Forest Man

Jocke Lindqvist, Schamanen bland de hemlösa och kriminella i Stockholm, är död. Han blev lite över fyrtio år gammal. Han blev ihjälslagen i ett slagsmål. Han dog i försvar för de svaga, martyrdöden. Han var så föraktad, bl.a. p.g.a. sin alkoholism, att familjen inte vill ordna någon begravning. Detta är jävlars beteende. Älska din fiende. Gråt på hans begravning. Jocke var en kär och mycket nära vän till mig, han fick också se mina hyddor i skogen, som han tyckte mycket om (jag visar dem bara för några få invigda som jag litar på). Han var ju som en indiankrigare, modig och härdad, hemlös för det mesta. 

 

Jocke trodde på Gud, men inte på Jesus. Inte officiellt i alla fall. Var han äkta frälst? I början visste jag det ej. Jag trodde han tillhörde gränsfallen, som det finns många av. De är länge i andevärldens limbo, området mellan himmel och helvete, innan deras karaktär är slutgiltigt prövad och de går till sin slutliga hemvist, himlen eller underjorden, dvs. helvetet under jorden. Något medeltida, katolskt eller lutheranskt helvete finns dock ej, det det betyder är en hemlighet för de invigda, och skall uppenbaras för världen en gång. 

 

När jag idag i solen mitt på dagen spelade andliga sånger på gitarren för mig själv, kom Anden över mig och jag såg in i andevärlden. Då såg jag att Jocke hade kommit till himlen. Det var strax efter att jag hört att Jocke var död. Dvs. prövningen av Jockes karaktär hade skett redan på jorden, och han var redo för himlen på dödsbädden. Jag såg en skymt av hur han hade dött, och det var en mycket vacker och salig död. Så som martyrer dör. Jocke hade många brister, men mycket gott i sig ock. Han var en av de heliga dårarna bland de hemlösa i Stockholm, och sade till mig en gång djupt inne i skogen att han pratade med vind och vatten och eld och jord. Det sade han många gånger till mig. På ett underligt sätt sade han det. Som en helig dåre. Då slog det mig att det var just så indianska schamaner pratade. Han var trots allt en äkta schaman. Han hade paranormala krafter, och han försökte hela mig en gång i St. Clara kyrka med handpåläggning. Kände du kraften, frågade han mig. Jag kände ingenting, men Gud hörde helige dåren Jockes böner. 

 

Just nu har Jocke det gott. Det kan jag känna djupt inne i min Ande. Gläd dig du ock över att han nådde fram till himmelens kust, och förlåt honom alla han synder, såsom Jesus alltid gör med alla. Alkoholister kan komma till himlen, det finns det många bevis på genom historien. Jag vet ett helgon som är alkoholist. Jag har t.o.m. träffat honom. Goda alkoholister använder alkoholen till att göra gott. Det går. Många rastafarianer använder cannabis på liknande sätt, som en helig medicin och ett sakrament. Alkoholen är en drog som kan liknas vid cannabis. 

 

Jag fick också en uppenbarelse om att Jocke Lindqvist var heligare än hans rival, biskop Fredrik Vesterberg i Stockholm, en annan av Stockholms undergroundlivs heliga dårar. Och det var Jocke som vann Louises hjärta, inte Fredrik. De var rivaler om samma tjej, båda förälskade i henne. Det var rätt och riktigt att Jocke fick Louise. Det var han värd. Han fick också barn med Louise. Trots att han var hemlös. Men barnet dog tidigt. Nu går Jocke till hans lilla barn i himlen, och får sitt barn till slut.

 

Tack käre Jesus för det.

 

Jockes närmaste ska ha en minnesstund för Jocke, som ska ersätta hans begravning. Kontakta Louise Azules om du vill vara med. Jag kan inte uppge några kontaktuppgifter, för att skydda Louise. Men du kan också meddela mig om du vill vara med på minnesstunden. Jag är förstås inbjuden dit.