, och störst är den som tjänar och offrar mest. Det gör att våra hästar från jorden alltid finns oss tillhanda, och rymmer inte ut i det oändliga vilda och lämnar oss i sticket, utan de är hos oss precis som våra skyddsänglar och alla våra missionärer från Eden är det. Deras djupa Kenosis (utblottelse) även i andevärlden gör att alltings återställelse går mycket snabbare än den annars skulle ha gått. Men, minsann, även de reser med hjälp av tanken, till sina vilda och fria kompisar, men det sker om natten, medan vi sover, medan vi inte behöver dem. Så om du kikar in i häststallet om natten kan det mycket väl hända att du finner det tomt. Att de är på resa. Hästarna lär oss hurdan Gud är, att han lever i Kenosis (liksom "underground") även här, inte bara på jorden, eller i Jesu jordiska liv. Vi har lärt oss att Gud ÄR Kenosis, till sitt innersta väsen, att Hen älskar fattigdomen och ödmjukheten och saktmodet, det är inte bara något yttre som Hen tar på sig för vår skull. Och sådan skall Hen förbli i evighet, och det är vår trygghet, garantin för att allting skall återupprättas. Ty Gud skall gå efter de förlorade fåren, hitta dem och bära dem hem, helt tills den siste syndaren är funnen och hemburen. Det är inte för intet som denna helgelsekonferens mest skall handla om kampen för själarna i 1500-talets fundamentalistiska Stockholm. Konferensen kryllar av missionärer från högre himmelska plan."

 

Det Evan Roberts sade, berörde mig djupt. Det klingade helt i enlighet med min gudsbild. 

 

 

* "In April 1905, he spoke for eight days to large audiences in Los Angeles, stressing what he had experienced of Evan Roberts and the Welsh Revival. One of those present on April 8, 1905, was Frank Bartleman, who was to be a central figure in the Pentecostal explosion in Azusa Street, Los Angeles, in the following year. Bartleman was "stirred" as "F B. Myer (sic) ... described the great revival going on in Wales, which he had visited"." (From this article)

 

(1) man slaktar inga djur i himlen, utan dessa skinn hade fåtts från jorden, dvs. omvandlats till ande från jordiska förhållanden, fatta det den som kan.