(kenosis betyder "utblottelse")
Vissa saker, förmågan att göra dem, bygger helt på att man inte är känd, att man är anonym. Jag ska ge två exempel på sådana ting. Den ena är förmågan att äta rester på alla restauranger utom McDonald's - där detta aldrig är svårt, vad som än händer (så gästfria är de, det är för att det är de fattigas äteplats). På övriga restauranger får inte restaurangarbetarna känna igen mig, och då särskilt mig som deras restätare, för då föser de ut mig snabbt (det har hänt). Jag måste smygäta deras rester vid rätt tillfälle, och så sällan att bekantskap och igenkänning inte etableras. Och när jag sedan gör det, måste det ske fort och smidigt, likt mössen och råttorna på Medborgarplatsen äter rester. Jag får t.ex. inte tacka för maten, vilket jag annars tycker om att göra. Ansiktskontakt med personalen bör undvikas.
Den andra saken som kräver anonymitet, är förmågan att skriva riktigt bra poesi. Att skriva poesi som inte skrivs så som man ska skriva den, som man ska skriva enligt senaste mode, eller något mode överhuvudtaget, eller enligt elitens förfallna smak och esteticism. Att skriva lika bra som sjuåringar (en av de bästa dikterna jag läst skrevs av en sån lustig krabat). Det kräver att man inte är känd. Att man inte vet hur man ska skriva poesi. Vet vad som gäller, vad som anses bra. Jag skrev mina bästa dikter sommaren 2007, då jag bodde i skogen som hemlös, tiden innan jag blev "minikändis" i kultureliten hösten 2007, och senare, 2008, "minikändis" i svensk pingströrelse och frikyrklighet.
Mina nästbästa dikter skrev jag som "sinnessjuk", ihjältigen av eliten, efterfrågad av ingen, läst av nästan ingen, under mystiska vaknätter på McDonald's från och med vintern 2009-2010 till ut på 2011. I yttersta utblottelse. "Sinnessjuk" och hemlös. Halvt i "psykos", ett lätt offer för väktarna och psykiatrin. Jag formligen bodde på McDonald's under denna tid, under den tid jag var i Sverige. Jag var annars mycket nere i Europa på tågluff, för att undkomma den hårda vintern.
Mina dikter i djup "psykos" hör också till det bästa jag skrivit, fast det är barnsligt. Det är så skirt och sött och sprött att jag tror att det går över huvudena på eliten (likt all min lustiga humor i psykos också troligen gör), lite så som olika underliga svenska dialekter sällan eller aldrig uppmärksammas av eliten, fast de kan vara nog så humoristiska och poetiska. Det bästa skrivs på dialekt, är djupt lokalt och personligt unikt och fullt av de finaste nyanser och lokal, familjär lustighet. I djupaste psykos har jag skrivit på dialekt. Olika finlandssvenska dialekter, eller blandning av dialekter, eller min helt egen dialekt. Eller vad sägs om följande dikt, som heter "Dikt på fronten", skriven i djup psykos, när jag vaknade ur min dvala efter en straffmedicinering på Ytterö psyk i Farsta i februari 2020, om en mystisk återupplevelse av barndomen:
"Att uti mystiske fyren på filten dää,
kan ja nästan läs hu de kändes dää,
uti själens värld som sexåring dää,
när man satt uti böckinas väärld.
(Skogsmannen på Åbo-slang)" (min kommentar: det var nog på min egen dialekt, allt)
Man måste ha kontakt med sin barndom och barnet inom en för att kunna uppskatta sånt, samt lite sinne för dialekter och dialekters humor. Jag har märkt att ofta finns det ljuvligaste i det enklaste, som en hund på gatan. Andra kan ha smak för annat, och jag ska inte döma ut er om ni inte tycker det är nåt speciellt med denna dikt.