Forest Man

(del 1 av kapitlet är här)

”Men finns det”, frågade jag Fridegård, ”skogar och djur i de nedre ”helvetena”, t.ex. i 2000-talets svenska ”helvete”, det som motsvarar nutidens Sverige, Sverige år 2036?”

”Ja, det gör det”, svarade Fridegård.

”Men då är ju träden och djuren i helvetet!”, utbrast jag.

”Nej, det är inte så det går till. Lever t.ex. skogen på jorden idag i ”helvetet”, trots att jag skulle påstå att många människorna i västvärlden där gör det? Det skulle jag då inte påstå. Så känner man inte när man går genom en skog. Istället är träden missionärer från Eden som valt att bosätta sig i ”helvetet” för att trösta, undervisa och påminna om Edens verklighet. De är inte i helvetet, ty helvetet och himlen är primärt tillstånd, inte platser. En hel del människor från Eden är missionärer i ”helvetet” och skapar ljus och trivsel omkring sig där de går, som lockrop till högre världar. De kan vara fullkomligt lyckliga fast de arbetar i ”helvetet”, en gråare värld än här. De går emellanåt tillbaka till Eden och sover eller vilar upp sig. De är nämligen på jobb i ”helvetet”, tjänar sina medvarelser dag och natt. Samma sak gör träden och djuren i ”helvetet”. Deras hjärta är i att tjäna de fallna och eländiga. Det är deras paradis, att få älska. De kommer att göra så helt tills den sista varelsen har nått Eden.”

”När tror du att alla kommer att ha nått Eden?”

”Om lite över tusen år, tror jag. Snart dör Moder Jord, och då börjar ”tusenårsriket”, som tar plats i andevärlden, det är domens tidsålder, då allt skall återupprättas. Då kommer inga nya själar in i ”helvetena” i andevärlden, så då töms "helvetena" sakta, då alla hela tiden stiger mot högre världar. Helvetesnivå efter helvetesnivå töms och förintas (detta är vad som menas med att "döden och dödsriket kastas i eldsjön", i Uppenbarelseboken i Bibeln, förf. anm.), ty de är skapade av de fördömdas tankar. Men Gud har en plan för "helvetenas" tömmande, att det inte ska ta mer än tusen år efter Moder Jords död innan den sista själen nått Eden. Därför heter det ”tusenårsriket”. Om änglarna och de heliga lyckas riktigt bra, kan det ta kortare tid. Vi kan påskynda Herrens återkomst, står det i Bibeln. Det kan ta bara kanske 800 år eller rentav 500 år. Man behöver inte leva de 16 år på varje plan (63 stycken, förf. anm.) som det tusenåriga tidstaket innebär. Men man får då lov att vara högst 16 år på ett plan, sedan måste man dö, ha en ”life-review”, som är som en skärseld, och man lever sedan vidare på nästa plan, en nivå högre. Det blir hela tiden bättre för dem i ”helvetet”, därför är vår värld en hoppets värld, och det stämmer inte alls det som stod över ingången till Dantes helvete: ”I som här inträden, låt hoppet fara.”

Vi avbröts i samtalet av att en gråblek, olycklig varelse plötsligt visade sig. Det var en ung man i 25-årsåldern.

”Ursäkta Leif”, sa Fridegård, ”det här är mitt barnbarns barnbarn, Jonte, han är här i en vision som han har just nu, och frågar om råd. Han lever på jorden. Vad är det du vill, Jonte?”

”Jag är så rädd för Kollapsen och mänsklighetens utdöende”, sa Jonte.

”Var inte rädd, Jonte", sa Fridegård. "Tänk såhär: Vad vore alternativet till Kollapsen? Ett evigt teknohelvete? Evig ekonomisk tillväxt så att vi alla blir cyborgs och robotar till slut? Det måste gå som det går nu, förr eller senare. Det är vårt slutliga öde, det är ödesbestämt. Och det är vår befrielse från Demiurgens, alltså Satans, herravälde. Vad har du att frukta annat än döden? Och förr eller senare måste du ändå dö. Varför inte förr hellre än senare? Vad är meningen med att leva länge på ”helvetets” plan? Om du dör, får du ju det bara bättre, du får komma till vår värld, en bättre värld, som därefter blir allt bättre, ty du påbörjar en vandring mot ljusets riken. Men Jonte, har inte ditt samhälle kollapsat än? Det är ju redan 2036?”

”Nej, jag fick nämligen jobb på en permakulturgård som är självförsörjande. Jag köpte mig en plats där för en stor summa pengar. Du vet ju att jag var rik.”

”Åh. Ja. Kollapsen har inte nått landsbygden på jorden än. Men i städerna dör dom ju som flugor.”

”Vi räknar med att kollapsa när kärnkraftverken över hela världen havererar och får härdsmältor. Det kan hända när som helst. Personalen som ska sköta kärnkraftverken dör sakta bort i pest och svält. Och nya är svåra att utbilda.”

”Vi räknar här uppe med att den sista svensken dör kring 2040. Så det är möjligt att du bara har knappt fyra år kvar att leva. Räkna dina kvarvarande dagar, och gör det bästa av den tid du har kvar, så gör det inte så ont att dö. Du kommer antagligen att dö antingen av pest eller svält.”

”Men jag känner mig otrygg. Vad som helst kan hända i Kollapsen.”

”Jonte, ”helvetets” kollaps är min trygghet. En gång fick tanken på evigt helvete och helvetets eviga tillväxt mig att hållas vaken om nätterna, och gav mig mardrömmar när jag somnade. Sen fann jag tröst i den vetenskapliga fysiken, som lärde mig att evig tillväxt på en ändlig planet var en omöjlighet, och att resursbrist skulle göra det omöjligt för Babylon på jorden att göra sig evig med hjälp av förnyelsebar energi. Det skulle helt enkelt inte finnas mineraler nog för omställningen, något jag lärt mig av den finske vetenskapsmannen Simon Michaux. För att inte tala om bristen på energi som skulle subventionera omställningen. Jonte, vill du att Babylon ska vara i evighet?”

”Nä, inte direkt. Jag är inte futurist.”

”Så omfamna då kollapsen, som en seger för Naturen och Himlen, så som vi gör här i himlen. Lär dig att dö, och dö med värdighet, med upplyft huvud, såsom Jesus lärde oss. Det kan bara bli bättre sen.”

”Tack, Jan”, sa Jonte. ”Nu känns det bättre.”

”Får jag bara”, sa Fridegård, ”innan du går, citera en vers av Edith Södergran, som hon skrivit på denna sidan:

”När det nya bryter samman
Och en postmodern värld förgår.
Vad är kvar då? Jo, det gamla,
sen det uråldriga från fjärran år.
Sen till sist så kommer smygsamt
det förutan begynnelse och änd’;
se, det silverklara, Eviga
står vid vår gränd.”

(Edith Södergran)

”Tack, tusen tack. Hälsa Edith från mig”, sa Jonte. Sen försvann han i ett ögonblick.