Forest Man

Lars Larsen's blog

Bebådelsen

Publicerad 2020-10-13 16:59:00 i Countdown to the Second Coming, Fiction, The rapture, The second coming (the return of Jesus),

(novell om bebådelsen av Jesu återkomst)
 
Jag har lidit så mycket i mitt liv. Ibland har jag undrat om jag lidit mer än Kristus. Många gånger har jag hoppats att min lidandes tid ska ta slut, och jag äntligen får en tid av ro och glädje och meningsfullhet. Jag har formligen törstat efter att få dö, för jag hela mitt liv haft åskådningen att döden befriar oss från allt lidande genom att befria oss från den grovmateriella verkligheten, som är lidandets upphov. Jag har känt mig fånge i min kropp, och har tre, fyra gånger i mitt liv gjort små självmordsförsök. 
 
På grund av min längtan efter döden, håller jag ständigt på att räkna ut datumet för Jesu återkomst, när Jesus skall komma i skyn och alla skall dö och en ny värld skall uppstå. Nu har jag igen ett sådant där datum som jag räknat ut med talmystik och annat, som ett möjligt datum för Jesu återkomst. Datumet är 11.11.2020. Att jag gör så är bara ett bevis på hur jag törstar efter döden och återkomsten. Att jag törstar så, har att göra med att jag lidit så mycket. Jag har fått nog, känns det som, av den grovmateriella verkligheten och dess lidanden. Så lite skall till innan jag börjar längta efter döden och tänka på självmord. 
 
Idag är det den 2.11.2020. Det är nio dagar kvar till mitt efterlängtade datum, som jag har räknat ner till i tre och en halv månad. Idag har varit en tung dag, det känns som att gå i tjära, ingenting händer, jag måste hela tiden hitta på nåt, verkligheten kommer inte till mig naturligt. Jag är i fångenskap på ett mentalsjukhus, så det kan vara en del av förklaringen. Jag har suckat och längtat efter döden, igen. Tänkt på Jesu återkomst. Tänk om han kunde komma. Hur glad jag skulle bli då. Allt lidande för evigt slut.
 
På kvällen har jag en av dessa andaktsstunder som jag ofta har på kvällen, och som hjälper mig att härda ut. Jag sjunger ur den norska Smiths Vänner-sångboken "Herrens Veier", läser ur några gamla andaktsböcker av Natanael Beskow, P.P.Waldenström och G.Edén, och ber på det. I själva verket är dessa stunder bättre än det jag upplever på gudstjänster. Mycket bättre. Jag får gå till gamla källor, och slipper höra på postmoderna predikanters prat och höra på sliskiga lovsånger. Här utöser jag mitt hjärta inför Gud, tigger om hans återkomst, mediterar inför Kristi ansikte, som jag ofta upplever som en sol på min andes himmel, och tårarna rinner ibland. Ikväll tigger jag särskilt innerligt om att Jesus skall komma 11.11.2020 tillbaka. Jag säger till Honom att världens lidande har nått ett skede då han bör komma. Det har gått för långt, säger jag till Honom. Snälla, kom. 
 
Klockan är tio. Jag lägger mig att sova efter att ha strykit ännu en dag ur nedräkningskalendern. Nio dagar kvar. Jag älskar sömnen, för den påminner mig om Hades' sorglösa tillvaro av drömmar och sömn utan lidande, efter döden. Jag föreställer mig att om jag dog nu, skulle jag få känna sömnens sötma och drömmens lisa, intill de dödas uppståndelse. Min längtan efter döden får mig att längta efter sömnen, varje dag. Jag ser fram emot att få sova, varje dag. Och när jag vaknar, vill jag dröja så länge som möjligt i sömnen, och jag ligger ofta i sängen i över tolv timmar. 
 
Jag somnar. Kl. 11:11:11 vaknar jag med ett ryck. Någon sitter i rummet. Jag blir vettskrämd. Vem är det? Det sitter någon vid min säng, på stolen. Åh. Det är en gammal man. Han liknar på min min döde farfar. Nils Johannes Larsen. Kan det vara sant. Att han har kommit för att besöka mig från sin himmel. Jag stirrar på honom, chockad. Han verkar helt levande och verklig. 
 
Farfar böjer sig över mig i sängen, och viskar i mitt öra: "Lars, det är dags snart." Sedan försvinner han i ett nu. 
 
Jag tror jag har drömt. Det var nog en dröm allt. Jag gnuggar mig i ögonen. Nej. Jag ser klart. Jag drömmer inte. Han satt där nyss. Jag vaknade, och han satt där. Jag har inte sovit sedan dess. 
 
Kan det ha varit en bebådelse. Nu sköljer verkligheten av det som hänt mig, över mig. Det är ju bara nio dagar kvar till mitt domedagsdatum! Och talet nio hade spelat stor roll i mina uträkningar! Störst roll faktiskt! 
 
Det var en bebådelse. En ström av glädje sköljer över min själ och kropp, och jag gråter av jubel. Nu finns det en reell chans att Jesus skall komma tillbaka 11.11.2020. Jag har ju inte trott på det egentligen, sådär innerst inne, att han ska komma då. Jag har ju profeterat om datum så många gånger förr, men Jesus har inte visat sig över Jerusalem. Men nu tror jag på det! Nu tror jag! Bebådelsen är här! Hugsvalaren är här! Helig Ande sköljer över mig. Jag måste ha blivit döpt med den Helige Ande här och nu. 
 
Och så känner jag den ljuvaste känslan jag känt i mitt liv. Hur ska jag beskriva den? Den här beskrivningen kommer jag på: det är som om en skock hundvalpar slickade en förpinad, utmärglad, utbränd och övertrött kropp. Så att jag känner hela naturens moderlighet i all dess stora styrka skölja över mig och ta hand om mig, ÄNTLIGEN. Eller som om jag suttit hela natten och frusit och väntat på solens värmande strålar, och den äntligen reser sig över horisonten och börjar tina mina frusna lemmar. Och det är den vackraste och mest romantiska soluppgång jag skådat i mitt liv, att på till. 
 
Jag gråter och gråter. Jag måste ha gråtit i en timme nu. Nu känns det som om jag ligger bedövad av verkligheten i Jesu snara återkomst, slagen till marken, värkande av verkligheten i det som ska ske. Jag kan inte vänta på det som ska ske. Jag stiger upp ur sängen, och gör en nedräkningskalender på nio dagar där man även räknar minuterna, sju minuter åt gången. Den skall hjälpa mig att vänta i de sista nio dagarna. Jag skall jubla varje gång jag får stryka sju minuter, tänker jag. Någon sömn blir det inte att vänta mer fram tills det stora händer. Jag kan inte sova mer. Min själ är för full av förväntan. 
 
Och så blir det. Det blir ingen sömn mer den natten. Istället tillbringar jag den i bön och bibelläsning. Jag läser Uppenbarelseboken en gång till igenom, och ber och ber. Mediterar inför Kristi ansikte, som aldrig tycks varit vackrare för mig. 
 
När klockan blir sex, och jag får lov att gå på datorn igen, skyndar jag mig att kolla på Twitter om någon annan har upplevt något liknande den natten. Jo, jag hittar en, Jalil, som har haft en liknande dröm om sin morfar. Hans döde morfar hade sagt till honom exakt de samma orden till honom som min farfar hade sagt till mig, med några ords skillnad: "Jalil, snart är det dags". 
 
Då börjar jag ana vad som hänt. Kan det vara så att alla människor på jorden drömt något liknande som jag? De på norra halvklotet natten innan de andra? Det kan vara så. Få går och väntar på Jesu återkomst, så få förstår vad de drömt. Men de kommer att förstå när folk börjar prata på Facebook och Twitter. Det kommer att gå en jordbävning genom jordens andliga sfär, när alla märker att de drömt något liknande som de andra. Medierna kommer att skriva om det. Det blir ett bevis på att andevärlden finns och skall ingripa snart med något som få har väntat på, som få vet vad är, de bara vet att något stort väntar, på basen av sin dröm. 
 
Ja, så måste det vara. 
 
Det var den stora Bebådelsen. Den största Bebådelsen i mänsklighetens historia. Som vida överträffar Jungfru Marie bebådelse eller någon annan bebådelse. Var det inte sannolikt att så måste ske? Gud måste ju varna mänskligheten för historiens största händelse, Jesu återkomst! 
 
Med denna visshet går jag vidare, och "jublar med en outsäglig, himmelsk glädje då jag nu står nära målet för min tro: min själs räddning." (1. Pet. 1:8-9) Jag går och lyssnar på Einar Ekbergs sång "I morgon". 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland, Norwegian, lives in Österbybruk, Sweden, poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve and the Nacka Reserve outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars' professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Österby boende, a group home for mental patients 45 km northeast of Uppsala. His adress is: Harviksvägen 6A, 74830 Österbybruk, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela