Forest Man

Lars Larsen's blog

Bo Setterlind och döden

Publicerad 2022-11-04 15:02:00 i Apostle Paul, Bo Setterlind, Death and life after death, Erik Johan Stagnelius, Hell, Poems, songs and music, The Bible, Universalism, the doctrine about the final salvation of all,

Döden tänkte jag mig så
 
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
 
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
 
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
 
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
 
Döden tänkte jag mig så.
 
(Bo Setterlind)
 
Kommentar: I kristendomens historia, som Setterlind definivt tillhör, finns det två huvudinställningar till döden. Den ena är att döden är en fiende som måste övervinnas, och kan illustreras med aposteln Paulus ord i 1. Kor. 15:26: "Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;", den andra inställningen är att döden är en vän, en seger, och finns också hos Paulus, som inte riktigt vet hur han ska handskas med döden. Den kan illustreras av Paulus' ord om att "Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning." (Fil. 1:21).
 
I mänsklighetens sekulära historia tror jag den förra inställningen har varit den mest utbredda, men bland poeterna, och särskilt bland de religiösa (och bland de religiösa, de romantiska) poeterna, tror jag det varit den senare som varit mest utbredd. Bo Setterlind är ett typiskt exempel på detta, på en romantisk poet som är vän med döden (Stagnelius hade också mycket höga tankar om döden). I en typisk dödsannonsdikt diktar Setterlind såhär:
 
Att dö är seger,
inte nederlag
Det lyser över bergen
Natt har blivit dag
Sörj inte den som
äntligen är fri
Och frukta ingenting ty
Gud är liv.
 
Döden är ett underligt tveeggat svärd, som både sårar och helar på samma gång. Den tar oss bort från våra nära och kära, men vi får något tillbaka som är mycket bättre, evig salighet på himlens ängar och i himlens sagoskogar. Vi vet inte riktigt om vi skall gilla eller hata döden, och många som tar självmord, står och väger, skall dom, skall dom inte. Inte ett lätt val direkt. 
 
Bo Setterlind var besatt av döden. Döden genomsyrar hans diktning, har det sagts, det var närmast ett av hans huvudteman. De två dikterna ovan är också bland våra käraste begravnings- och dödsannonsdikter, så han har gjort sitt jobb bra. Det finns en tredje dödsdikt som vi inte bör gå förbi, jag skall inte citera hela, av utrymmesbrist, men det är hans ljuvliga dikt "Idag har jag hälsat på döden", som slutar med "...och döden bar Mästarens drag." Här inte bara romantiseras och idealiseras döden, utan den gudomliggörs, den blir till Kristus själv. Högre tankar om döden går det inte att ha. Om Setterlind har rätt, så väntar oss alla något oerhört, som vi bör se fram till med bävan, fröjd och helig förväntan. Setterlind gör ingen skillad på helig och syndare här, för alla blir döden en Kristus, för alla är döden en seger, för alla är döden en gammal odalman som plockar oss i sin korg. De som är full av hämndlystnad gentemot de onda, får inte mycket näring här för sina helvetesfantasier. Setterlinds dödsdiktning har ett så idylliskt och tryggt drag, att något evigt helvete för den oomvända syndaren inte verkar passa in här alls. Även om jag inte har några källor för det, antar jag att Setterlind var universalist, dvs. troende på allas slutliga frälsning. Det är den åskådning som rimmar bäst med hans dödsdiktning.
 
Grundar sig inte mycket av vår rädsla för döden på vår rädsla för att inte duga i Guds ögon, för att kanske komma till helvetet efter döden? Jag tror det. Det är ett även hemskare öde än att tillintetgöras för evigt. Men då kommer Setterlinds odalbonde med sin korg och sätter oss i korgen och vaggar oss till ro i den. Du duger. Döden är att komma ett hack högre, för alla varelser, och därifrån kan det bara bli bättre. Himlen har många rum. Den är skapt för att vi ska kunna göra framsteg och förstå mer och mer. Alla kommer att förstå sina fel och "synder" efter döden, genom "life reviews", paranormala återblickar på sitt liv, och alla får en vilja göra bättring p.g.a. dem, det är min fasta övertygelse. 
 
"Och frukta ingenting ty
Gud är liv."
 
Det är bara om det inte finns något helvete efter döden, som vi inte har något att frukta. Jesu hälsning till sina lärjungar "Frukta ej!", när han visade sig för dem efter uppståndelsen, kunde bara ha sagts om det inte fanns någon risk för lärjungarna att hamna i helvetet efter döden, eller på något sätt komma bortom allt hopp, bortom Guds omsorg. 
 
Och Paulus summerar Bo Setterlinds övertygelse kanske bäst av alla, när han i Romarbrevet 8:38-39 skriver: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre."
 
Vem är "oss" här? Är det inte Paulus och hans läsare, vem som helst som kommer att läsa hans brev, nu och för all framtid? Ond som god? Ja, och även om det bara menades Paulus och hans församlingsmedlemmar, de heliga i Rom, så är det lika tröstande. Enligt Paulus finns det ingen chans i världen att han och hans läsare skall komma utanför Guds kärlek och närvaro, falla genom Odalbondens korg i Setterlinds dikt. Psaltarens diktare i Psalm 139:8 bär på samma insikt: "Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där." 
 

"Då faller alla mina plågor,
all min fruktan för framtid och död,
när jag vaknar till verkligheten
att jag bor i det Väsendets famn.

När jag fattar att jag skall få bo där
i evighet, då blir det klart
att en helt obeskrivlig trygghet
från evighet är till mig spard."

(Från dikten "Väsendet" i min diktsamling "Morgondrömmar" 2014)

 
 
 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Born 1984 in Finland. Norwegian, lives in Stockholm, Sweden. Poet, ecotheologian and ecophilosopher (though not an academic such in both cases, although he studied theology for almost three years at Åbo Academy University), is also called "The monk" ("munken", he is monk in a self-founded monastery order, "Den Heliga Naturens Orden", "The Order of the Holy Nature"), he calls himself "Forest Man Snailson" (Skogsmannen Snigelson) because of certain strong ties to Nature and the animals, founded among other things through many years of homelessness living in tent, cot, cave and several huts in the Flaten Nature Reserve, the Nacka Reserve and "Kaknästornsskogen" outside of Stockholm. He debuted as a poet in 2007 with "Över floden mig" ("Across the river of me"), published by himself, he has also published an ecotheological work, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Animalistic theology. The return of paradise") on Titel förlag 2010. He has published the poem collection "Naturens återkomst" (The return of Nature) on Fri Press förlag 2018 together with Titti Spaltro, his ex-girlfriend. Lars's professions are two, cleaner and painter (buildings). Before he was homeless, but right now he lives in Attendo Herrgårdsvägen, a psychiatric group home for mental patients in Danderyd, Stockholm. His adress is: Herrgårdsvägen 25, 18239 Danderyd, Sverige. One can reach him in the comments section on this blog. His texts on this blog are without copyright, belonging to "Public Domain". He is the author of the texts, if no one is mentioned.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela