Om en skir gatuduva på Karlaplan
Gatuduvans skira härlighet.
En dold
härlighet.
Dold i smuts och sopor.
Hon lever i smuts
och lever av smuts.
Det känns som om
hon pickar i sig
vad som helst,
att hon har
stålmage,
härdad under ett helt liv
av urskiljningslöst
pickande.
Hennes härlighet
och salighet
är i pickandet,
av att upptäcka det som
andra bara trampar på
på gatan,
det andra varelser försmår,
det tar gatuduvan vara på
med sin ljuva näbb,
med sin Kristusblick,
den underjordiska blicken,
under vilken allt får liv,
även smuts och bråte.
Och en gång
mediterade jag
över gatuduvans
inre liv,
mitt i dess till synes monotona liv,
dess pickeliv,
dess trippeliv,
och jag kom fram till
att detta inre liv
i sin romantik
och finkänslighet
är något som övergår
vår fattningsförmåga;
en dold pickehärlighet,
en dold trippehärlighet.
Hunden har sin härlighet
och salighet i nosen
och skällandet,
gatuduvan har sin härlighet
och salighet i pickandet
och trippandet,
och det är för sött
och för skirt
för våra grova sinnen,
för romantiskt vilt,
för lågt nere i kenosis,
i utblottelsen
och underjordiskheten,
djupt nere i korsets härlighet,
för att vi skall kunna
uppfatta det,
vi som har våra sinnen tränade
i att söka
det som är stort i denna världen.
Men i s.k. "psykos",
som vildman, ett med min djuriska natur,
har jag fått en glimt av det,
en aldrig så liten glimt,
och jag skall aldrig glömma det,
det är värt
all psykiatrisk tvångsvård och tortyr
jag har uthärdat.
Djurens edeniska härlighet,
dold för våra blickar.
En gång, då jag knappt
trodde på Gud, 2018 (jag har skrivit om det här),
skulle jag begrava
en död gatuduva på Karlaplan, med Titti.
Jag satt länge med gatuduvan i famnen,
och studerade hennes fjäderdräkt.
Då var det jag såg och kände
så övermåttan ljuvligt,
att duvan kändes som ett verk
av en Gudom
jag inte kände.
(mer om vad jag skrivit om fåglar på denna blogg finns här)
