(mitt kommande föredrag på Kungsholmens bibliotek 30.11.2019)

Det här föredraget skall handla om en mystiker, en synsk skomakare. Vad är en mystiker? Begreppet mystiker liknar lite på begreppet helgon. Det är människor som haft en speciellt levande kontakt med det översinnliga, ja som har erfarit denna dimension på ett helt speciellt starkt sätt. På ett ovanligt verkligt sätt. Det är människor som har skådat istället för att tänka, upplevt istället för att fantisera, levt istället för att snacka. Som har levt sig fram till ett mer äkta gudsskådande än vanliga människor.

 

De flesta mystiker genom historien vi i västvärlden känner till har varit katoliker. De protestantiska mystikerna är få. Men de finns, och jag kan räkna upp några: Sebastian Franck, Valentin Weigel, Jakob Böhme, George Fox, Gottfried Arnold, Gerhard Tersteegen, Emil Gustafson, Sadhu Sundar Singh, David Petander och till sist den jag ska tala om idag, Hjalmar Ekström. Han är en närmast protestantisk mystiker, fast konfessionslös. Martin Lönnebo har kallat honom luthersk mystiker, men vår främsta Ekströmexpert emeritusprofessorn i religionspsykologi Antoon Geels håller inte med. Ekström var helt konfessionslös, dvs. han tillhörde inget kyrkosamfund, men hade informella band till lutherska kyrkan, pingströrelsen och helgelserörelsen.

 

Mystikern skådar "Gud". Men ingen har sett "Gud" eller besökt den verkliga himlen. Vad vi har är vakendrömmar, syner och fantasier, mer eller mindre subjektiva. Något annat är inte möjligt. Men mystikern har ovanligt mycket av detta, och mystikerns drömmar och syner ligger närmare verkligheten än den övriga befolkningens, ty, likt helgonen, lever de närmare "Gud" än de övriga.

 

Men däremot har vi fått fullt verkliga besök av himlen här på jorden. Jesus i sin uppståndelsekropp är ett exempel. Spiritualismens äkta materialisationer är ett annat exempel, ett ämne jag har studerat ingående. Ibland kommer besöken i form av hallucinationer som känns helt verkliga, ibland kommer de i form av materialisationer, synbarligen i kött och blod, som går att beröra och verkar fullt materiella.

 

En sådan materiellt fullt verklig materialisation fick Hjalmar Ekström uppleva som 4-åring, något som satte spår i honom för resten av hans liv. Vi låter poeten och psykoanalytikern Else-Britt Kjellkvist ta ordet. Hon refererar upplevelsen i en artikel i tidskriften "Siriklockan" på följande sätt: "Redan vid fyra års ålder såg Hjalmar en ljusgestalt som sakta skred fram mot hans säng och såg på honom med ”mildmäktig” blick. Han blir nyfiken och sträcker ut handen mot gestalten då han känner en stickande smärta i tummen. Pojken somnar om och berättar, när han vaknar, om händelsen för modern som säger att det var en dröm men inför brännblåsan står hon undrande. ”Resten av hans liv skulle Hjalmars högra tumme på detta ställe vara utan känsel.” skriver en karmelitnunna i förordet till den aktuella brevsamlingen."

 

Den här upplevelsen var Hjalmar Ekströms mest betydelsefulla minne från den tidiga barndomen, och man kan tänka sig att det var som en kallelse till himlens liv för honom, ett outplånligt bevis för honom att himlen var verklig, som skulle etsa sig fast i hans själ, och ge honom i hans vuxna liv en stark känsla av himlens verklighet.

 

Hjalmar Ekström föddes 1885 i Skåne. Fadern var skomakare, och tidigt började Hjalmar arbeta i faderns skomakarverkstad, redan under grundskoletiden, och han lärde sig skomakaryrket. Fadern var en diskussionslysten man, och Antoon Geels skriver att Hjalmars intellektuella diskussioner med fadern i skomakarverkstaden kan ha grundlagt den lust för läsning som Halmar fick tidigt. Redan som 8-åring läste han ett tjockt uppbyggelseverk, Johann Arndts "Sanna kristendom", som var hans kanske första kontakt med den kristna mystiken.

 

Hjalmar blev personligt kristen genom en mystik upplevelse som 16-åring, en upplevelse som han kom att betrakta som sin omvändelse. I ett brev till en god vän skriver han om den såhär:

 

"Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern, då efter ångest och kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge befunnit mig där, fast i mörker och trängsel. Jag vill nu nämna något om hur det vid denna tid tedde sig för mig. Då alla människor och ting fått fara och jag själv låg i stoftet, blev alla ting och människor genomskinliga för mig, liksom genomstrålade av gudomligt ljus. "Kristallen den fina som solen månd' skina", dessa ord tyckas mig giva uttryck åt denna tids upplevelser. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom sten och bråte, allt blev levande, ja fullt av liv, och allt och varje ting kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga. Jag hade sagt Nej till tingen och människorna och allt, uppgivit det allt, och så kommo tingen, djuren och människorna till mig som nya gestalter i en ny skapelse. Och jag fröjdades med bävan. Det var en tid av beskådelse: allting låg bländande klart (och likväl med ett milt sken) framför mig, både andliga och himmelska och jordiska ting. Jag kan nu knappast säga hur länge denna tid varade, i tre år tror jag. Sedan blev allt detta mig fråntaget. Vid detta fick jag ej stanna; vägen ledde vidare."

 

Det här är en upplevelse som skulle klassificeras som naturmystik, och naturmystiker förblev Hjalmar genom hela sitt liv, dock blev det långtifrån det enda som karakteriserade honom. Han kom att söka bekräftelse i litteraturen för denna upplevelse, och fann en sådan delvis.

 

Det finns inte mycket naturmystik i den kristna kyrkans officiella historia. Man finner den hos ett fåtal, sådana som Jakob Böhme, Teilhard de Chardin och Thomas Merton. P.g.a. bådas naturmystika läggning, och för att båda var skomakare, blev Jakob Böhme Hjalmars närmaste valfrändskap bland mystikerna. Han ansåg att Böhme "tillhörde den renaste mystiken", som han skrev en gång i ett brev, och han ansåg att den renaste mystiken var den mystik som låg närmast bibeln. Jag har undrat mycket över Hjalmars skyhöga värdering av Böhme, hur det var möjligt, eftersom jag anser Böhme vara en av de dunklaste kristna mystikerna, hans skrifter är närmast oläsliga ibland. Med massa konstiga och felaktiga teorier, som den att syndafallet härrörde ur sexualiteten och den att det onda har sitt ursprung i Gud. Men jag tror det var Böhmes fina naturmystik som överskuggade allt det andra, Hjalmar fann här bekräftelse för sin naturmystika upplevelse som 16-åring. 

 

Denna naturmystika upplevelse stannade alltså kvar hos Hjalmar i tre år, sedan försvann den, och han försökte återvinna den genom att späka sig själv. Han fastade, stod upp tre gånger från sängen under natten för att be en timme varje gång, sov för lite, arbetade ofantligt mycket i skomakarverkstaden, studerade teologi på egen hand för en kyrkoadjunkt, på allt detta, ja det gick så långt att han slog in spikar i skorna för att sarga sina fötter. Men upplevelsen återkom inte. Däremot gick han efterhand in i allt djupare mörker. 

 

Upplevelsen födde en stark vilja i Hjalmar att vilja tjäna sin frälsare, och han sökte in till diakonutbildningsanstalten Stora Sköndal i utkanten av Stockholm, och antogs. 1908-1911 studerade han där, och arbetade några år efter det som diakon på flera olika ställen i Sverige. Mörkret djupnade, en splittring med Svenska Kyrkan och diakoniledningen uppstod, som nådde sin kulmen 1914-1915 då han tog tjänstledigt och levde som vandrarpredikant i ett och ett halvt år, delvis tillsammans med "vandrarprästen", David Petander, delvis på egen hand, inspirerad av Petander. En ivrig läsning av Tolstoj i Hjalmars ungdom slog ut i full blom i mötet med Petander, som också hade läst Tolstoj.

 

1913 gifte Hjalmar sig, med diakonissan Märta Bäfman, och fick sin första dotter med henne medan han var på vandring 1914. Det tvingade honom att ta tjänst som diakon igen, i Eksjö. Men när Hjalmar inte gick med på att hjonen på fattiggården där han arbetade behandlades som djur, uppstod det konflikt med ledningen, vilket gjorde att Hjalmar sökte tjänstledighet, och slog sig ner i Helsingborg som skomakare, hans sista utväg, ty han trivdes inte med diakontjänsten. 

 

Mörkret djupnade i Ekströms själ, och kulminerade i en mycket märklig mystik upplevelse på semester i Örkelljunga 1916, den s.k. "Örkelljungaupplevelsen". Jag skall återge den i en version avfattad av en yngre vän till Hjalmar: 

 

"...han gick ut på en ensam vandring i skogen. Stigen ledde uppför en kulle. Då var det som om hade Guds oändliga Kärlek och Guds oändliga Vrede mötts på en enda punkt likt en eldblixt, "som flammade nedåt och åt sidorna liksom ett kors, fyllande hela himlavalvet och hela jorden, förtärande allt". Samtidigt hörde han en röst, vilken sade: "Hädanefter blir vägen väglös". Och han kastades ut i ett intet, ett rungande tomt intet. Himlen var tom och jorden var tom och helvetet också.  - I första ögonblicket hade han knappast vetat om han såg och hörde även med de yttre sinnena. Det föresvävade honom som om domens dag var inne. Men han kom till sig igen och fortsatte sin väg, skälvande. Det var som om solen för alltid mist sitt sken. Under en tiodagars period var mörkret starkast, eller rättare led han mest, ty mörkret var väl lika stort sedan...men han fick en annan och allt större likgiltighet, liksom metallisk, sade han, och han förrättade sina skyldigheter såsom den där aldrig mer skall komma till liv. Nära ett år förgick så. Därunder bröts hans hälsa. - Så småningom började ett nytt liv röra sig i honom, någonting alldeles nytt. Han kom in i ett alldeles nytt förhållande till människorna."

 

 Vad var detta? Hjalmar har tolkat det som "den mystika döden". Något han måste gå igenom för att det nya livet skulle födas i honom. Men vad var detta nya? Vi låter Hjalmar berätta om den nya kärlek som efterhand kom att växa fram i hans själ, i ett brev från dessa tider:

 

"Då du gått ut ur dig själv för att icke mer återvända (icke mer leva i dig själv), då har du blivit en hemlös vandrare och sökare. Men icke är du därför utan hem, du är nu hemma vart du än kommer, vart din blick än faller. Intet är dig numera betydelselöst, i de minsta små ting och i de fattigaste människor finner du boningar för din själ. Allt blir förandligat, allt blir levande under din blick och hand. Det som förut varit dött och värdelöst och därför förkastat, det tager din ande vara på, och se, det skjuter skott, grönskar och växer. Detta är kärleken."

 

Hjalmar kom att kalla denna nya blick för "silverblicken", ett uttryck mystiker före honom använt. Det var som om han fick något tillbaka av sin tidiga ungdoms naturmystika upplevelse av alltet. 

 

Hans gudsbild var också naturmystisk vid denna tid. Hjalmar skriver på ett ställe:"...jag tror att det Jesus kallade Fadern var Naturen, eller närmare bestämt: naturens riktning mot det högsta". 

 

En av de naturmystiker som Hjalmar läste härefter, var den danske filosofen Ludvig Feilberg, vars bok "Nutida själavård" han ägde och läste 1918. Det han särskilt lade märke till i boken, var talet om s.k. "vegetativa tillstånd" av enhet med naturen, ja "vegetativa ingivelser", båda dessa upplevelser något som han själv verkar ha haft och satt stort värde på. Jag ser detta som mycket viktigt hos Hjalmar, något som bekräftar vilken äkta naturmystiker han var. Jag tolkar dessa upplevelser som en kontakt med det djur- och växtlika hos människan, det vi delar med djuren och växterna, något som verkar ha varit heligt för Hjalmar, om han dock aldrig fördjupade sig i det. Han är p.g.a. detta en högst okonventionell kristen mystiker, och han var också mycket kristendomskritisk ett tag. 

 

Hjalmar blev mystiker på allvar nu, och kom snart i förbindelse med andra mystiker. Först med översättaren av persisk muslimsk mystik Eric Hermelin, som han började brevväxla med, och sedan med mystikern Carl Flodberg och hans vänkrets centrerad i Gamla Stan i Stockholm, kallad "Flodbergskretsen". 1922 började en intensiv brevväxling med kretsens medlemmar, och den varade ända till Hjalmars död. Inte bara med Flodbergskretsens medlemmar brevväxlade han, utan med många andra, ofta folk med liknande intressen. Han hade återkommande korrespondens med ett trettiotal personer. Hur flitig brevskrivare han var, återspeglas i det faktum att forskare uppskattar att han skrev omkring 4000 brev, många var långa, av vilka ca. 6000 sidor är bevarade till eftervärlden. Vår främste Ekströmexpert Antoon Geels har varit den som har grävt fram mest brev. Hjalmar älskade att skriva brev, han skrev en gång att "pennan är ett lekande barn inför Guds ansikte".

 

Hjalmar var också annars en otroligt flitig människa. Till tider arbetade han sexton timmar om dagen i sin skomakarverkstad, och hann också bilda sig vid sidan om, han hann läsa en hel del, vilket hans rätt stora boksamling, numera förvarad på Sigtunastiftelsen, vittnar om. Han hann också med en bönestund morgon och kväll, på kvällen två timmar lång, där han gjorde en rundvandring hos sina vänner, gästade dem i anden och bad för dem, då han ofta kunde se dem och vad de höll på med för tillfället, i en slags liten, mystisk ljuskrets. Han var alltså clairvoyant, synsk. Och det finns historier om vänner som hörde honom tala utan sinnenas förmedling, antagligen då han bad för dem i sin kammare (om det var i precis samma stund han bad för dem kan jag inte hitta några historier om). För Hjalmar var "andevärlden" en verklighet. Men han gick aldrig in i den för egen del, sades det, såsom många andra andeskådare gjort. Han själv var liksom ur räkningen, sade han, han lät sig bara ledas av Herren. 

 

Vad läste Hjalmar? En del teologi och filosofi och mycket mystik, mest kristen men också en del muslimsk mystik, översatt av Hermelin. Hjalmar var en fritänkare som, trots att han var kristen, var öppen för att andra religioner också hade mycket sant och heligt i sig. Han fick många tips om kristen mystik av sina vänner i Flodbergskretsen, vissa mystikböcker cirkulerade i kretsen. Något av det märkligaste med Hjalmars läsning var att han livet ut hade en fäbless för indianböcker för ungdom, såsom James Fennimore Coopers bok "Skinnstrumpa", ja han läste sånt livet ut. För övrigt läste han all slags skönlitteratur livet ut, och hade också i tidig ungdom närt en dröm om att bli författare. 1912 lyckades han förresten ge ut en diktsamling på A.V.Carlsons bokförlag, ett ganska stort förlag på den tiden, en samling som hette "Toner och grepp", och som delvis var en hyllning till fosterlandet och "ett angrepp på manlig vekhet och passivitet", som Geels skriver. Men också en mycket religiös diktsamling. Den gick med förlust, och Hjalmar ville efterhand inte kännas vid innehållet. 

 

Hjalmar dog 1962 i magcancer, och ett år efter hans död kom det ut en samling av hans brev som hette "Den fördolda verkstaden", på Gleerups förlag, ett ganska stort kristet förlag på den tiden. Tre andra brevsamlingar har också utkommit, och en samling artiklar från den tidskrift , "Det fördolda lifvet", som Hjalmar och vännen Henrik Schager gav ut under 1924-1926. Under sin livstid gav Hjalmar ut, förutom diktsamlingen, bara en tunn kommentar till Höga Visan i bibeln. Han ville aldrig bli känd, han ville aldrig framträda offentligt, han ville leva "det fördolda livet med Kristus i Gud", och de orden från Nya Testamentet skulle kunna sägas utgöra själva kärnan i hans mystik, att leva och verka i det stilla, i de små tingen, tagande vara på det som de övriga människorna föraktar, odlandes "silverblicken", "Kristusblicken", den blick som ser Kristus t.o.m. i sten och bråte. 

 

Hjalmar var också vän med poeten Vilhelm Ekelund, och Ekelund besökte ständigt Hjalmars hem under ett antal år. En gång sade Ekelund till Hjalmar medan han arbetade, att "det är ett djävla koketteri att du ska sitta här och lappa skor. Öppna bläckhornet. En halv sida av dig skulle göra succé.”

 

 

 

 

 

Antoon Geels: "Mystikern Hjalmar Ekström 1885-1962. En religionspsykologisk studie av hans religösa utveckling", Doxa förlag 1980

 

Antoon Geels: "Där allt tiger och är orörligt stilla. Skomakaren Hjalmar Ekström och mystiken", Molin och Sorgenfrei förlag 2017

 

Ulrika Ljungman: "Gud - och intet mer. Levnadsteckningar och brev från den mystika Flodbergskretsen", Artos förlag 1984

 

En karmelitnunna: "Nu lever inte mer jag utan Kristus lever i mig: Hjalmar Ekströms brev, liv och mystik", Gaudete förlag 2014